SAOL

SO

publicerad: 2021  

empor emporen emporer

empor·en

substantiv

[-å´r]

● (brett) galleri som ut­gör över­våning av ett sido­skepp i en kyrka med bågar som öppnar sig in­åt mitt­skeppet el. det centrala mitt­partiet

emporen kunde ge plats åt kvinnor, nunnor eller hov­följe

belagt sedan 1877; av tyska Empore med samma betydelse, till empor 'upp­åt; i höjden'

Till SO

SAOB

publicerad: 1922  

EMPOR ämpå4r; best. -en; pl. -er.

Etymologi

[av t. empor, empore, sannol. förkortning av emporkirche, till empor, adv., upp, i höjden]

byggn. i fornkristna, i sht bysantinska, samt i medeltida (romanska o. gotiska) kyrkor förekommande, vanl. över sidoskepp l. huvudingångens förhall uppförd, läktare l. läktarvåning som öppnar sig medelst arkader l. kolonnställningar inåt kyrkans midtskepp; jfr TRIFORIUM. Wallis Verldsh. 3: 605 (1877). Emporerne voro samlingsrum för qvinnor, för förnäma, för sångkörer. Hildebrand Medelt. 3: 375 (1900). Den afskilda plats, som nunnorna borde inta, fann man lätteligen genom att öfver västkoret inrätta en empor. A. Lindblom i Fornv. 1908, s. 194. — jfr VÄST-EMPOR.

Ssgr: EMPOR-GALLERI. = EMPOR. PT 1901, nr 15 A, s. 3. —

-VÅNING. = EMPOR. Hahr ArkH 204 (1902).

Till SAOB