SAOL

publicerad: 2015  

extravagant

extra·­vag·­ant [‑an´t] adjektiv; n. ~, ~a • över­dådig; över­driven

Positiv
en extravagant + substantiv
ett extravagant + substantiv
den/det/de extravaganta + substantiv
den extravagante + maskulint substantiv
Komparativ
en/ett/den/det/de extravagantare + substantiv
Superlativ
är extravagantast
den/det/de extravagantaste + substantiv

Till SAOL

SO

publicerad: 2021  

extravagant neutrum extravagant, bestämd form och plural extravaganta

extra·vag·ant

adjektiv

[-an´t] äv. [-aŋ´t]

● som ger in­tryck av rikedom bl.a. genom över­dådigt levnadssätt; om person

en extravagant ung man med rika föräldrar

○ äv. om handling eller dylikt

hans extravaganta klädsel

belagt sedan 1739; av franska extravagant 'över­driven; besynnerlig'; till 1extra!! och lat. vag´ans, presens particip av vaga´ri 'vandra om­kring; vara ostadig'; jfr ur­sprung till vag, vagabond, vagant

Till SO

SAOB

publicerad: 1922  

EXTRAVAGANT äk1stravagaŋ4t l. -an4t, adj. -are; n. o. adv. =.

Etymologi

[jfr t. o. eng. extravagant; av fr. extravagant, av mlat. extravagans (gen. -antis), p. pr. av mlat. extravagari (se EXTRAVAGERA)]

1) (numera mindre br.) ytterliggående, fantastisk; svärmande, excentrisk. Extravaganta fantasier. Brask Pufendorf Hist. 446 (1680). Den som tager .. det extravaganta för det sublima .. lär finna i .. (”Spastaras död”) ett nytt bevis af Lidners genie. Kellgren (1783) i 2Saml. 7: 97. Geijer I. 1: 221 (1845).

2) i sht i fråga om utgifter, klädsel, utseende o. d.: överdriven, överdådig; utmanande; ”vidlyftig”. Extravagant i sin klädsel. Biurman Brefst. 229 (1739). En extravagant fru. Atterling (1871; boktitel). En stor extravagant hatt. Geijerstam KampKärlek 271 (1896).

Till SAOB