SAOL

publicerad: 2015  
föröda
för·­öda verb förödde, förött, förödd n. förött, pres. föröder • förstöra, öde­lägga
Finita former
föröderpresens aktiv
föröds (förödes)presens passiv
föröddepreteritum aktiv
föröddespreteritum passiv
förödimperativ aktiv
Infinita former
att förödainfinitiv aktiv
att förödasinfinitiv passiv
har/hade föröttsupinum aktiv
har/hade föröttssupinum passiv
Presens particip
förödande
Perfekt particip
en förödd + substantiv
ett förött + substantiv
den/det/de förödda + substantiv
Till SAOL

SO

publicerad: 2021  
föröda förödde förött, presens föröder
verb
förö´da
● vanligen part. förstöra i grunden vanligen med av­seende på den fysiska om­givningen
JFR härja, skövla, ödelägga
förödande
föröda något
en förödande storm; landet har förötts av ständiga krig
○ äv. bildligt, sär­skilt förslösa
föröda sitt arv
belagt sedan 1430–50 (Konung Alexander); fornsvenska forödha; jfr ur­sprung till öda
förödaförödelse
Till SO

SAOB

publicerad: 1928  
FÖRÖDA förø4da l. fœr-, i Sveal. äv. 032 (förö´da Weste; förö`da Dalin), v. -öder, -ödde, -ödt, -ödd, i sup. o. p. pf. äv. (numera bl. ngn gg i arkaiserande spr.) -ödat resp. -ödad (GR 17: 638 (1545: förödet, sup.), GFGyllenborg Vitt. 3: 87 (1783: förödadt, p. pf. n.), Fröding Guit. 148 (1891: förödats, sup. pass.; rimmande med: dödats)). vbalsbst. -ANDE, -ELSE (se avledn.), -ING (†, RARP 2: 119 (1634)), -NING (†, GR 13: 146 (1540), Adlerbeth Poët. 2: 168 (1798)); -ARE (tillf., Linc. P 4 b (1640), SkogsvT 1909, Fackupps. s. 14), -ERSKA (tillf., Wikforss 2: 905 (1804), Wulff Leopardi Ginestra 5 (1898)).
Etymologi
[fsv. forödha (ipf. -ödde); jfr d. foröde, t. veröden; jfr FÖR- II 3 med anm. sp. 2318 samt ÖDE, adj., o. ÖDA]
1) (utom i b numera i sht i högre stil) göra (ngt, i sht land, bygd, stad o. d.) öde o. tomt (i sht gm härjning, skövling o. d.); ödelägga, förhärja, i grund förstöra (ngt); äv. mer l. mindre bildl.; stundom i absolut anv.; förr äv.: utplundra (ngn), särsk. i uttr. vara förödd på l. med ngt, vara utblottad på ngt. Forbiudh högieligan .. ath ingen honum (dvs. ekskogen) skall förödha. GR 4: 121 (1527). Oss forhoppes at han (dvs. greve Kristofer) her nest haffuer vel szå vtharmat och foröödt them i Szeland och Fyn atte .. formegta snart icke holla hans krigxfolck. Därs. 9: 320 (1534). Jsraels land, thet är föröödt. Hes. 25: 3 (Bib. 1541; Bib. 1917: ödelagt). Schroderus Os. 1: 808 (1635). Riket, som af närvarande långvarige krig afmattat och på Inbyggare förödt är. 2RARP I. 1: 117 (1719). En stor pest .. förödde verlden. Dalin Hist. 1: 18 (1747). Det af (trettioåriga) kriget förödda Tyskland. Thelaus Skog. 99 (1865). Kriget föröder, men freden ensamt skapar. Annerstedt G2A 11 (1900). Vart rike som har kommit i strid med sig självt bliver förött. Mat. 12: 25 (Bib. 1917). — särsk.
a) (numera bl. i högre stil, föga br.) med obj. betecknande (del av) enstaka föremål l. person (l. djur). Idhor Altare skola förödd warda. Hes. 6: 4 (Bib. 1541; ännu i Bib. 1917). the sågho, at Helghedomen förödd war. 1Mack. 4: 38 (Därs.; Bib. 1917: ödelagd). En Varg, som på en mager ort / Af täta faste-dar föröddes. GFGyllenborg Vitt. 2: 49 (1795). Pålarne .. visade sig vara antingen svårt angripna eller totalt förödda. TT 1897, Allm. s. 191. Denne slocknade man, förödd af dryckenskap. Levertin Diktare 146 (1898).
b) (fullt br.) i p. pr. ss. adj.: som vållar förödelse l. fördärv, ödeläggande, förhärjande. En förödande farsot. Ett förödande krig. En förödande skogseld. Dalin Montesquieu 167 (1755). Dessa förödande insekter. LAHT 1881, s. 59. Orätt tåld under fred, är också mera förödande än orätt liden under krig. Larsson Världskris. 33 (1920). — särsk. i uttr. den förödande styggelsen, se STYGGELSE.
2) tillintetgöra (ngn l. ngt), nedgöra, döda (ngn), utrota (ngn l. ngt); förr äv.: utplåna (ngt); äv. i pass. med intr. bet.: gå under, omkomma, dö; numera bl. ngn gg (i arkaiserande spr.) med obj. (i pass. med subj.) som utgöres av ett abstrakt l. kollektivt sbst. GR 2: 168 (1525). Skola wij tå platt förödhas? 4Mos. 17: 13 (Bib. 1541; Bib. 1917: omkomma). At aldeles föröda och vthskrapa Christi Vpståndelse vthur Menniskiornas Minne. Schroderus Os. 1: 316 (1635). Then Romerske (läran) skulle heelt och hållit öfwerhanden taga, och then andra (dvs. den grekiska) föröda. Widekindi KrijgH 271 (1671). Bröderna .. gingo så ifrigt fram, att de snart förödde allt hans folk. Fryxell Ber. 1: 79 (1823). Ingiald Illråda förödde de Svenske fylkeskonungarne. Svedelius Norge 7 (1866). All verldslig lust förödes / När du (dvs. Jesus) i själen födes. Wirsén Jul. 48 (1887).
3) (numera bl. i vitter stil) på onyttigt sätt förbruka, förslösa, förspilla; äv. med avs. på tid, liv o. d.; ngn gg allmännare: förbruka. Thess mere Forödis bade koll och blij For them. GR 10: 215 (1535). Hvad är, som Snillets son förmår, / At sina muntra ungdoms-år / I forskningarnes natt föröda? Kellgren 2: 189 (c. 1795). Xenofon (lät) hellenerna .. / .. taga fram af de förråd, som ännu ej förödats. Fröding Guit. 148 (1891). Föröda tiden. Auerbach (1908). På många vägar hit och dit / har jag mitt lif förödt. Gripenberg Aftn. 91 (1911).
Avledn.: FÖRÖDELIG, se FÖRÖDLIG. —
FÖRÖDELSE, r. l. f. ((†) n. SUFinlH 4: 195 (1613: wårdt förödellse)).
1) (numera i sht i högre stil) till 1: förödande, ödeläggelse, härjning, fullkomlig förstörelse; förr äv.: förödt l. utblottat tillstånd; stundom bildl.; äv. (mera tillf., i högre stil l. skämts.) konkret, om ngt som erbjuder en anblick av ödeläggelse l. förstörelse o. d. Trettioåriga krigets förödelser. Anställa förödelse. Slagfältet erbjöd en bild av förödelse. Thess (dvs. Jerusalems) föröödilse är förhanden. Luk. 21: 20 (NT 1526; Bib. 1917: ödeläggelse). Han (dvs. Heraclius) fann Provincierne i förödelse och Legionerne öfverända. Dalin Montesquieu 189 (1755). Förödelse hans klinga sprider. Stagnelius (SVS) 3: 165 (1822). Månen göt från himlatältet / ner på förödelsen sitt sken. Tegnér (WB) 4: 29 (1822). Borgenstjerna ville artigt hjelpa till att plocka upp förödelsen (dvs. den kullstjälpta matsäcken). Carlén Skjutsg. 419 (1841). Förödelse och elände är på deras vägar, och fridens väg känna de icke. Rom. 3: 16 (Bib. 1917). jfr KRIGS-, SKOGS-FÖRÖDELSE. särsk.
a) (†) i fråga om person, dels: fördärv, dels: utarmande, utblottat tillstånd. Wij .. sittiom uti den störste almänd weegh oc gestningh .., hwilchen ock är icke den ringaste orsak till wårdt förödellse. SUFinlH 4: 195 (1613). Det I sielfviljande arbetat på en menniskas vanära och förödelse? Ekelund Fielding 464 (1765).
b) (†) i fråga om kroppsdel: förstöring. (De yttre lemmarna) förkylas af yttre kölden snarast, intil och med deras förödelse. Acrel PVetA 1767, s. 67.
c) i uttr. förödelsens styggelse, se STYGGELSE.
2) (†) till 2: förgörande, utrotande, tillintetgörande, fullständig undergång. Mendz, qvinners och barns förödelsse. GR 26: 115 (1556). De inrikes bullren til Christendomens förödelse. Dalin Hist. 2: 31 (1750). Berndtson (1880). jfr MÄNNISKO-FÖRÖDELSE.
Ssg (till FÖRÖDELSE 1; i sht i vitter stil): förödelse-bringande, p. adj. Stort och förödelsebringande kan snillets missbruk blifva. Svedelius SmSkr. II. 2: 128 (1882, 1888). —
FÖRÖDLIG, adj. (-ödelig 1728—1757. -ödlig 1769) (†) till 1: förödande. Lundberg Paulson Erasmus 52 (1728). Mången förödelig farsot. Därs. 120. Nicander Minn. 8 (1769).
Till SAOB