SAOL

publicerad: 2015  

helikopter

heli·­kopter [‑kåp´ter] substantiv ~n helikoptrar • en luft­farkost

Singular
en helikopter	obestämd form
en helikopters	obestämd form genitiv
helikoptern	bestämd form
helikopterns	bestämd form genitiv
Plural
helikoptrar	obestämd form
helikoptrars	obestämd form genitiv
helikoptrarna	bestämd form
helikoptrarnas	bestämd form genitiv

Till SAOL

SO

publicerad: 2021  

helikopter helikoptern helikoptrar

heli·koptr·ar

substantiv

[-kåp´-]

● en luft­farkost som lyfts av en propeller som roterar i horisontal­planet och bl.a. kan hänga orörlig i luften och landa mer el. mindre vertikalt

helikopterambulans; helikopterförare; helikopterspaning; räddningshelikopter

de nöd­ställda fick räddas med helikopter; helgtrafiken bevakades av polisens helikoptrar

belagt sedan 1910; av engelska helicopter med samma betydelse; av franska hélicoptère med samma betydelse; till grek. hel´ix (genitiv hel´ikos) 'spiral' och pteron´ 'vinge'

Till SO

SAOB

publicerad: 1930  

HELIKOPTÄR he1likoptæ4r l. hel1-, l. -ä4r, r. l. m.; best. -en, äv. -n; pl. -er; l. HELIKOPTER -kop4ter, r. l. m.; best. -n; pl. -ptrar.

Ordformer

(-pter 2NF 36: 333 (1924) osv. -ptär VerdS 168: 5 (1910) osv.)

Etymologi

[av fr. hélicoptère, urspr. benämning på en leksak, av gr. ἕλιξ, skruv (jfr HELIKON, sbst.2 2), o. πτερόν, vinge (se FJÄDER)]

tekn. benämning på ett slags (ännu blott på experimentstadiet befintliga) flygmaskiner vilkas arbetande del utgöres av en skruv med lodrät axel; skruvflygare. VerdS 168: 5 (1910).

Till SAOB