SAOL
publicerad: 2015
idissla
id·issla
verb
~de ~t • om bl.a. kor: tugga gång på gång; om människor: älta, tjata om
| Finita former | |
|---|---|
| idisslar | presens aktiv |
| idisslas | presens passiv |
| idisslade | preteritum aktiv |
| idisslades | preteritum passiv |
| idissla | imperativ aktiv |
| Infinita former | |
| att idissla | infinitiv aktiv |
| att idisslas | infinitiv passiv |
| har/hade idisslat | supinum aktiv |
| har/hade idisslats | supinum passiv |
| Presens particip | |
| idisslande | |
| Perfekt particip | |
| en idisslad + substantiv | |
| ett idisslat + substantiv | |
| den/det/de idisslade + substantiv | |
SO
publicerad: 2021
idissla
idisslade idisslat
verb
i`dissla 
●
tugga (halvsmält föda) ytterligare en gång om vissa djur
djur idisslar (något)
idisslande kor
○
äv. bildligt
dra ut på (behandlingen av) visst ämne eller dylikt
någon idisslar något
vi kan inte idissla frågan längre – upp till beslut!
belagt sedan senare hälften av 1400-talet; 1773 i bildlig bemärkelse (Latinskt-svenskt glossarium);
fornsvenska edizla, idhisla, till ið- 'om och om igen' och en avledning av
äta
idisslaidisslande, idissling
SAOB
publicerad: 1933
IDISSLA i3d~is2la l. i2~dis2la, v. -ade. vbalsbst. -AN (numera föga br., IErici Colerus 2: 154 (c. 1645: Idislen), Berg Fröding 75 (1910)), -ANDE, -ING; -ARE (se avledn.).
Ordformer
Etymologi
[fsv. edizla (z = ts); ordet synes vara bildat av partikeln ið (se EDA, sbst.; jfr äv. IDRA(S)) o. en l-utvidgning av ÄTA, v., vars grundform får ansättas ss. etilōn (o. vars vidareutveckling, bortsett från övergången e till i, är parallell med den hos NÄSSLA, VASSLE). — Beträffande itexla jfr sv. dial. itiksla (Uppl.), itäksla (Dalarna, Gästrikl.), idiksla (Södermanl., Uppl.), ävensom HLindroth i StKock 479 ff. (1929)]
1) om nötkreatur, hjort, kamel m. fl. djur: (ur vommen o. nätmagen uppstöta o.) tugga om (den halvtuggade födan); i sht abs. l. intr.: omtugga födan; ngn gg med prep. på. Alt thet som jbland diwren tweklöffuat är, och idiszlar, thet skolen j äta. 3Mos. 11: 3 (Bib. 1541). (Nötkreaturen) lefva af växter, dem de idissla. Retzius Djurr. 13 (1772). Oxen idislar åtminstone på halm och hö; men den, som lägger sig ner och idislar på det absoluta, tuggar på baraste väder. Tegnér (WB) 3: 305 (1817); jfr 2. (Sedan fodret i vommen) blifvit något uppmjukadt af magsaften, uppstötes det genom en egen våmmens rörelse bollvis tillbaka till munnen, för att fullständigare tuggas (idislas), blandas med saliven och ånyo nedsväljas. Tidén Bosk. 106 (1841). De idislande djuren ligga gerna under idislingen. Sundevall Zool. 48 (1853). Upphörd idisling är ett sjukdomstecken .. i alla febersjukdomar. Lundberg HusdjSj. 329 (1868). Werin Brontë Blåst 374 (1927). — särsk. (numera föga br.) ss. vbalsbst. -an i konkretare anv., övergående i bet.: förmåga att idissla. IErici Colerus 2: 154 (c. 1645). (Fåren) mista idisslan. PH 6: 4411 (1756).
2) i bild o. bildl.
a) (numera föga br.) i sitt inre om o. om igen betrakta l. begrunda l. tänka på (ngt, för att fullständigt tillgodogöra sig det); taga upp (en sak) till förnyat övervägande; äv. abs.: anställa betraktelser, meditera. Moronstunden god til idisla på sängen. Columbus Ordesk. 30 (1678; uppl. 1908). Det (dvs. Guds ord) må dock ei, som dödt, i hiertat nedervältas, / Men där idislas rätt, och såsom mat försmältas. Kolmodin QvSp. 2: 50 (1750). Vi skulle ju med innerligaste begär, glädje och kärlek alla stunder samla de dyra orden af Guds mun i vårt hjerta, betrakta och idisla dem. Rosenius Bud 120 (1858). Lindberg Moham. 40 (1897).
b) (vard.) (onödigt o. tålamodsprövande) upprepa l. säga om (ngt redan sagt); (ideligen) komma l. ”köra” med (redan uttalade tankar l. idéer); alltjämt tala l. påminna om (ett o. samma); sagga om (ngt); ”tugga om” (ngt); äv. abs.; ngn gg i uttr. idissla sig själv, upprepa sig själv. Då jag eij bör tautologisera eller idissla. VRP 8/12 1773. Som föreläsare säges han ha idisslat sig sjelf. Wieselgren SvSkL 4: 112 (1847). I det närmaste tyst har det .. blifvit med det till leda idislade talet om statskyrkopresternas ”feta inkomster”. VL 1894, nr 208, s. 2. En osanning blir icke sannare, därför att den idisslas av Svenska Morgonbladet. SvD(A) 1931, nr 89, s. 6.
Avledn.: IDISSLARE, m.||ig. l. r. idisslande djur; särsk. zool. i pl. ss. benämning på en avdelning l. grupp, Ruminantia, inom ordningen partåiga hovdjur bland däggdjuren, innefattande slidhorns-, giraff-, hjort-, dvärg-, mysk- o. kameldjur. Nilsson Fauna 1: 450 (1847). Idislare: de hafva tvenne tår med klöfvar, sakna framtänder i öfverkäken och idisla sin föda. Holmström Naturl. 1: 133 (1888).