SAOL

publicerad: 2015  
kulminera
kulm·­in·­era verb ~de ~t nå kulmen; stå på höjden; ​jfr kulmination
Finita former
kulminerarpresens aktiv
kulmineradepreteritum aktiv
kulmineraimperativ aktiv
Infinita former
att kulminerainfinitiv aktiv
har/hade kulmineratsupinum aktiv
Presens particip
kulminerande
Perfekt particip
en kulminerad + substantiv
ett kulminerat + substantiv
den/det/de kulminerade + substantiv

SO

publicerad: 2021  
kulminera kulminerade kulminerat
verb
kulmine´ra
nå sin kulmen
JFR peaka
någon/något kulminerar (i/med något)
någon kulminerar (i något)
någon kulminerar (med något)
något kulminerar (i något)
något kulminerar (med något)
pjäsen kulminerade i en stor­artad upp­görelse med mans­samhället; ett dovt muller som växte i styrka tills det kulminerade i ett dån
spec. passera en orts meridian om himla­kropp
när solen kulminerar står den i syd
belagt sedan 1740
kulminerakulminerande, kulmination

SAOB

publicerad: 1938  
KULMINERA kul1mine4ra, i Sveal. äv. -e3ra2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING (föga br., Hiorter Alm. 1740, s. 18); jfr KULMINATION.
Ordformer
(förr äv. skrivet cu-)
Etymologi
[jfr t. kulminieren, fr. culminer, ävensom eng. culminate; av senlat. culminare, till lat. culmen (se KULMEN)]
1) (†) i uttr. kulminera æquo Marte, nå jämnhöjd i krigslycka, i militärt avseende bliva jämstark (med ngn)? (Om vi icke ginge över till Tyskland, skulle fienden) kåmma til at culminera med oss æquo Marte i Östersiön. HSH 2: 89 (1629).
2) astr. om himlakropp (i förhållande till viss ort): nå den högsta (l. lägsta) punkten på sin (skenbara) bana över himlavalvet; om fixstjärna: passera genom l. stå i meridianen; nästan bl. i fråga om övre kulminationen. Hiorter Alm. 1740, s. 13. Ramsten o. Stenfelt (1917).
3) motsv. KULMEN 2.
a) (mera tillf.) om konkret föremål: nå sin högsta punkt; utgöra den högsta punkten (av ngt). Slutligen kulminerade vägen mellan två bergstoppar. Kræmer Span. 179 (1860). Hela statens (dvs. Väst-Australiens) kulminerande punkt är .. Mount Bruce. 2NF 33: 345 (1921).
b) bildl.: nå kulmen, stå på höjden; särsk. i uttr. kulminera i l. med ngt, stundom övergående i bet.: sluta i l. med ngt. VetAH 1811, s. 8. När grekernas poesi och konst redan nått sin höjdpunkt och deras filosofi kulminerade (osv.). 3SAH 8: 241 (1893). Normalt kulminerar den fysiska utvecklingen vid trettionde, intelligensen vid fyrtionde eller femtionde året. Topelius Tb. 92 (1895). (Kipling) är .. representativ för den epok, som på visst sätt kulminerade i boerkriget. SvD(A) 1932, nr 197, s. 7. Lördagens festligheter kulminerade med eldfesten på studenternas idrottsplats. DN(A) 1934, nr 258, s. 6.