SAOL

publicerad: 2015  
molo
molo [må´lo el. mo´lo] substantiv ~n ~r våg­brytare
Singular
en moloobestämd form
en molosobestämd form genitiv
molonbestämd form
molonsbestämd form genitiv
Plural
molorobestämd form
molorsobestämd form genitiv
molornabestämd form
molornasbestämd form genitiv

SO

publicerad: 2021  
molo molon, plural moloer el. molor
molo·er
substantiv
[må´-] el. [mo´-]
mindre brukligt vågbrytare
äv. större pir
belagt sedan ca 1725; av ita. molo med samma betydelse; av lat. mo´les 'massa; damm; damm­byggnad; våg­brytare'; jfr ur­sprung till molekyl

SAOB

publicerad: 1945  
MOLO 4l. -lo, äv. 4lo, r. l. m.; best. -lon; pl. -loer (SydsvD 1870, nr 1, s. 3, osv.) l. -ler l. -los (Lundström Polcirk. 123 (1881), Auerbach (1911)) ((†) = (WoJ (1891))); förr äv. MOL, sbst.2, r. l. m.
Ordformer
(mol 18051915. moler, pl. c. 1725 osv. molo 1837 osv. mulier c. 1748. mouillen, sg. best. 1760)
Etymologi
[jfr dan. o. t. molo, mole, d. dial. mulje, eng. mole, fr. môle; av it. molo, besläktat med lat. moles, massa, dammbyggnad (se MOLEKYL). Anm. Formerna mouillen, mulier äro lånade gm ä. holl. moelje (mouille) av span. muelle l. möjl. av port. molhe]
(i sht i fackspr.) (stor) av sten, betong o. d. uppbyggd fördämning till skydd för hamn (i sht förr ofta med förskansning l. fästningsvärk), hamnarm, hamnpir, vågbrytare. Böttiger Drottnh. 112 (i handl. fr. c. 1725). Roland Minn. 50 (c. 1748). SD(L) 1903, nr 110, s. 4.