SAOL

publicerad: 2015  

molo

molo [må´lo el. mo´lo] substantiv ~n ~r • våg­brytare

Singular
en molo	obestämd form
en molos	obestämd form genitiv
molon	bestämd form
molons	bestämd form genitiv
Plural
molor	obestämd form
molors	obestämd form genitiv
molorna	bestämd form
molornas	bestämd form genitiv

Till SAOL

SO

publicerad: 2021  

molo molon, plural moloer el. molor

molo·er

substantiv

[må´-] el. [mo´-]

● mindre brukligt vågbrytare

○ äv. större pir

belagt sedan ca 1725; av ita. molo med samma betydelse; av lat. mo´les 'massa; damm; damm­byggnad; våg­brytare'; jfr ur­sprung till molekyl

Till SO

SAOB

publicerad: 1945  

MOLO mω4lω l. -lo, äv. må4lo, r. l. m.; best. -lon; pl. -loer (SydsvD 1870, nr 1, s. 3, osv.) l. -ler l. -los (Lundström Polcirk. 123 (1881), Auerbach (1911)) ((†) = (WoJ (1891))); förr äv. MOL, sbst.2, r. l. m.

Ordformer

(mol 1805—1915. moler, pl. c. 1725 osv. molo 1837 osv. mulier c. 1748. mouillen, sg. best. 1760)

Etymologi

[jfr dan. o. t. molo, mole, d. dial. mulje, eng. mole, fr. môle; av it. molo, besläktat med lat. moles, massa, dammbyggnad (se MOLEKYL). Anm. Formerna mouillen, mulier äro lånade gm ä. holl. moelje (mouille) av span. muelle l. möjl. av port. molhe]

(i sht i fackspr.) (stor) av sten, betong o. d. uppbyggd fördämning till skydd för hamn (i sht förr ofta med förskansning l. fästningsvärk), hamnarm, hamnpir, vågbrytare. Böttiger Drottnh. 112 (i handl. fr. c. 1725). Roland Minn. 50 (c. 1748). SD(L) 1903, nr 110, s. 4.

Till SAOB