SAOL

publicerad: 2015  
plunta
plunta substantiv ~n pluntor • fick­flaska
Singular
en pluntaobestämd form
en pluntasobestämd form genitiv
pluntanbestämd form
pluntansbestämd form genitiv
Plural
pluntorobestämd form
pluntorsobestämd form genitiv
pluntornabestämd form
pluntornasbestämd form genitiv
Till SAOL

SO

publicerad: 2021  
plunta pluntan pluntor
plunt·an
substantiv
plun`ta
● var­dagligt (fick)flaska spec. för sprit
fickplunta
en plunta (något) en plunta (med något)
belagt sedan 1832; sv. dial. plunta; av ovisst urspr.
Till SO

SAOB

publicerad: 1953  
PLUNTA plun3ta2, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
Etymologi
[sv. dial. plunta (jfr: Plunta, en glas-flaska med trång hals. Lenæus Delsbo 187 (1736, 1764)); av ovisst urspr.]
(fick)flaska för spritdryck, avsedd att medföras vid resa l. jakt o. d. Mellin Nov. 2: 526 (1832, 1867). Gustavsson hade en plunta i bakfickan. Johnson Slutsp. 168 (1937). — jfr BRÄNNVINS-, FICK-, KLUCK-, NUBBE-PLUNTA.
Till SAOB