publicerad: 2021
ÅKALLA å3~kal2a, v. -ade. vbalsbst. -AN (se avledn.), -ANDE, -ELSE (se avledn.); -ARE (se avledn.), -ERSKA (†, Bullernæsius Lögn. 314 (1619), Gezelius AReichenbach E 2 b (1668)).
Etymologi
ropa l. kalla på (ngn); utom i b numera företrädesvis med avs. på gudom o. d. (se a); förr särsk. dels: kalla (se KALLA, v. I 2) l. tillkalla (ngn) (särsk. i uttr. åkalla ngn till vittne, tillkalla ngn (inför rätta) ss. vittne), dels: vädja till (ngn); äv. med sakobj. (se b). Schroderus Dict. 285 (c. 1635). Honom (dvs. din bror) tu åkalla skal, och om hielp nu troliga bidia. CupVen. C 5 b (1669). Blefwo Riddarne Bengt Stenson, Anund Sture och Bengt Pogvisk, samt Johan Kröpelin åkallade til witne. Lagerbring 1Hist. 4: 64 (1783). — särsk.
a) med avs. på gudom l. andeväsen (i sht Gud l. den helige Ande o. d.): (högljutt l. bönfallande) kalla på (o. söka bistånd hos); särsk. i sådana uttr. som dels åkalla Gud om ngt, dels åkalla Guds l. Herrans namn (jfr NAMN 8 b); äv. utan obj.; jfr PÅKALLA 1 a. Skall skee ath hwar och een som åkallar herrans nampn han skall bliffua salugh. Apg. 2: 21 (NT 1526). Tå skalt tu åkalla, och Herren skal swara tigh. Jes. 58: 9 (Bib. 1541). För all ting moste wi Herrans tienare åkalla Gud om thens Helga Andas vplysning. Swedberg Dav. § 3 (1713). Att åkalla Guds namn, det är att i ångest ropa på Gud att han må komma. Thomander 2: 203 (1838). Ska du prompt åkalla någon vill jag trots allt i stället rekommendera Jesus. Jonasson Hundraår. 350 (2009).
b) i utvidgad anv., med sakligt obj.; äv. övergående i bet. dels: frammana, dels: åberopa. Då den allmänna rösten tillika med åtrå och ifwer åkallat, samt påskyndat detta Wårt företagande. PH 14: 314 (1789). Att alltid brottet blifvit ”laglikæ skiærskotæt”, d. ä. .. att qvinnan .. åkallat deras vittnesmål som hört hennes rop. Nordström Samh. 2: 348 (1840). Det är ungefär här, 16 sidor in i berättelsen, som jag åkallar mitt eget tonårsjag och ofrånkomligen projicerar henne över Melin, eller Melin över henne. NorrbK 5/4 2019, s. 17.
Avledn.: ÅKALL, n. (†) åkallan. Ty bör Mig (dvs. Mars), för all andre, som hembärs Offer i Werlden, / Wyrdning och åkall. Stiernhielm Lycks. 1 (1650, 1668). Att hon alt för ett åkallade Gudh om hiälp och bijstånd .. hvilket åkall hon idkeligen brukade inn till dess hon bleef måhllööss. VDAkt. 1684, nr 53. —
ÅKALLAN, r. l. f. [fsv. akallan; jfr fd. akallen] handlingen att åkalla ngn l. ngt; särsk. dels om rop på hjälp, dels (o. numera bl.) till a, om bön(erop) till högre makt, särsk. i sådana uttr. som Guds åkallan, bön och åkallan; jfr anrop 1, ansök, åkall, åkallelse. (Gud äras) medh widherkennilse och hans helgha namns åkallan j allo nödh. OPetri 1: 146 (1526). Hwadh är Åkallan? Ther man någhot aff Gudhi bedher aff hiertat. Falck Und. 170 a (1558). Höres (vid våldtäkt) roop eller åkallan, synes blånad, blod eller rifwin kläder, miste lifwet. Schmedeman Just. 98 (1590). Gudz åkallan om guddomeligh hielp. Gustaf II Adolf 161 (1617). Hon kunde sitta långa stunder försjunken i bön och åkallan. Idun 1888, s. 140. —
ÅKALLARE, m.//ig. [fsv. akallare] (numera bl. ngn gg) person som åkallar l. dyrkar högre makt. O herre gudh som är tina åkallares styrkia, see milleliga til wåra böön. OPetri 2: 425 (1531). —
ÅKALLELSE, r. l. f. [fsv. akallilse] åkallan; särsk. (o. numera bl.) till a, om bön(erop) till högre makt, särsk. övergående i bet.: svordom. Helsingius Nn 4 b (1587). Knappt var denna åkallelse slutad, förrän röster hördes i afstånd. Jag fägnades af den tankan att tro mitt anropande besvaradt. JGOxenstierna 2: 406 (1805). En oresonlig vrede, som förledde honom till att bruka de hemskaste åkallelser och fula ord. DN(A) 8/6 1953, s. 8. jfr avgrunds-åkallelse.
SAOB
Alfabetisk lista
Spoiler title
Spoiler content