ÅMÖGA å3m~ö2ga, n.; best. -ögat; pl. -ögon; förr äv. ÅMÖJA (å`mö´ja Dalin(1855)), r. l. f.; best. -an; pl. -or.
Ordformer
(åmöja 1760–1855. åmöga 1916 osv.)
Etymologi
[sv. dial. åmöja; ordet är tidigast påträffat hos botanikern H. Samzelius o. möjl. bildat av honom ss. en ssg av Å, sbst.2, o. MÖJA, sbst.2, utlöst ur SOLMÖJA(som i sin tur är en ombildning av SOL-ÖGA, sbst.2); i senare skede har då trol. ssgns avslutande -öja (på nytt) anslutits till ÖGA, varpå det inledande åm- omtolkats ss. förled; se vidare H. Gustavson o. S. Ekbo i NysvSt. 1948, s. 164 ff.]
(i vissa trakter) om sjöranunkel; jfr SJÖ-SOLA, SJÖ-SOLÖGA, Å-BLÄCKA, Å-RANUNKEL. Åmöja wäxer i åar och sjöar, fins i Qwiszbro och Snaflunda. Samzelius Blomst. 47(1760). Ranunculus Lingua, åmöga .. som skickar upp stora, gula blommor på föga greniga stjälkar ända till 1½ meter över vattenytan. HantvB I. 3. 1: 388(1935).
SAOB
