å | SAOB | svenska.se

SAOB

Svenska Akademiens ordbok

publicerad: 2021

Å å4, sbst.2, r. l. f.; best. -n, förr äv. -en; pl. -ar ( (1611) osv.) ((†) -er (1553: åär), (i handl. fr. 1723); -r (1531: Laxa aar), (1642; i vers)).

Ordformer

(å (aa, åh, åå) 1525 osv. åd (-dh) c. 1635–1670. åhe 1704. åhrå- i ssg 1597 (: åhrå Mun). åmen, sg. best. c. 1600. ånenn, sg. best. 1592)

Etymologi

[runsv., fsv. a; motsv. fd. a (d. å), fvn. á (nyisl. á, nor. å), got. ahwa, fsax. aha (mlt. ā), ffris. ā, ē, fht. aha, acha, feng. ea (eng. dial. ea); till den rot med bet.: vatten, som äv. föreligger i lat. aqua, vatten (varav bl. a. fr. eau). — Jfr EAU-, GUASCH, ÅMÖGA]

om förhållandevis stort vattendrag (numera vanl. om sådant som är större än en bäck men mindre än en älv); i sht om förhållanden i Norden. (1525). Att han föll .. nedh aff smäcken och i åen. (1561). Så skal och Ridderskapet och Adelen fritt wara, at niuta och bruka Lahner, åhlekistor och qwarner i sine egne Strömer, åår och Siögar. (1617). I .. Siöar, Elffwar, Åer och Bäckar kan man .. få mycken Fisk thet hwar Landbonde göra kan. (1671). Bergstrakternas forsande åar. (1891). Månen speglar sig i en å. (1944). Årets första par av sångsvanar (hade) anlänt till öppet vatten i ån Veman. — jfr AVLOPPS-, BI-, KVARN-, LAX-, SIDO-, SKOGS-, STOR-Å m. fl. — särsk.

a) i ordspråk l. ordspråksliknande talesätt; särsk.

α) i sådana uttr. som många bäckar små (gör en stor å), i fråga om att flera små i sig oansenliga l. obetydliga bidrag tillsammans resulterar i ngt stort l. värdefullt o. d. (se BÄCK, sbst.1 a).

β) i sådana uttr. som det är bättre att stämma i bäcken än i ån, det är bättre att ta itu med ett problem i ett tidigt skede än att vänta o. låta det förvärras (se BÄCK, sbst.1 a slutet).

γ) i sådana uttr. som gå över ån efter vatten, göra sig onödigt besvär; förr ngn gg äv. i uttr. bära vatten i ån. Man hafwer intet behoff at gå öfwer Åån effter wanet. (1642). Flintor funnos i den myckenhet, at wi icke behöfde gå öfwer ån efter watten. (1751). (T.) Wasser in den Brunnen tragen; (sv.) bära watten i ån; göra fåfängt arbete. (1782). (Tankarna) på det fabrikstillverkade timmerhuset med limmade stockar fick ordentligt mothugg av dem som tyckte att först såga isär stockarna för att sen limma ihop dem igen var att gå över ån efter vatten.

b) om å ss. geografisk orienteringspunkt, särsk. ss. gränslinje för ägor o. d.; ofta i förb. med föregående prep.(-uttr.) angivande väderstreck. Then hagen, som ligger nesth aan. (1528). Then parten (av Uppsala) som ligger wästan åden kallasz fiärdingen. (1670). Ligger å, siö, eller sund byar emellan; the måge ock bolstada skiäl wara. (Lag 1734). En djup och bred å skilde Björn starkes ägor från de .. (som) innehades av .. Bure. (1910). Norr om ån finner vi den magnifika Rådhusesplanaden.

Ssgr: Å-ARM. om förgrening av å; jfr arm, sbst. III 2 a, o. -gren. upptagas massor av åarmar och biflöden. —

-BACKE, förr äv. -BACKA. strandbacke intill å; jfr backe, sbst.3 3, o. -bank, -brant, -brink, -brädd, -lid, -nipa, -slänt. (1643). Ptarmica vulgaris Clus, växte i ymnoghet på åbackarna vid den så kallade Wetlanda älf. (1746). —

-BANK. jfr bank, sbst.1 I 3, o. -backe. (1759). Bävern grävde hål i åbanken i Dyltaån och satte åkern under vatten. —

-BLAD. (†) (blad av) näckros; jfr -kanna. I friske watn wäxa Ååbladh, the köhla wäldeligha och fördrijfua hetan av heete lemmar och såår och theras rötter dödha Sirissor. (1611). (1716). —

-BLÄCKA. (†) om sjöranunkel; jfr bläcka, sbst.5, o. åmöga. Ranunculus lingua .. Åbläcka. (1911). —

-BOD, sbst.1 (sbst.2 se å, prep. o. adv.2 ssgr) [fsv. abodh] (numera bl. i skildring av ä. förh.) sjöbod l. båthus intill å; jfr bod, sbst.1 2. (1607). Tio fartyg, lastade med salt, rodde upp till Rantamäki, köpmännens åbodar, nere vid Aura-åns utlopp. (1899). —

-BOTTEN. jfr botten I 3. I Kräklingeåns dy, 4 fot under åbottnen, (har man) funnit en kanot eller gammaldags båt, urhålkad ur en enda trädstam. —

-BRANT. jfr brant, sbst. 1, o. -backe, -brink. (Hästen) kom uppför åbrantens saftiga grässluttning. (1981). —

-BRINK. brant strandsluttning intill å; jfr brink 1 b o. -backe, -brant. (1777). Strandswalan (bygger bo) i åbrinkar, der hon gräfwer djupt ingående hål och gångar. (1836). —

-BRO. bro (se d. o. 3) över å. (1614). Sen roade sig Anders och Eva-Lotta med att ställa sig på åbron och se, vem som kunde spotta längst ut i ån. (1946). —

-BRYN. (numera bl. mera tillf.) strandkant vid å (utgörande gränsområde mellan land o. vatten); jfr bryn 2 o. -kant. (1790). Mitt inne i staden får blicken glädjas åt gröna rum vid åbrynet, där gamla stamtjocka träd stå. (1930). —

-BRÄDD. (upphöjd) strandkant vid å; jfr brädd 5 o. -backe, -kant. (1530). Har man hundar som äro öfvade på utterjagt, uppsöker man vid bäckar och låga åbräddar hans tillhåll. (1831). En liten kanottur längs Lommas vasskantade åbräddar. s. C6. —

-BUK. (numera bl. i vissa trakter) om karpfisken Leuciscus idus Lin., id; äv. om fisken Leuciscus cephalus Lin., färna (jfr -rännare). (1746). Färna är hennes namn vid Norrköping. Vid Kvistrumsälfven kallas hon åbuk. (1895). (1955; om id). —

-BÄDD. jfr -fåra o. flod-bädd. Utsinade sjöar och uttorkade åbäddar. (1896). —

-DAL. dal(fåra) varigenom å flyter; jfr -däld. (c. 1600). Genom ön går från v(äster) till ö(ster) en central ås af betydande höjd .. och från denna utstråla djupa ådalar mot hafvet. (1889). jfr bi-ådal. —

-DJUP. om det djup (se djup, sbst. 1) som å utgör; äv. om djup (se djup, sbst. 4 a) i å. Att then tepningh, som vår fougte vill förhender haffve lathe udi ådiupett ther vedh Gäffle. (1552). Det strömmande vattnet (i Munkån) där ådjupet nu ligger på över 1,5 meter. —

-DOCKA. (†) näckros; jfr docka, sbst.1 9, o. -kanna. (1638). Nymphæa, Siöblomster .. (kallas på sv. äv.) Siöbladh, Åbladh, Ådocke. (1684). —

-DRAG. (numera bl. mera tillf.) jfr drag I 10 (b), o. -lopp. (1814). Strida, forsande ådrag. (1888). —

-DÄLD. (numera bl. ngn gg) mindre ådal; jfr däld, sbst.1 1. (1817). I en djup ådäld med breda gröna stränder. (1833). —

-FISK. (numera bl. mera tillf.) Ååfiskar äre: Stören, Huszfisk, Wellszfisk, then hala åålen (osv.). (1639). —

-FISKE. Hvarken insjö-, å- eller saltsjöfiske idkas inom Sköns socken. —

-FRÄKEN. (numera bl. i vissa trakter) om sjöfräken; jfr -skäfte. Eqvisetum .. fluviatile (Å-Fräken) .. växer i kärr, vid åar etc. (1792). —

-FÅRA. om den fåra som å (har urholkat o.) flyter igenom; jfr -bädd, -ränna. (1908). På grund av det ringa fallet närmast nedanför Vombsjön har åfåran slammats igen. —

-GREN, sbst.1 (sbst.2 se sp. 35) jfr gren, sbst.1 3 c, o. -arm. (1745). Vid åns inlopp har ett utpräglat deltaland bildats i form av .. plana öar, åtskilda av slingrande ågrenar. —

-IS. (numera bl. mera tillf.) jfr is, sbst.1 3. (1624). När det våras och det börjar porla under åisen. —

-KANNA, förr äv. -KANNE. näckros; särsk. (o. numera vanl.) om arten Nuphar luteum (Lin.) Sm., gul näckros; jfr kanna, sbst.2 4, o. -blad, -docka. (1638). Ovan gölen lyfte åkannorna sina gula kalkar över näckbladen. (1937).

Ssg: åkanne-, förr äv. åkanno-blad. (blad av) näckros. (1550). —

-KANT. strandlinje intill å (utgörande gränslinje mellan land o. vatten); jfr kant, sbst. 4 b, o. -bryn, -brädd, -strand. Wijd Åkanten. (1681). På åkanten trippa ett par täcka sädesärlor. (1899). —

-KRÖK. jfr krök 1 b. (Båten) smet i väg runt åkröken och ut på Hjälmaren. —

-LID. (numera bl. ngn gg) åbacke. Ålidh är ther skogh och mark som lutar åt älv och å. (c. 1600). —

-LOPP. i sht konkret(are); jfr lopp 3 d slutet, o. -drag. (1793). Skogsbäckar eller ålopp, med speglande, alltid rinnande, gärna till och med hvirflande vatten. —

-MUN. (å- 1556 osv. årå- 1597) (numera bl. tillf.) åmynning; jfr mun, sbst.1 6 a. (1556). Helgöö Åås åmun icke longt ifrå Calmare. (1620). I sjelfva åmunnen tiltager sand årligen, så at inloppet inom få år torde vara tilstängdt. (1790, 1796). —

-MYNNE. [fsv. amynne] (numera bl. ngn gg) åmynning. (1525). Twå små befestninger aff Jordh och Steen, Ett på huar sijdhe wedh åminnett. HB 2: 203 (1581). Åmynnet nedom staden. (1915). —

-MYNNING. mynning (se mynning, sbst.2 2) till å; jfr -mun, -mynne. (1723). I enkla stockbåtar hade de följt kusten till dess att de nådde en åmynning. —

-MÄRKE. (†) om växt av släktet Lythrum Lin., fackelblomster. Fam. Lythraceæ Fackelväxter .. Åmärke. (1908). —

-NATE. (†) om växt(art) av släktet Potamogeton Lin., nate. Potamogeton fluitans Roth .. Ånate. (1913). —

-NIPA. (numera bl. tillf., om norrländska förh.) om åbacke i form av nipa. (1912). Något österut reser sig den branta ånipan. —

-NÄCK. (i vissa trakter) i sg. best., om näcken (uppehållande sig i å). Om man går till ån en torsdagsnatt mellan kl. 12 och 1, så kan man få se ånecken sitta och spela som en barnunge på åbladen. (1908). —

-RANUNKEL. (†) om sjöranunkel; jfr åmöga. (1855). (Getögon, dvs.) växten Ranunculus lingua Lin., sjöranunkel, åranunkel, solöga. (1928). —

-REGLERING. reglering av flöde l. vattenmängd o. dyl. i å; jfr reglera II 6. —

-RENSNING. jfr rensa I 5 c. (1633). Nu planeras för årensning i igenväxta Vammarsmålaån. s. A1. —

-RÄNNA. åfåra; jfr ränna, sbst.1 1 c. Den förut annoncerade uppmuddringen af årännan har mött hinder och derföre måst uppskjutas. —

-RÄNNARE. (i vissa trakter) om fisken Leuciscus cephalus Lin., färna; jfr -buk. (1853). —

-SKÄFTE. (†) om sjöfräken; jfr -fräken. (1806). Om åskäfte .. säges, att den som torr gärna ätes af kreaturen. —

-SLÄNT, förr äv. -SLÄNTA. jfr slänt, sbst.2 2, o. -backe. (1914). En brant och halkig åslänt. —

-STRAND. strand längs å; jfr -kant. (1632). Vassen och säfven vid sjö- och åstränder håfvas (av insektssamlaren). (1862). —

-STRÅK. strömdrag i å (jfr stråk, sbst.2 1); äv. (o. numera vanl.) om långsträckt parti l. område varigenom å flyter (jfr stråk, sbst.2 7). Att åstroket rätt der lop fram. (1732). Storvreta ska få ett upprustat åstråk med promenadväg och sittplatser. —

-VATTEN. [fsv. avatn] vatten i l. från å. Ett Stoop frisk Ååwatn. (1650). I åvattnet döpte prästerna avmagrade män, kvinnor och barn. (1908). —

-VEKE. [sv. dial. åveke; efterleden är sv. dial. veke, sidlänt äng vid bäck l. å, till vik, sbst.2] (†) om (stycke av) sank ängsmark intill å; jfr -äng. Några Prästegården förut tillhörige smärre ängstycken eller Å-vekar. Pastorn .. halkade lite på den hala åveken, som var svart av lera och dy. (1919). —

-ÄNG. [fsv. aäng] äng intill å; jfr -veke. Elf- å- och ström-ängar .. kasta ock en wacker hop med hö utaf sig. (1751).

SAOB

Alfabetisk lista

zÿrat
zåthefer
zäta
zötfehr
å subst.1
å subst.2
å
å prep.
å
å
å-

Till alla ordböcker

Spoiler title

Spoiler content

Sök i tre ordböcker på en gång

Sök i tre ordböcker på en gång