publicerad: 2023
ÖRTUG œ3r~tɯ2g, äv. ~tug2, förr äv. ÖRTOG l. ÖRTIG l. ORTUG l. ORTIG, r. l. m. l. f.; best. -en; pl. -ar (Stiernman Com. 1: 6 (1524) osv.), äv. = (ArbogaTb. 3: 360 (1527) osv.) ((†) -er SthmSkotteb. 3: 192 (1521), Flodström SvFolk 218 (1918)).
Ordformer
(ortegh- i ssg 1646 (: orteghland). ortig (-tt-, -gh) 1528 (: ortigu tal)–1785. ortog 1527–1560. ortug (-th-, -tt-, -w-, -gh) 1521–1835. årtog (-tt-) 1536 (: årtoge tal)–1580. årttiger, pl. 1556. årtåg- i ssg 1536 (: årtåge tal). örtig (-tt-) 1555–1936. örtiger- i ssg 1798 (: Örtigertal). örtog 1753–1936. örtug (ø-, -th-, -tt-, -gh) 1524 osv. örtuger (-gh-) 1524, 1798. örtughe 1532)
Etymologi
[fsv. örtogh, örtugh, ortogh, ortig m. fl. former; jfr fgutn. ertaug, fd. ørtogh (d. ørtug), fnor. ørtog, ærtog (nor. ørtug, ertog); förleden av omtvistat ursprung, möjl. dock till den stam som äv. föreligger i fsax. arut, fht. aruz, aruzzi (t. erz), malm (jfr ERTS); efterleden sannol. till den stam som äv. föreligger i TE, v.2]
(utom i b slutet numera bl. om ä. förh.) om i Skandinavien under medeltiden o. de första århundradena av den nyare tiden använd vikt- l. mynt- l. måttenhet (vanl.) motsv. 1/3 öre (se ÖRE, sbst.2) l. 1/24 mark (se MARK, sbst.3) l. 8 penningar (se PENNING I 1 b, II).
a) ss. viktenhet; särsk. i fråga om vikt av silver. Ij sölffskeder om xj lodh och j örtug. G1R 3: 155 (1526). Gaf obeqvämligheten att byta Vara emot Vara, anledning till byte emot Silfver, som vägdes, hvaraf orden mark, öre, örtug och penning hafva sitt ursprung. Botin PVetA 1771, s. 3. Redan under vikingatiden, om ej tidigare, fanns i Norden viktenheten mark, som var delad i 8 örar och 24 örtugar. Rig 1949, s. 66.
b) ss. räknemynt, urspr. motsv. värdet av en örtug (i bet. a) lödigt silver, senare med lägre värde; ofta med l. ss. bestämning preciserande gällande värde, särsk. i uttr. dels gammal l. ny örtug (med högre resp. lägre värde), dels mark (i) örtug(ar) (se MARK, sbst.3 2 a γ; jfr ÖRTUGS-MARK) l. öre örtug(ar) (se ÖRE, sbst.3 2 b); äv. i uttr. örtug(ar) osmund, om ss. betalningsmedel använt stycke osmundsjärn motsv. värdet av ett sådant räknemynt (jfr OSMUND, sbst.1 (a)); äv. konkret, om präglat mynt (se slutet). SthmSkotteb. 3: 192 (1521). Gallt gambla örtugen thenn tiidh x peningha. G1R 8: 248 (1533). 5 Örtuger osmund. JernkA 1845, s. 114 (1540). Så att .. (arvtagerskan) iche till en penningh eller ortigh schall der till hafua att suara enn eller annann nu och i tilkommende tider. 3SthmTb. 5: 94 (1603). Sturarnes och Konung Hanses Örtigar kallades Nya Örtigar. Hallenberg Mynt 41 (1798). Myntet räknades efter mark, och innehöll en mark 8 öre, eller 24 örtuger, eller 192 penninger, ty hvarje öre delades i tre örtuger och hvarje örtug i åtta penningar. Nordström Samh. 2: 377 (1840). År 1474 betalades .. till snickaren Måns 6 mark 11 öre för spåning på kyrkan, medan nästföljande år – 1475 – Peder kyrkospännare fick 34 mark så när som på en örtug. Fornv. 1956, s. 112. — särsk. konkret, om (silver)mynt av en örtugs värde, örtugsmynt; äv. (o. utom om ä. förh. numera bl., mera tillf., ngt ålderdomligt) oeg., om mynt av låg valör, småmynt (särsk. i negerad l. därmed jämförlig sats) (jfr ÖRE, sbst.3 2 c). Jtem skal han oss slaa ørtugher Som nw geller stycketh xij pæningha, mark wæghen skal holla viij .. lodt Skrodhan xxxvj kasth, ith halfft kasth meer eller mindre wthan fara. G1R 1: 206 (1524). 2 st. Konungh Carll Knuttssons gamble örtiger. Schück VittA 2: 277 (i handl. fr. 1630). Först under konung Albrekts tid (1364–89) präglades örtugar, och ören ej förr än af Gustaf Vasa. Nilsson HallMus. 41 (1902). Jag har inte en örtug på mig, för ingen köper konst i dessa eländiga tider. DN(A) 29/5 1942, s. 8. jfr HALV-ÖRTUG.
c) ss. mått på (storlek l. värde av) jordområde (urspr. om sådant område för vilken en örtug (i bet. b) erlades ss. avrad), liktydigt med (l. elliptiskt för): örtugsland; särsk. i uttr. efter öre och örtug (se ÖRE, sbst.3 4); äv. dels övergående i bet.: efter sådant mått utgående avrad l. skatt (särsk. ss. senare led i ssgn SKEPPS-ÖRTUG), dels ss. spannmålsmått (urspr. o. eg. utgörande den mängd utsäde varmed sådant område besåddes). (Han) vittna hurv den iiij örttig(er) szom ligger i Helleby .. som Eric Benctts(son) i Teby klag(er) att han gör vtt skatten aff den iiij örtt(i)g(er) szom ho(n)om intte bör ty iorden ligg(er) i Helleby. UpplDomb. 7: 80 (1555). Den så kallade lilla gården i Öster-Ekeby med alt hvad som der till hörer samt dee fyra örtugar, som till bem(äl)te lilla gård af ålder lydt. UpplDomb. 9: 147 (1737). Hvarje örtug jord värderades til en mark skärt silfver. Schröderheim PVetA 1787, s. 24. I äldsta tider uppgåfvos, måhända i hela Norden och bestämdt i vissa delar deraf, olika stora mängder af säd .. i mark, öre, örtug och penningar. Falkman Mått 1: 291 (1884). Sättet och grundregeln för mätning och delning (av jord) angiver .. (lantmätaren) efter Sveriges lag vara öre och örtug. SvLantmät. 1: 154 (1928).
Ssgr (i allm. till b; förr): A: ÖRTUG-LAND, -MYNT, -STYCKE, -TAL, se E.
B († utom i -land): ÖRTUGA-LAND, -MYNT, -RÄKNING, -TAL, se E.
C (†): ÖRTUGE-LAND, -MYNT, -TAL, se E.
D (†): ÖRTUGES-LAND, se E.
E: ÖRTUGS-GÄLD. (numera bl. ngn gg) om extra skatt l. pålaga som utgick med en örtug (l. motsv. värde); jfr gäld, sbst.1 1, o. -gärd o. markgäld. Nära alla åren igenom med och ifrån året 1310 finnas urtima gärder varit af Hertigarne utskrifna och uppburna under namn af mark- och örtugsgäld. Strinnholm Hist. 5: 279 (1854). —
-GÄRD. (numera bl. ngn gg) jfr gärd, sbst.1 2, o. -gäld. Örtugsgärden .. (har utgått) med en örtug på hvarje mark af värdet utaf hvar och ens egendom. Strinnholm Hist. 5: 279 (1854). —
-LAND. (örtug- 1531 osv. örtuga- 1633 osv. örtuge- 1553–1844. örtuges- 1545–1578. örtugs- 1525 osv.) [fsv. örtugsland, örtogha land, örtoghland] ss. måttenhet vid uppskattning av jordområdes storlek l. värde (motsv. 1/3 öresland l. 1/24 markland l. 8 penningland); särsk. i uttr. så l. så många örtugsland jord; äv. om jordområde mätt med sådant mått; jfr land 1 b. Ith skatthagotz kalladt wpby j östherhaninghe sockn liggiendis för xjx örtugs landt ioordt. G1R 2: 48 (1525). Een utjord i Fridsmora fyra orteghland. HH 29: 578 (1646). Ett markland innehöll 8 öresland, 24 örtugaland och 192 penningeland. Nordström Samh. 2: 149 (1840). En egendom som ansågs vara värd en mark silfver skulle i afrad gifva en örtug silfver och kallades ett örtugaland. Hildebrand Medelt. 1: 85 (1879). —
-MARK. mark (se mark, sbst.3 2 a) indelad i örtugar. Hallenberg Mynt 7 (1798). Myntordningen af 1453 .. visar att den danska skillingmarken af 16 skilling ofta kallas svensk, ehuru ej densamma som den vanliga svenska örtogsmarken. Frey 1847, s. 460. —
-MYNT. (örtug- 1943 osv. örtuga- 1771. örtuge- 1753. örtugs- 1891 osv.) (silver)mynt av en örtugs värde; jfr -stycke o. örtug b slutet. Så voro de .. under de följande Konungarna .. altid små tvesidige eller och hol-penningar, intil dess Konung Eric Månsson begynte med Örtuge-myntet. Berch PVetA 1753, s. 31. —
(b, c) -RÄKNING. (örtuga- 1771. örtugs- 1755 osv.) (numera bl. ngn gg) (be)räkning i (öre o.) örtugar; jfr räkning 5. Botin Hem. 1: 22 (1755). Swenska daler räkningen uti smått mynt är först börjad i Konung Johan den III tid, då ortuga räkningen så småningom aftog. Zettersten AnmMynt 61 (1771). Öre- och örtugsräkningen, härledd af mynträkningen och grundränta, eller en uppskattning af jordvärdet, så att afgiften eller skatten i silfver utgjorde 1/24 af sagde värde, förekom .. i svealandskapen, hvars lagar omtala öretalet såsom delningsgrund i by. JordbrT 12/1 1895, s. 2. —
-STYCKE. (örtug- 1798–1816. örtugs- 1840–1900) (†) örtugsmynt; jfr stycke 18. Då efter samma Mynt-ordning (1524) .. en mark eller 16 lod vägna penningar gjorde 7 och ett halft lod fint silfver, och däraf myntades 36 kast eller 144 Örtigstycken. Hallenberg Mynt 77 (1798). SvD 21/11 1900, s. 3. —
-TAL. (örtug- 1536 osv. örtuga- 1749. örtuge- 1523–1664. örtugs- 1554 osv. örtugu- 1528) (numera bl. ngn gg) till b: i örtugar uttryckt tal (se tal, sbst.1 2), särsk. i uttr. (ut)i örtugstal; äv. till c: tal angivande antal örtugar som jordegendom omfattade, särsk. i uttr. (efter) öre(s)- och örtug(s)tal (se öre-tal 2). SthmSkotteb. 3: 222 (1523). Om .. (torpet) gör fyllest för bemälte örtugztaal. UpplDomb. 4: 82 (1638). Summan för hela Walborgmässe-löningen (år 1541) gjorde 1298 mark Rigiske, som tillika beräknas uti Örtigertal till 1460 mark, 2 öre. Hallenberg Mynt 238 (1798). —
(a) -VIKT. i örtugar uttryckt vikt (se d. o. 1); äv. om viktlod för vägning i örtugar (jfr vikt 3). Om det än är antagligt, att vigtmarken haft något å sig utsatt märke, böra sådana märken också hafva funnits å öre- och örtugsvigter. Hildebrand Medelt. 1: 755 (1894). Viktsenheten skulle vara ett slags örtugsvikt, men denna kunde växla mellan 8,7, 8,4, 8,1 och 7,85 gram. Fornv. 1918, s. 61.
F (†): ÖRTUGU-TAL, se E.
SAOB
Spoiler title
Spoiler content