publicerad: 1930
HALV- ssgr (forts.):
(4) -ÅTGÄRD~02, äv. ~20. (mindre br.) halv åtgärd, halvmesyr. Livijn 2: 108 (1831). Fröding Brev 93 (1890). Östergren (1926). —
(1) -ÅTTING. [fsv. halfattunger] (förr) hälften av en åtting, halv åtting. Lind (1749; under halb-achtel). —
(1, 4) -ÄDEL. (i fackspr.) i uttr. halvädel sten, halvädelsten. SvMerc. IV. 2: 207 (1758). Rönnholm EkonGeogr. 289 (1907). —
(4) -ÄDELSTEN~002 l. ~200. (i fackspr.) om vissa ädelstenarna närstående stenarter av relativt ringa hårdhet. Cronstedt Min. 63 (1758). BonnierKL 12: 1501 (1928). —
-ÄKTA, adj.
1) (i fackspr.) till 1, i uttr. halväkta dubblé, om dubblé (se d. o. II) vars överdel är äkta, men vars underdel består av bärgkristall l. glas o. d. SD(L) 1896, nr 477, s. 5. 2NF 33: 1156 (1922).
2) till 4: icke fullt äkta. De halfäkta silfvergalonerna äro .. tillverkade genom ett slags försilfring. Almroth Kem. 643 (1834). Landquist Fröding 232 (1916). —
(1 y α) -ÄRM, förr äv. -ARM, r. l. m.
1) på kvinnodräkt: kort ärm (som räcker från axeln ungefär till armbågen). BoupptSthm 4/7 1655. NF 3: 1488 (1880).
2) (i sht förr) lösärm som räcker från handleden till armbågen. ConsAcAboP 3: 33 (1665). Ödmann Hågk. 77 (c. 1805; uppl. 1918). Hillman SpNov. 28 (1896). —
-ÄTA.
1) (numera bl. ngn gg vard.) till 1, i uttr. hava halvätit, hava ätit halva måltiden; förr äv.: hava ätit sig halvmätt. Ett middagsmål, då jag med de öfriga gästerna hade halfätit, kom Greta Benzelia in. ANorrelius (c. 1730) hos Schück FUpsala 132. (K. XII) lät för dem, som tyckte sig blott halfätit vid hans tarfliga bord, anrätta lukulliska måltider hos Grothusen. Beskow i 2SAH 40: 356 (1865).
2) till 1 l. 4, i p. pf.: till hälften l. delvis uppäten. Linc. (1640; under semesus). Lagerlöf Holg. 1: 150 (1906). särsk. (i vitter stil, föga br.) bildl., om halvmånen. Halfätne månen skrider jemt. Tegnér (WB) 5: 205 (c. 1826). Wägner NattS 106 (1926). —
(4 a) -Ö. från en större landmassa utskjutande del som på tre sidor omgives av vatten, men på den fjärde sidan är landfast. G1R 28: 215 (1558). Den Skandinaviska halfön. Geijer II. 1: 32 (1825). —
(4) -ÖKEN. (i fackspr.) område, till sin vegetation utgörande en övergång mellan öken o. stäpp. 2NF 1: 796 (1903). —
(4 a) -ÖPPEN. (halv- 1640 osv. halvt- 1842) till hälften öppen, midt emellan öppen o. stängd l. sluten; på glänt. Linc. (1640; under semiapertus). Dören står halföpen. SynodA 1: 166 (1688). Med halföpne ögon. Ehrenadler Tel. 355 (1723). Lagerlöf Holg. 2: 431 (1907). —
(4 a) -ÖPPNA. (halv- 1723 osv. halvt- 1839 (: halftöppnade, p. pf. pl.)) till hälften l. delvis öppna (ngt); äv. refl.; särsk. i p. pf. i adjektivisk anv. Ehrenadler Tel. 180 (1723). (Han) halföpnade .. porten. Loenbom Stenbock 1: 48 (1757). Hvar gång munnen halföppnade sig. Benedictsson Folkl. 140 (1887). —
(1) -ÖRE. (förr) kopparmynt av ett halvt öres valör; förr äv. i mer l. mindre bildl. anv., särsk. för att beteckna ngt ss. synnerligen värdelöst. RA 2: 245 (1568). När tu lägger aff tigh Klädher och Swärd, / Så ästu icke een Halfföre wärd. Chronander Bel. F 5 a (1649). Den som är slagen til halföre, blir aldrig ducat. Stagnell BSjelfklok 4 (1753). EkonS 1: 256 (1893). —
-ÖRES-MYNT. (förr) jfr -ÖRE. SthmTb. 31/1 1592. Halvöresmynten ha icke präglats efter 1867. Östergren (1926). —
(1) -ÖRTUG. (förr) mynt av en halv örtugs valör; fyrk. (Agardh o.) Ljungberg I. 3: 9 (1853). Fornv. 1906, s. 205.
Spoiler title
Spoiler content