[jfr ADAL-samt den under d. o. anmärkta förekomsten af adal-, adel- i bet. af oþal-. jfr äfv. närmast föreg. ord ADEL. Ihre Dial. lex. 2(1766) anför ”Adel. Dalek. Fundus, bona immobilia”]
(†) jord, som ngn besitter på grund af bördens rätt; jord, som gått i arf inom en släkt; arfjord. Han och hans hustru ägo 2 eller 3 gårde theris rette arff och gammell Adell. G. I:s reg. 13: 85(1540).
