ADELSFANA a3dels~fa2na (a´delsfanan (best.) Weste), r. l. f.; best. -an; pl. -or.
1) (föga br.) fana, buren framför l. tillhörig en af adelsmän bestående l. af adel utrustad trupp. Juthelandz AdelsFahna .. bleff tagen vidh Swarteråå. Girs E. XIV:s hist. 76 (1630). närmande sig 2 b: Hafuer förbe:de rustiänst warit giord wnder adelsphanen. Rääf Ydre h. 3: 415 (1594). — bildl. I hafven svurit hennes (sanningens) adelsfana. Tegnér 2: 287 (1820).
2)
a) af adel utrustad ryttartrupp. Then Churländska Adelsfahnan, then Hertigh Magnus aff Holsteen hade låtit vthi Churlandh wärfwa och besolda. Girs E. XIV:s hist. 57 (1630). Lifländska Adels-fahnan. Nordberg 1: 167 (1740).
b) med särsk. afs. på sv. förh.: ryttartrupp, uppsatt gm den adliga rusttjänsten. Rittmester ofver same adelsfane. Otryckt bref 13 Juni 1577. Den trupp som härigenom (gm rusttjänst) tillkommer kallas Adelsfana. Rabenius Kam. § 287 (1825, 1832). En stor hop af ridderskapet (strömmade) till Kalmar, så att deraf bildades en adelsfana. Fryxell Ber. 4: 282 (1830). — vanl. i best. form. Öfverste för adelsfanan. RF 1660, § s. Adels-Fanan .. (skall) aldrig .. blifva förd och brukad utom Sveriges och Finlands gamla Gränts. Adelspriv. 1723, s. C 1 b. I sednare tider har Adelsfanan ej suttit opp. Rabenius Kam. § 287 (1825, 1832). — pl. Adelssfanerne samptt Uplandz och Södermannelandz-rytterne. Gustaf II Adolf i Oxenst. brefv. 1: 246 (1624). Fryxell Ber. 15: 106 (1848).
c) bildl. ädlaste skara af kämpande. Den, som tjenar ljuset på sin bana, / Han hör till ”mensklighetens adelsfana”. Wirsén Sång. o. bild. 101 (1882).
