ADVERB advær4b (adve´rb Weste 1: 1949), n.; best. -et; pl. =, l. -er
Etymologi
[af t. adverb l. -bium, fr. adverbe, lat. adverbium]
språkv. biord, omständighetsord; ord, som tillägges verb l. adj. l. annat adv. (ngn gg äfv. sbst.) för att bestämma dem i afs. på ngn omständighet. Illa och svårligen äro adverb. Adlerbeth Æn. Föret. 8(1804). Weste 1: 1949(1807). — Anm. Stundom, i ä. tid alltid, behålles den lat. formen -ium, best. =, l. (yngre) -iet, lat. pl. -ia (Biurman 21(1729) osv.) l. (yngre) sv. pl. -ier (Sahlstedt Sv. gr. 80(1769) osv.). — jfr FRÅGE-, KOMPARATIONS-, MODAL-, NUMERAL-,PRONOMINAL-,RUMS-,TIDS-ADVERB.
Ssgr (föga br., ersättas vanl. gm omskrifning l. ssg med ADVERBIAL, adj.): ADVERBS-ATTRIBUT03~ 002. Svahn Språklj. 135(1882). —
