AFBLEKA a3v~ble2ka, v. -er, -te, -t, -t. vbalsbst. -ANDE, -NING.
småningom l. i ngn mån bleka (vanl. med bibegreppet, att färgens ursprungliga friskhet försvagas); jfr AF II 5 b, c. Det gamla brefvet kunde blott med svårighet läsas, enär skriften var afblekt. I möbeltyget är den blå färgen (tämligen) afblekt. Dalin (1850). — Anm. Dähnert (1784) öfversätter (sannol. oriktigt) ordet ss. intr.
