AFGJORDHET a3vjω1rd~he2t, r. l. f.; best. -en.
(mindre br.) egenskapen att vara afgjord. — särsk.
a) visshet, obestridlighet. (Dessa rättigheters inneboende) helighet och afgjordhet sätter dem liksom i skydd emot tvist och tvifvel. Biberg 3: 12 (c. 1823). (Det) kan med temlig afgjordhet antagas. Strinnholm Hist. 4: 93 (1852).
b) bestämdhet, bestämd l. utpräglad hållning. Talade han öfver Zibet, fick teckningen en afgjordhet, som återgaf bildens stränga drag. C. F. af Wingård i SAH 19: 123 (1837). De vilja ej veta af halfhet och hemliga reservationer; de vilja afgjordhet och öppenhet. Bremer G. verld. 1: 169 (1860).
