[möjl. utveckladt ur p. pf. pl. afkomne, anv. ss. sbst.; se under AFKOMMA, v. 9]
(†) börd. Aff norsk affkomne. Rudbeck Atl. 2: 442(1689). — Anm. Ovisst är, om ordet bör fattas ss. sbst. l. ss. p. pf. pl. i uttr.: (Om) icke de hade warit aff deras (dvs. de norskes) slächt och affkomne. Rudbeck Atl. 2: 442(1689).
