AFSVUREN a3v~svɯ2ren, p. pf. ss. adj. af AFSVÄRJA(se d. o. 1 a mot slutet); -svurne, -svurna; -svurnare.
Etymologi
[jfr t. sein abgeschworner feind]
numera fullt br. bl. ss. attribut till FIENDE:afgjord, med utprägladt bibegrepp af oförsonlig, oblidkelig. Desse mine afsvurne fiender. Dalin Arg. 2: 14(1734, 1754). Allt hvad charlatan är, .. äger (icke) en afsvurnare fiende (än löjet). Leopold 3: 304(1802, 1816). Asa-Thor .. är hela den Jotniska stammens afsvurnaste fiende. Geijer II. 1: 360(1825). Dante var en afsvuren fiende till frosseriet. Böttiger i SAH 39: 176(1864). — (mindre br.) Min afsvurna ovän. E. Schröderheim enl. Kindblad(1867). — (†) (De) hysa .. et afsvurit hat för alla nya anstalter. SP 1779, s. 574.— jfr SVUREN,AFSAGD.
