publicerad: 1924
FIENDE fi3ende2, äv. 400 (fi`ende Weste; fi´ännde Dalin), m.||ig., i bet. 1 b α o. 2 äv. r.; best. -en ((†) fiendn Stiernhielm Fägn. 124 (1643, 1668)); pl. -er ((†) = (Rudbeckius KonReg. 284 (1615; möjl. tryckfel)); -ar (möjl. till sg. fiend) Mat. 22: 44 (NT 1526), Hof Skrifs. 174 (1753; jämte fiender); -a FörsprRom. 4 a (NT 1526)); äv. (numera bl. ngn gg i vers) FIEND fi3end2, äv. fi4end, m.||ig. (l. r.), med best. o. pl. från fiende ((†) pl. = (Messenius Blanck. 20 (1614: fiendt))).
Ordformer
(fiende Apg. 13: 10 (NT 1526) osv. fiände Schultze Ordb. 1104 (c. 1755), Hallenberg Hist. 5: 96 (1796). f(f)yende GR 3: 213 (1526: fyendis wise), BtFinlH 4: 274 (1564). fiyende OPetri MenSkap. 21 (c. 1540). fjende Serenius (1741), Lind 1: 1704 (1749: fjenda-hand). fynde GR 9: 251 (1534). fi(j)end(h) GR 5: 133 (1528: fijendzuijs), Därs. 11: 353 (1537), JGOxenstierna 4: 20 (1815). fiänd Schultze Ordb. 1104 (c. 1755). fien(d)t GR 8: 283 (1533), Messenius Blanck. 20 (1614). fiender, pl. GR 1: 35 (1522) osv. fiänder, pl. GR 15: 602 (1543). fianderna, pl. best. OxBr. 10: 123 (1632). fyenden, sg. best. RARP 3: 385 (1644). fyendher, pl. GR 3: 171 (1526). fiennerens, gen. pl. best. GR 9: 181 (1534))
Etymologi
[fsv. fiande, fiände, motsv. d. fjende, isl. fjándi; jfr got. fijands, fsax. fīond, fīund (mnt. vīent), fht. fīant (t. feind), feng. féond (eng. fiend, djävul); eg. p. pr. till ett germ. verb med bet. ’hata' (jfr isl. fjá, got. fijan, fht. fiēn); till en ieur. rot pēi: pī, skada (jfr gr. πήμα, lidande, fördärv, sanskr. pīyati, hånar); med avs. på bildningen jfr FRÄNDE. — Jfr FIEND, adj.]
1) om varelse i förhållande till annan (andra) varelse(r) som den hatar l. bär agg till l. söker skada: vedersakare, antagonist, ovän, motståndare. Han hade farliga, hemliga, mäktiga fiender. Jag fick honom till fiende. De voro dödliga, oförsonliga fiender. Den ofördelaktiga recensionen förskrev sig från en personlig fiende. Han gick i ständig fruktan för sina fiender. Detta är något som man icke har rätt att önska ens sin värsta fiende. I haffuen hördt ath thet är sagt, Tu skall elska thin nästa, och hata thin fiende. Mat. 5: 43 (NT 1526). Och gör alt thet iagh sägher tigh, så skal iagh wara tina fienders fiende. 2Mos. 23: 22 (Bib. 1541). Hemligh haatare, är wärre än en vppenbar Fiende. Grubb 319 (1665). En framstående politisk personlighet undgår sällan .. att hafva fiender. De Geer Minn. 2: 265 (1892). — jfr ARV-, DÖDS-, HUVUD-, KVINNO-, ÄRKE-FIENDE m. fl. — särsk.
a) (numera knappast br.) i sg. best. ss. benämning på djävulen. Man råkar aff Fiendans tilskyndan falla j synd. LPetri 2Post. 229 b (1555). Fienden är stark i honom. Hagberg Shaksp. 9: 60 (1850). jfr: Idhar fiende diefuulen. 1Petr. 5: 8 (NT 1526). — jfr SJÄLA-, ÄKTENSKAPS-FIENDE.
b) oeg. l. bildl.
α) om varelse l. ngt i allm. i dess förhållande till ngt annat vilket den l. det åsamkar skada l. för vilket den l. det är farlig(t). Det bästa är fiende till det goda. Han är själv sin värsta fiende. OPetri Clost. E 3 a (1528). Nöteträä (dvs. valnötsträd) är ett Trää som ganska stort wäxer, och sigh wijdt vthbreder, är doch the andre Trääns Fiende. Mollet Lustg. B 4 b (1651). Sanningen haar ingen wärre fiende än lögnen. Grubb 707 (1665). De andeliga fienderna: djefvulen, verlden och vårt eget kött. Kat. 1878, nr 203. Jemte alkoholen äro könssjukdomarne de farligaste bland fienderna till rasens kroppsliga och andliga helsa. Thyrén SvPol. 29 (1911).
β) om ngn i hans förhållande till ngt livlöst l. abstrakt l. osinnligt som han avskyr l. tycker illa om l. vartill han ställer sig avvisande. O tu diefuuls barn .., fiende till alt thet rättferdught är. Apg. 13: 10 (NT 1526). Tjocka vador .. hade gjort honom til fiende af stöflor. Eurén Kotzebue Orth. 1: 54 (1793). De mera framstående af flottans högre officerare voro fiender till den nyligen skedda fördelningen af stora flottan och skärgårdsartilleriet. De Geer Minn. 2: 79 (1892). — jfr KULTUR-, LAG-, LJUS-, RELIGIONS-, UPPLYSNINGS-FIENDE m. fl.
2) fientligt sinnat land l. folk o. d.; land l. folk med vilket man befinner sig i krig l. lever på spänd fot; krigsmakt l. truppstyrka som man i ett krig (vid ngt bestämt tillfälle) har till motpart; äv. om enskild person som under ett krig tillhör motparten l. står i dennas tjänst; stundom oeg., i fråga om olika lekar (t. ex. krocketspel o. d.). Landet hotades på alla sidor av fiender. Med svärdet skydda samhället mot fiender. Gå, tåga mot fienden. Fienden l. fienderna ryckte an. Jaga, driva fienden på flykten. Kasta fienden tillbaka. Genombryta fiendens linjer, fiendernas massa. Alla fiender som icke dödats gjordes till fångar. Gå över l. överlöpa till fienden. Söka l. ställa sig under fiendens beskydd. Wj .. viliom inghom aff hanss (dvs. konung Kristierns) fiendhom annad en venskap. GR 1: 31 (1521). Herre tijn höghra hand haffuer slaghit fiendan. 2Mos. 15: 6 (Bib. 1541). Nu faller fiende oförtänckt in i landet. MB 6: 4 (Lag 1734). Armén är såld, om fienden här slipper i vår rygg. Runeberg 2: 53 (1846). På västra krigsskådeplatsen har fienden även i går fortsatt sina genombrytningsförsök. AB 1915, nr 264, s. 5. — jfr ARV-, RIKS-, SVENSK-FIENDE m. fl.
Ssgr: A (†): FIEND-VIS, se C.
B (†): FIENDA-HAND, -LAND, -VÅLD, se C.
C: (2) FIENDE-BOTTEN. (†) i uttr. på fiendebotten, på fiendes territorium, i fiendeland. Alla .. som tiänt i Pohlen och på fiendebåtten. 2RARP 5: 315 (1727). —
(1) -FULL. (†) full av vedersakare. Iagh är här på thenna fiendefulla Iorden lemnader arm och älendig. Preutz Kempis 389 (1675). —
(2) -HAND. (fienda- 1527—1749)
1) fiendes besittning av l. herravälde över ngt; jfr -VÅLD 1; i uttr. falla, komma, råka, vara o. d. i fiendehand l. fiendehänder; lämna o. d. (ngn l. ngt) i fiendehand l. fiendehänder; befria, frälsa (ngn l. ngt) ur fiendehand l. fiendehänder o. d. OPetri Tb. 30 (1524). Hielpa sitt eghit Land, / At thet aldrigh må luta, / Eller falla i Fiende hand. Rudbeckius Starcke A 5 b (1624). Kolmodin Liv. 2: 325 (1832). I skolen blifva givna i fiendehand. 3Mos. 26: 25 (Bib. 1917).
2) i uttr. falla, dö o. d. för fiendehand, falla, dö osv. för fiendes hand, stupa i krig. Dalin Hist. 1: 163 (1747). IllSvH 4: 146 (1880).
3) (numera knappast br.) = -VÅLD 2. Strinnholm Hist. 4: 645 (1852). Hvad yttre fiendehand vidkommer, må isynnerhet nämnas Lübeckarnes anfall år 1525, då hela norra delen af staden afbrändes. VLS 31 (1884). —
(2) -HOP, r. jfr -SKARA. Brask Pufendorf Hist. 194 (1680). (Styrbjörn Starke) dref sitt banér med dån i jorden, / bröt i fiendehopen fram. Melin Dikt. 1: 3 (1888). —
(2) -HÄR. —
(2) -LAND. (fienda- 1541—1709) fientligt land; land med vilket man för krig; en fientlig makt tillhörigt territorium. GR 9: 325 (1534). (Soldaterna skola) icke .. tagha något vthi Fiendeland, medmindre them giffwes ther til förloff vtaff Feltherren. L. Paulinus Gothus MonTurb. 226 (1629). När bornholmsbarnet (Madvig) först slog upp sina ögon mot den svenska stranden, var den fiendeland. Cavallin (o. Lysander) 61 (1887). —
-MAN, m. (fiends- 1626—1906) (numera bl. ngn gg arkaiserande)
1) till 1: fiende, vedersakare. Hälsa min tillgift åt alla fiendsmän, min tack till alla hulde. Högberg Vred. 1: 62 (1906). Därs. 3: 384.
2) till 2: man som tillhör fienden l. står i fiendens tjänst. Schroderus Liv. 90 7(1626). Ingen flicka (hos sauromaterna) gifter sig förr än hon nedlagt en fiendeman. Carlstedt Her. 2: 94 (1833). Lagerlöf HomOd. 170 (1908). —
(2) -VIS, sbst. n. o. adv. (fiend- (fient-) 1542. fiendis- 1526. fiends- 1528—1622)
1) sbst., i uttr. på fiendevis, förr äv. (ut)i fiendevis, på fiendes sätt, ss. fiende. Att han nw vdi fiendewijss medh the Danske är worden gripenn på ett aff Jutekongens skip. HH XIII. 1: 128 (1564). Wrangel (skulle) låta tropparna på fiendevis inrycka i Brandenburg. Fryxell Ber. 15: 43 (1848). Janzon Cat. 2: 36 (1891).
2) (†) adv.: fientligt, ss. fiende. At i en nw (dvs. ännu) .. fiiende wijs bewise eder emot edert fædernes riche. GR 1: 160 (1523). Anfechte och fientwiss öffuerfalle tesse riker. Därs. 14: 210 (1542). Tegel G1 1: 207 (1622). —
-VÅLD. (fienda- 1711)
2) (numera föga br.) övervåld från fiendes sida. Fiendawold och obarmhertighet är stor. Swedberg Dödst. Qq 2 a (1711).
D (†): (2) FIENDIS-ANSLAG. fientligt anslag. All fyendis anslag .. emoth Landt Gottlandt. GR 1: 324 (1524). —
-VIS, se C.
E (numera bl. ngn gg arkaiserande, i -MAN): (2) FIENDS-LANDSÄNDA. (†) fientlig landsända. Fiendz landzenda wille .. (Gustav Vasa) ther (dvs. i Dalarna) ingelunde haffua. Svart G1 171 (1561). —
-MAN, -VIS, se C.
Spoiler title
Spoiler content