a) (föga br.) om utifrån verkande orsak. Trän .., som afwärja wädret, att det intet aftärer .. (gräsets) safft och wäxt. Rudbeck Atl. 3: 242(1698). — bildl.: utplåna. Afbida den dag, som .. / Aftärt hvar vidlådande fläck (concretam exemit labem), och i eterns klarhet / Ställer omsider fram vårt åter förädlade väsen. Adlerbeth Æn. 160(1804, 1811).
b) (mindre br.) om sjukdom o. d.: (småningom) beröfva (en människokropp osv.) hull o. krafter. Långsamma plågor, ohelbara brister aftära och upplösa din fallande hydda. Wallin 2 Pred. 1: 210(1831).
c) AFTÄRAS i intr. bet.: (småningom) förlora hull o. krafter. Under sjukdomen aftärdes hans kropp mer och mer. jfr: (Inflammationens öfvergång i varbildning) tillkännagifves genom .. svettning, aftäring och kraftlöshet. Lundberg Husdj. 293(1868). — i p. pf. ss. adj.: (mycket) afmagrad l. affallen, (nästan) utmärglad. Mannen var .. aftärd genom hunger och elände. Ödmann Hunt. 100(1797); jfr b. Der låg .. (Ödmann) och, med aftärd hand, .. skref böcker åt verlden. Wallin Vitt. 2: 352(1837). En stackars blek, aftärd kapucinerbroder. Beckman Påfv. 47(1880). SDS 1896, nr 132, s. 1.jfr SAOB(1870).
2) (föga br.) tära l. fräta i tu l. tvärt af. Ljusets aftärning midtpå (gm ljusskarens nedglidning). Thorild 4: 251(1792).
