AFUNDARE a3v~un2dare, äfv. a3~vun2-, m.||(ig.); best. -en, hvard. äfv. -n; pl. =.
(föga br.) person, som afundas; afundsman. H. K. M:t .. (hade) sin konungzlige högheet .. mot mångom afwundarom .. förswarat. Gustaf II Adolf 297 (1627). För sina stora talanger .. fick han många afundare. Paulsson Folkundervisn. 159 (1866). — Anm. I det första ex. kan ordet hafva bet. fiende. Jfr AFUNDSMAN 2 o. anm. till AFUND 4.
