AFUNDSAMHET a3vundsam~he2t l. 310~, hvard. äfv. a3vuns-, r. l. f.; best. -en; pl. (föga br.) -er (J. G. Oxenstierna 5: 11(c. 1817)).
1) (numera föga br.) till AFUNDSAM 1 a: afund, afundsjuka. (Elisabet) önskade qvarbeholla Konungen uti sina band af afvu(n)dsamhet emot Maria (Stuart). Celsius E. XIV:s hist. 73(1774). (Villars' åtgärder) ådrogo honom snart afundsamhet inom Conseilen. G. L. Oxenstierna i 1 SAH 3: 396(1790, 1802). — i pl.: afund vid särskilda tillfällen. J. G. Oxenstierna 5: 11(c. 1817).
2) till AFUNDSAM 1 c: egenskapen att vara afundsam, böjelse för afund. Oförnöjsamhet med egen och afundsamhet vid andras lycka. Wallin 2 Pred. 3: 162(1814); jfr 1. Den afundsamhet, som ett torftigt folk gerna hyser. Rydqvist Tid. 1: 11(1840). Gammalt groll och afundsamhet hade försvunnit. E. C. Tegnér Armf. 2: 9(1884). — i personifikation. Den skefögda afundsamheten. Lundgren 3: 149 (1873).
