SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1898  
AJ aj4, sbst.2, r. l. m.||ig.; best. -en; pl. -ar (Sahlstedt (1773), Weste, Dalin (1850)); l. AI a4i (áï Almqvist (1842)) l. a3i2; best. -n; pl. (föga br.) ais.
Ordformer
(aj Sahlstedt, Lyttkens o. Wulff Utt. (1888) m. fl. — ai Sundevall (se nedan), Brehm 1: 336 (1874, 1882), Leche i NF 14: 876 (1890) m. fl.; hvilket uttal Orrelius (se nedan) afser, är ovisst)
Etymologi
[jfr t., fr. o. portug. aï, eng. ai; efter tupispråkets (i Sydamerika) ai, ahy; uppgiften, att detta återgifver djurets läte, är enl. Brehm 1: 409 (1874) oriktig]
trögdjurssläktet Bradypus; sengångare, löfja. Ai. Orrelius Diurriket ark 25, s. 6 (1750). Brasiliens Aj. Ödmann Intr. i VetA 1784, s. 18. Aj (Bradypus tridactylus L.). Swartz Præs. i VetA 1797, s. 32. Efter sitt sorgliga och starka skrik kallas han (dvs. sengångaren) vanligen Aï. Sundevall Zool. 50 (1835, 1864).
Ssg: AJ-3~ l. AI-DJUR30~2. Meurman (1846, under aj). Lyttkens o. Wulff Utt. (1888, under aj).
Spoiler title