SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1898  
AKUT akɯ4t (acu´t Weste), r. l. m.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[jfr d. o. t. akut, eng. acute, substantivering af lat. acutus]
akut accent; jfr AKUT, adj. 2.
a) om framhållandet i uttalet. Anden (af ande) .. med sin gravis är en äfven så giltig troché som handen med acut. Tegnér 5: 427 (1825). Accent i högre ton .. kallas Akut (Acutus). Enberg Sv. spr. 393 (1836). Akut är (i svenskan) .. en exspiratorisk akcent. .. Men den har äfven ett kromatiskt element. Kock Sv. akc. 1: 34 (1878). jfr Regnér Metr. öfv. 16 (1801). — jfr BI-AKUT.
b) om läsetecknet. Akut (´) är en accent, som sättes öfver vokalen e. Agardh o. Bruzelius Fr. gr. 2 (1807). Enberg Sv. spr. 333 (1836). A(kut) .. utmärker skarp tonvigt på den stafvelse, öfver hvilken den står. Dalin (1850). Vising Fr. spr. 35 (1890). jfr Stridsberg Fr. gr. 220 (1793).
Anm. 1700-talet användes alltid, liksom senare stundom, den lat. formen på -us. Björkegren (1784, under aigu). Stridsberg Fr. gr. 220 (1793). Regnér Metr. öfv. 16 (1801). Weste (1807). Enberg Sv. spr. 393 (1836).
Spoiler title