SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1898  
AKUT akɯ4t, adj.; n. =.
Etymologi
[jfr d. o. t. akut, eng. acute, af lat. acutus, uddhvass, skarp, gäll; jfr äfv. fr. aigu samt med afs. på bet. gr. ὀξύς, skarp, gäll]
1) i fråga om sjukdom, smärta osv.
a) med. i fråga om sjukdom: häftig o. med snar kris; hetsig. Lindfors (1815). Den .. acuta vattensoten (är) sällsynt. Hartman 325 (1828). Akut sjukdom .. varar endast .. 2—4 veckor. NF (1875). Många sjukdomar .. antaga än akut, än kronisk form. Därs. Om den akuta sjukdomen kunnat öfvervinnas, så kunde dess följdsjukdomar det icke. SD (L) 1894, nr 150, s. 8. — bildl.: Arbetarefrågan .. genomgick ett af dessa akuta stadier, som betecknas af folkmöten .., partigrupperingar .. och diskussioner. Forssell Stud. 2: 1 (1888). Så blef tullfrågan akut. Folkets tidn. 1896, nr 124, s. 2. — jfr KRONISK.
b) om smärta o. d.: häftig, stingande. De mera akuta smärtorna gifva ett helt annat uttryck åt ansigtet. A. Levertin i Ill. hels. 461 (1889). Det var icke den akuta smärtan, som skriar. Lundegård Prom. 1: 39 (1893). Detta beslut (hade) gjort hans egen längtan .. mindre akut och mindre stark. Dens. F. Ulla 119 (1894). — jfr DOF.
2) språkv. om accent l. betoning; jfr AKUT, sbst. — jfr GRAV.
a) om framhållandet i uttalet (jfr ACCENT 1): (musikaliskt) högre, hög; verkad(t) gm den starkaste utandning l. det starkaste tryck, som användes i vanligt uttal. Almqvist (1842). Akut och grav tonvigt. NF 1: 74 (1875). Akut accent. Därs. Kock Sv. akc. 1: 62 (1878). Det akuta tonfallet. E. H. Tegnér i 3 SAH 6: 346 (1891).
b) om läsetecknet (jfr ACCENT 4): angifvande akut accentuering l. (i ngra språk) vissa andra ljudförhållanden. Akut accent öfver e angifver i franskan slutet e-ljud. Akut accent (´). Moberg Gram. 18 (1815). Dalin (1850).
Spoiler title
Spoiler content