SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1898  
ALFA al3fa2 l. al4fa, sbst.1, n.; best. -at; pl. =.
Etymologi
[jfr t., fr. o. eng. alpha, af gr. ἄλφα, namn på den första bokstafven i det gr. alfabetet, lånadt från ett semit. spr., jfr t. ex. hebr. āleph; jfr ALFABET]
1) bokstaf, skriftecken l. typ för a-ljudet i gr. Du måste skrifva dina alfa tydligare. Stort alfa (Α). Litet alfa (α). — jfr KURSIV-, UNCIAL-ALFA.
2) bildl.: början, begynnelse. Dalin (1871). — särsk. i uttr. alfa och omega, eg.: den första o. sista bokstafven (i det gr. alfabetet); A och O, början o. slut, ”begynnelsen o. änden”, det första o. sista, det viktigaste, kärnpunkten, allt i allom; i sht i religiös stil [jfr gr. ἐγὼ τὸ ἄλφα καὶ τὸ ὦ, πρῶτος καὶ ἒσχατος Upp. 22: 13]. Dalin (1871). All religions alfa och omega. Schéele Till strids 13 (1881). Förf(attaren) gör Jesus Christus i .. (hans) historiska uppenbarelse till det alpha och omega, omkring hvilket hela innehållet rör sig. O. F. Myrberg i Bibelf. 1894, s. 99. (Gendarmen) är alfa och omega i det ryska statsmaskineriet. GHT 1895, nr 286 B, s. 2. jfr Pfeiffer (1837). jfr äfv. (ordboksartikeln) A 3 a α.
Anm. Ordet, tecknadt α, användes ofta för att, särsk. vid numrering, uttrycka, att ngt är det första i ordningen. — särsk.
a) astr. den ljusstarkaste stjärnan i hvarje stjärnbild. P. J. Bergius i VetAH 40: 253 (1779). jfr Jäderin Weiss 43 (1888). jfr äfv. Jensen Slav. diktv. 131 (1896).
b) kem. den första af två l. flera isomeriska modifikationer af samma organiska förening.
Ssgr: ALFA-MODIFIKATION30~10102. jfr anm. b.
-SEPARATOR~1020.
Spoiler title