publicerad: 1898
ALLFADER al3~fa2der (a`llfader Weste), m.; best. (i bet. 2 o. 3 b) -n; vanl. dock ss. ett slags nomen proprium i best. anv. utan slutartikel. (allfar Elgström, Stagnelius) (se för öfr. FADER)
Etymologi
[efter isl. alfǫðr; jfr d. alfader, t. allvater, eng. allfather]
allas l. alltings fader. — jfr ALLMODER.
1) om den nordiska mytologiens högste gud, Oden. Thärföre må Oden rätteligen kallas Allfader, efter han är en fader för alla gudar, menniskior och the ting som igenom hans krafft blefwo fullbordade. Peringskiöld M. Upl. 135 (1710; öfv. från Snorra-eddan). Dalin Hist. 1: 120 (1747). Möller (1790). Om Allfar väldigt ljudde skaldens sång. Stagnelius 1: 143 (1812). Cnattingius Sn. E. 21 (1819). Kunglige anden / flög med en suck till Allfader igen. Tegnér 1: 124 (1825); jfr 3 a. Allfaders blick. Därs. 133. Allfader, hör min konungaed! Wennerberg 4: 9 (1844, 1885). Wisén Oden 23 (1873).
2) [gm påverkan af lat. pater, pater omnipotens] om den grekisk-romerska mytologiens högste gud, Zeus, Jupiter. Allfader med ljungande hand ur bädden af molnet / Slungade viggen. Adlerbeth Æn. 155 (1804, 1811). Palmblad Fornk. 1: cxiii (1843). jfr: Zevs själf, hela världens allfader. Wecksell Dikt. 25 (1856).
3) om den ende guden, alltings skapare o. uppehållare.
a) i allm. (vanl. med bisyftning på 1 l. 2). Weste (1807). Lindfors (1815). Den vises sten / i knappen sitter på allfaders spira. Tegnér 2: 208 (1820). Geijer II. 1: 180 (1825). Åt Honom, den Starke, hvars namn ingen vet, / som Allfader dock är benämnd. Ling As. 524 (1833). Äfven hos våra hedniska förfäder var ju Allfader dyrkad. Franzén Pred. 3: 68 (1843). Polytheismen, förädlad af reflexionen, slutar .. med att erkänna en Allfader. Palmblad Fornk. 1: 306 (1843).
b) (särsk. hos författare från den neologiska tiden) med tydlig syftning på den bibliska uppenbarelsens Gud, Fadren. Gör känbar för mitt hjerta, / Allfader! Din barmhertighet. Lenngren 47 (1797); jfr Ps. 449: 2 (1819). Allfaders dotter, religion. Wallin Vitt. 2: 15 (1804). Varelsernas första toner / Stämdes upp till lof af allfar. Elgström 47 (1810). Äfven lidandet är bland de medel, hvargienom Allfadren fostrar och fullkomnar sina barn. Wallin Rel. 1: 116 (1813, 1825). Stagnelius 2: 213 (1822?).
Spoiler title
Spoiler content