ALLMUNDEVÄG, m.; best. -en.
Etymologi
[y. fsv. almunde wägher; jfr sv. dial. allmunväg (Rietz 827), allmuneväjj (Nilén Allmogem. i Sörb.); måhända är ordet besläktadt med fsv. ortnamnet (i) almundom. En fonetiskt närstående form är mht. almunde, sällsynt biform till almende, allmän betesplats, hvilket ord i sydtyska dialekter har sammansättningar på -weg, -gässli; se Schweizerisches idiotikon samt Martin u. Leinhart Wörterb. der elsäss. mundarten; jfr ALLMÄNNINGSVÄG. Sammanställningen med de anf. t. orden gör dock svårigheter, då den mht. formen almunde är uppvisad bl. inom ett aflägset språkområde o. kanske icke fullt säkert styrkt samt för öfr. är till sin härledning oklar]
(†) allmän väg. Her Joen .., som nu besitter Wallesta prestegäld, sitter vdi en stor och swår almunde wäg (o. behöfver därför ökade inkomster). G. I:s reg. 16: 431 (1544). Jtem skall fouugtenn vtj huar sochnn, haffue enn Krögare vtj almunde wägenn. FH 4: 106 (1556). Allmunväg .. via publica & trita. Sahlstedt (1757; utmönstradt i uppl. 1773). i bild: (När solguden) sin Brud (dvs. jorden) .. besöker / Tå gåår han Almon-Wäg och ej på Sjdan kröker. Spegel Guds verk 177 (1685). — jfr ALLMANNA-, ALLMOGE-, ALLMÄNNE-, ALLMÄNNINGS-VÄG.
