ALLMÄNNEVÄG, m.; best. -en; pl. -ar.
Etymologi
[Ordet är måhända att sammanställa med det fsv. almännavägher (i skriften Konungastyrelsen), almennä väghär (VgL II), som torde vara en gm anslutning till allir män uppkommen biform till almannavägher (jfr almänna vägen Bureus Suml. 43 (c. 1600), hvilket uttr. sannol. uppfattats ss. innehållande en form af adj. ALLMÄN); möjl. är det dock bildadt gm ssg med ett sbst., motsv. fsv. almänne, isl. almenni (jfr ä. d. almind); l. ock ingår däri adj. ALLMÄN (se d. o. I 2 a slutet; jfr särsk. formen allmänne); åtm. synes ordet hafva ställts i förb. med detta. Jfr äfv. ALLMANNA-, ALLMUNDE-, ALLMÄN-, ALLMÄNNINGS-VÄG]
(†) allmän (lands)väg; (stor) stråkväg; allfarväg. The som på almenne wägerne boendis äre. G. I:s reg. 14: 164 (1542). Han (skulle) icke .. draga almennewägar vtan skogledes. Svart G. I:s kr. 149 (1561). The prestmän, som uti stor almenne väg sittia. RA 3: 110 (1593). Holla allmännevägh, broar etc. vidh macht. RP 6: 696 (1636). Rudbeck Atl. 3: 368 (1698). — i bild. J. Matthiæ 2: 115 b (1658). Grääs wäxer sällan på Almennewägen. Grubb 279 (1665) [jfr under ALLMANNAVÄG]. Dhen som bygger wedh allmännewägen, han får många Mästare. Dens. 121 [jfr under ALLMANNA-, ALLMÄNNINGAVÄG samt t. wer am wege bauet, der hat viel meister]. Dhen som såår Ärter wedh allmänne wägen, han fåår intet alla ballier i Ladan. Dens. 117.
