[jfr det likbetydande t. o. eng. amalgam, holl. amalgaam l. amalgama, fr. amalgame; sannol. utgående från gr. μάλαγμα, uppmjukande medel; jfr μαλάσσειν, uppmjuka, μαλακός, mjuk. Jfr Vries]
1) kem. o. tekn. förening l. legering af kvicksilfver o. ngn annan metall. Wallerius i VetAH 15: 257(1754). Berzelius Kemi 2: 379(1812, 1822). Qvicksilfrets föreningar med andra metaller kallas amalgam, endast undantagsvis legeringar. Uppf. b. 4: 257(1873). Många amalgam, såsom de med guld, koppar o. s. v., bli med tiden hårdare och användas derför vid plombering af tänder. Därs. — miner. benämning på ett ngn gg i naturen förek. mineral, bestående af silfver o. kvicksilfver. Rinman 2: 596(1789). Naturligt amalgam l. silfveramalgam förekommer kristalliseradt i små, silfverhvita, reguliära kristaller. Cleve i NF(1875). — jfr BLY-, GULD-,KADMIUM-, KOPPAR-, SILFVER-,TENN-, VISMUT-, ZINK-AMALGAMm. fl.
2) i allmännare bet.: blandning (af olikartade ting). Unge Prom. 1: 14(1831). (Namnens på dygder, vetenskaper o. d.) feminina genus i våra svenska språkverk är .. ett amalgam af poetiskt genus .. (o.) lärdt genus. E. H. Tegnér i 3 SAH 6: 455(1891).
