AMMONIT am1ωni4t, äfv. -ån- l. -on- (ammoni´t Weste), sbst.2, r. l. m.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[jfr d. o. t. ammonit, af nylat. ammonites, bildadt af Bruguière utaf lat. Ammon i uttr. cornu Ammonis, namn på ifrågavarande fossil på grund af dess likhet med de hopböjda vädurshorn, med hvilka guden Jupiter Ammon (motsv. den egyptiske guden Amun) brukade framställas; jfr under AMMONIAK]
paleont. individ (l. varietet l. art) af en viss utdöd cefalopodgrupp; ammonshorn; jfr ORM-STEN. Ammoniter .. äro like inviklade gumshorn, eller sig i ring slingrande ormar. Wallerius Min. 377 (1747). Rinman (1788). Alldeles utdöda äro Ammoniterna, .. hvilkas skal var än spiralformigt inrulladt .., än alldeles rakt. Thorell 2: 296 (1865). Nathorst Jord. hist. 758, 810 (1893). — jfr JURA-, KRIT-, TORN-AMMONIT m. fl.
-FORM~2. I kritformationen förekomma de yngsta ammonitformerna. Cleve i NF 641 (1876). —
