AMURETT am1ɯrät4, sällan AMORETT am1ω-rät4, i bet. 1 o. 3 r. (i bet. 1 f. G. Dalin(1871)), i bet. 2 m.; best. -en; pl. -er.
Ordformer
(amourett(-trä) Ekbohrn)
Etymologi
[jfr d. amourette, t. amorette, af fr. amourette, dimin. af amour (se AMUR, sbst.1)]
1) (mindre br.) flyktig kärlekshandel, kärleksaffär, kärleksäfventyr; jfr AMUR, sbst.1 G. Dalin(1871). Ekbohrn Främ. ord(1878). — i bild. Med dig, du Diktens yfverborne sprätt, / har Sångmön lyckligt slutat amouretten. Markalls sömnl. nätter 2: VII (1821).
2) (föga br.) = AMORIN.Dansande chariter, / Amuretter, fjärilar och dufvor. Stagnelius 2: 454(c. 1814). Små amoretter .. / Ser man kringsväfva. Lovén Vitt. 54(1833). G. Dalin(1871). Förkl. af främ. ord (1885).
Ssg: AMURETT-TRÄ103~2. [jfr t. amourettenholz] trä af Mimosa tenuifolia l. M. tamarindifolia. Konv.-lex.(1856). Amourett-trä, ett från Vestindien kommande, hårdt, gulrödt träslag. Ekbohrn Främ. ord(1878).
