[Det ytterst sällsynta ordets ursprung är oklart. Sammanhang med ANA, v.2, låter sig svårligen antaga, då motsv. bet. icke uppvisats hos dettas t. (o. nt.) motsvarigheter o. då detta ord knappast på svensk mark varit lifskraftigt nog att utveckla ngn ny bet. Det dialektiska ana, älska (se Rietz), är mindre väl bestyrkt]
(†) fostra, egga till utveckling. Den, som i Andans värf plär siälar åt himmelen ana. Dalin Arg. 1: 54(1733, 1754). Vår mästa Jord-mån i Sverie kräfver .. något mer lefvande ock qvickare väsende (dvs. ämne), som skall ana ock reta växten til fortkomst ock förkofring. Westbeck i VetAH 1: 470(1740). — jfr UPP-ANA.
