ANDANTINO an1danti4nω l. -å, äfv. —32 (andanti´no Weste), adv. l. sbst. n. (m. Weste(1807; jämte n.)); ss. sbst. best. -t; pl. -n l. (knappast br.) -iner (Weste).
Etymologi
[af it. andantino, dimin. af andante]
tonk. Andantino, .. ett litet andante, merändels i enkel, naïv charakter; den rörligaste graden af långsamma tempi, närmast allegretto. Drake Gollmick Terminol. 148(1842).
1)
a) adv.: beteckning för ett tempo, ngt hastigare (l., enl. en i Sv. mindre br. terminologi, långsammare) än andante. Envallsson Mus.-lex.(1802). NF(1876). Andantino = .. lätt gående. Wegelius Musikl. 1: 43(1888).
b) sbst.: stycke i nämnda tidsmått. Dalin(1850). NF(1876).
2) sbst.: mindre stycke i tidsmåttet andante (l. andantino). Almqvist(1842). jfr NF(1876).
