publicerad: 1898
ANDE an3de2 (a`nde Weste) (numera i bet. II—VII samt stundom i bet. I o. vid personifikation i bet. VIII);
genus: i bet. I, V o. VIII r., äfv. m., i bet. II o. III r. l. m. (f. R. Bergh i Ord o. bild 1897, s. 110), i bet. IV m. (ig.) l. r., i bet. VI m.||ig. (jfr E. H. Tegnér i 3 SAH 6: 370 (1891)), i bet. VII m.;
best. -en; pl. (förek. nästan bl. i bet. IV o. VI) -ar;
l. ANDA an3da2 (a`nda Weste) (numera i bet. VIII utom vid personifikation, i de under II b o. e behandlade uttr. samt merendels i bet. I);
genus: r., äfv. f. (m. Weste, Wallin Rel. 1: 37 (1813, 1825; i bet. VI), Dens. Vitt. 2: 342 (1835; i bet. VIII). Lindfors, Almqvist, Björkman, f. Nicander Minnen 2: 46 (1839; i bet. VIII), Crusenstolpe Mor. 5: 177 (1843; i bet. III), Dalin, Öhrlander o. Leffler, Kindblad, Lundell; ordet lämnas utan särsk. genusuppgift i flere ordböcker, hvilka beteckna det ss. en böjd kasusform af ande);
best. -an.
Anm. I 1500-talets svenska upprätthålles till stor del den gamla kasusböjningen, så att åtm. i de språkligt viktigaste skrifterna växlingen mellan formerna ande o. anda uteslutande betingas af kasusförhållandena. I NT 1526, Kat. 1572 samt Bib. 1541 är regelbundet ande (best. anden) nominativform, anda (best. andan, i dat. andanom) objekts- o. prepositionskasusform; ss. obest. gen. härtill användes i de båda förstnämnda skrifterna andes, i den sistnämnda andas samt ss. best. gen. i alla tre skrifterna andans. Samma böjning iakttages af arkaiserande författare under 1600-talet, o. ännu i början af 1700-talet sträfvar Swedberg att återinföra det i Bib. 1541 använda paradigmat (jfr Schibb. 119). I öfrigt växla formerna ande o. anda under denna tid tämligen regellöst (jfr t. ex. Lex. Linc. (1640, under spiritus). Medan under 1600-talet bet. I ännu synes hafva varit ordets afgjorda hufvudbetydelse — det är den, som visar sig i ordböcker från denna tid — uppträder vid 1700-talets början bet. IV ss. en själfständig hufvudbetydelse vid sidan af bet. I. För denna nya hufvudbetydelse användes på grund af dess personliga karakter i enlighet med den af E. H. Tegnér i 3 SAH 6: 433 utredda principen företrädesvis formen ande. Så redan hos Serenius, Lind o. Möller (1745, 1755). Vid denna tid röjer sig äfven en tendens att fastslå formen anda för bet. I. I artikeln breath använder Serenius (1734) blott denna form, o. den bildar t. o. m. särskild artikel (med bet. andedräkt) hos Lind (1738) samt Möller (1745 o. 1755), medan däremot formerna växla för samma bet. hos Serenius (1741) o. Lind (1749). Denna tendens till en betydelsedifferentiering mellan formerna torde ligga bakom Höpkens uttalande (S. skr. 1: 415 (1771)) i bref till A. Sahlstedt med anm. rörande de första arken af dennes ordbok, därvid han föreslår att låta ”ande betyda spiritus och anda halitus .. Han har en elack ande kunde betyda un mauvais esprit och en elack anda: qu'il sent mauvais”. jfr: Hafva en ond Ande, tycks böra säga helt annat än att hafva en elak eller stinkande Anda. Kellgren i Underr. ang. sv. ordb. 31 (1787).
Emellertid undanträngdes i riksspråket mer o. mer bet. I; den blef väsentligen bunden till vissa stående uttr., där behofvet af en formell olikhet med öfriga till ordet hörande bet. icke gjorde sig gällande. I dessa fall fortfar ännu växlingen, hvarvid e-formen har stöd af dialekternas språkbruk. Weste ger för bet. I företräde åt formen anda, o. Kindblad, Berndtson, Björkman, Hoppe upptaga för samma bet. blott denna form (jfr äfv. Lindfors); Almqvist (1842) däremot menar att ”bruket synes vilja ordna sig så att Ande ensamt torde komma att brukas .. för (bet.) Andedrägten”; växlingen erkännes ss. ett faktum, utan att ngt bestämdt företräde lämnas åt ngndera formen, af Dalin, SAOB (1870), SAOL (1874, 1889) o. Lundell. Endast i några till I hörande, för den poetiska stilen egendomliga användningar (”vestanvädrets anda”, ”rosornas anda” o. d.), där tydligheten gjorde en differentiering välkommen, synes inom bet. I formen på -a hafva fastslagits.
I o. med undanträngandet af bet. I började en annan, bet. VIII, utprägla sig till hufvudbetydelse, o. i samma mån framträdde behofvet att formellt skilja denna från den andra lifskraftiga hufvudbetydelsen, IV. Af naturliga skäl erhöll l. bibehöll den förra, i oblik ställning relativt ofta förekommande bet. den oblika kasusformen (anda). Jfr: Han talade med Demosthenis Ande, skulle snart tagas som en beskyllning för Trolldom: deremot är det största beröm för en Orator, att säga: Han talade med Demosthenis Anda. Kellgren i Underr. ang. sv. ordb. 32 (1787). Äfv. för denna bet. härskar emellertid växling. Weste angifver här anda ss. företrädesvis brukligt, o. Almqvist, som meddelar, att formerna användas omväxlande ”efter smak och gehör”, tror, att anda blir ensam form ”för bemärkelsen .. Lynne, stämning, tonart, sinnelag”. Lindfors, Dalin, Kindblad, Berndtson, Björkman, Hoppe använda i denna bet. blott formen anda. SAOB (1870) anser formen anda tillhöra denna bet., o. SAOL (1889) erkänner samma form ss. härvidlag den allmännaste med det tillägg, att ”äfven formen ande börjat alltmer begagnas”. Enligt Sundén förekommer i denna bet. ”stundom” anda.
De med IV i mycket nära befryndade bet. III, V o. VI hafva i allmänhet med afs. på formen följt bet. IV. Behof af formell differentiering torde hufvudsakligen hafva förefunnits mellan bet. III o. IV. Formen anda har därvid stundom ännu i detta århundrades början o. midt kommit till användning för bet. III o. förekommer i sht ofta i Ps. 1819 med denna bet. Jfr: En anda, som bad och som trodde, / Der (dvs. i denna människokropp) ägde sin älskade boning. Ps. 492: 10 (1819). Numera användes i dess ställe, då tvetydighet kunde ega rum, ssgn MÄNNISKOANDE.
De tendenser till fördelning af betydelserna på de båda formerna, som sålunda gjort sig gällande i det oreflekterade språkbruket, hafva i ngn mån hämmats l. korsats af vissa grammaticis bemödanden att efter teoretiska grunder reglera bruket samt delvis äfven af allmänt arkaiserande tendenser. Utom Swedbergs ofvan omnämnda försök att återställa det gamla paradigmat äro här att märka de af språkriktighetsteorier föranledda bemödanden att i detta som i andra liknande fall alldeles utmönstra den oblika kasusformen, hvilka fortgått från Tiällmanns dagar allt intill nyaste tid. I likhet med Tiällmann godkänna Sahlstedt, Botin o. Boivie blott formen ande, o. Rydqvist skrifver (SSL 2: 178): På senaste tider har man allt mer velat skilja ande (ande-väsende), pl. andar, från anda (andedrägt, själ, lynne, stämning) utan pl., — en visserligen godtycklig lagstiftning, som Tegnér m. fl. icke underkastat sig. Emellertid har anda blifvit mycket gängse i den abstrakta bemärkelsen. Beroende på detta Rydqvists uttalande är den hos vissa nyare författare (t. ex. A. T. Lysander, C. Cavallin, V. Rydberg) förek. anv. af formen ande i bet. VIII. Cavallin (1875) har för samtliga bet. af ordet blott formen ande.
I fråga om det religiösa språkbruket hafva konservativa l. arkaiserande tendenser gjort sig gällande. Ännu i Bib. 1703 o. de flesta äfv. nyare upplagor af denna växla formerna ande o. anda i enlighet med det gamla böjningssättet. Samma växling uppvisa äfv. Svebilius Kat. (1689) samt Lindblom Kat. (1811) med däraf intill 1878 utkomna upplagor. En följd af detta bevarande af båda formerna i dessa på det religiösa området grundläggande skrifter är, att inom det religiösa språkbruket för bet. VII växling rådt ända till senaste tid, så att, utan afs. på kasus, ännu i senare hälften af detta århundrade a-formen användts för bet. VII, äfv. där begreppet fattats fullt personligt. I NT 1883 är däremot för bet. VII formen på -e öfver allt genomförd.
En undantagsställning intaga några i sin ålderdomliga form stelnade fraser. I bet. II har den gamla ackusativformen bibehållits i uttr.: gifva upp andan, allt hvad (lif och) anda har. Den gamla best. dativformen andanom an3danom2 (a`ndanom Weste, ànndanåm Almqvist) fortlefver i det under III 1 f anf. uttr. i andanom. Arkaistisk är den best. gen. andans i vissa under VII 3 anf. förb. samt den obest. gen. andas i uttr. hvars (o. d.) andas barn (IV j), där dock en sådan förskjutning i bet. inträdt, att denna gen. numera kan anses höra till nominativen anda.
Etymologi
[fsv. ande, i oblik form anda; jfr isl. andi, nor. ande, d. aande, aand, äfvensom ags. éþian (förutsättande ett ä. *anþiôn), andas, or(o)þ (förutsättande *uz-anþ), andedräkt, isl. ørendi, förmåga att hålla andan, ørendr, liflös, död. Ordet hör samman med AND, sbst.3, o. är antingen afledt af detta l. också en därmed parallell bildning till den indoeur. rot med bet. andas, blåsa, som återfinnes i got. us-anan, uppgifva andan, samt vidare t. ex. i lat. anima, andedräkt, luft, lif, själ, animus, själ, ande, sinne (-lag), gr. ἄνεμος, vind, sanskr. aniti, han andas, anila, vind, forniriska anim, själ. anál, andedräkt, fornslaviska vonja, lukt, doft; jfr ANDA, v.1, o. ANDAS; med afs. på betydelseutvecklingen jfr t. geist, fr. esprit, lat. spiritus, gr. πνεῦμα]
Översikt
Öfversikt af betydelserna.
I. (anda, äfv. ande) i fråga om andningsprocessen.
1) (den) in- o. utandad(e) luft(en), andedräkt; härunder uttr. draga andan (a α), draga, taga (osv.) efter andan (a β), flåsa, kippa (osv.) efter andan (a γ), hämta (osv.) andan (a δ), med andan i halsen (a ε).
2) andhämtning, andningsförmåga; härunder uttr. utan anda (c), utur andan (d), andan tryter för ngn (f), blåsa, springa (osv.) andan ur sig (g), hålla andan (h), mista (osv.) andan (i), sätta i anda (j).
3) andedrag, andetag; härunder uttr. i en anda (a), en halfdragen anda (b).
II. (ande, i vissa stelnade fraser anda) lifsprincip; härunder uttr. lif och anda; gifva upp andan (e).
III. (ande) i fråga om människans psykiska egenskaper: själ.
IV. (ande) öfvernaturligt, okroppsligt, personligt väsen; härunder uttr. gå till andarnas land o. d. (b α), frammana (osv.) andar (c), ond ande (d, e α, f), den store anden (h), tjänande ande (i), hvars andas barn (j).
V. (ande) det immateriella ss. substans.
VI. (ande) 1) personlighet. 2) varelse.
VII. (ande, i gen. i vissa förb. andans) en från Gud utgående kraft, (helt l. i viss mån) framträdande ss. personligt väsen: den Helige ande.
1) Herrens, Guds (osv.) ande. 2) den Helige ande. 3) anden; härunder uttr. andans gåfvor, ämbete o. d., en andans man. 4) sanningens, nådens (osv.) ande.
VIII. (anda, vid personifikation ande) öfverfördt om stämning, det som besjälar ngn o. d.
1) håg, begärelse; härunder uttr. allmän anda (jfr 5 a α).
2) ingifvelse, lyftning, entusiasm; härunder uttr. andan faller på mig o. d. (b α), i andans ifver o. d. (b β).
3) sinnelag af viss art, angifven gm prep.-uttr.
4) för en viss egenskap o. d. karakteristisk stämning.
5) grundstämning, grundriktning, ton; härunder uttr. tidens anda (a β), i ngns anda (a γ), ett språks anda (b α), i denna (osv.) anda (c).
IX. i lefvande kropp l. i vätska ingående fint, flyktigt ämne af obestämd gasartad natur; kvintessens. 1) om lifsandarna. 2) utdunstning, arom.
I. i fråga om andningsprocessen.
1) [fsv. ande (min ande gangar ginum mina næsa); jfr d. aande; med afs. på betydelseutvecklingen jfr äfv. holl. adem, t. atem, eng. breath, fr. haleine] (numera nästan bl. i vissa stående förbindelser) om den luft, som drages in i lungorna o. drifves ut ur dem, ofta i uttr., som tyda på uppfattning af denna ss. en sluten luftström; andedräkt. Lungo(r)na ära .. som itt Wercktyg at emottaga, som ock utblåsa Anden. Lindh Husapot. 94 (1675). — särsk.
a) med afs. hufvudsakligast på den inandade luften. — särsk.
α) [fsv. dragha andan; jfr d. trække aanden, ä. holl. adem trekken, t. atem ziehen, eng. to draw one's breath] i uttr. draga andan (l. -en), eg.: andas, i sht om med ngn ansträngning verkställd (djup, hörbar) andning; jfr ANDEDRAG, ANDEDRÄKT.
α') eg. Spegel Gl. (1712, under andas). Draga a(nda)n, göra ett djupt andetag. Dalin (1850). Hon drager ännu anden. Böttiger 2: 22 (1857). Jag ser honom stanna .. och draga andan för blåsten. Geijerstam Vilse 7 (1897). — med tillagdt till l. åt sig; numera bl. om (djup) inandning. Dragha anden til sigh, andas. Lex. Linc. (1640, under duco). Deleen (1836, under athem). Draga andan åt sig, aspirate, inspire. Björkman (1889).
β') oeg. Och vågen lyddes, vestanvind / knappt andan drog. Tegnér 2: 321 (1824). På den öde holmen / Drog ock nu den första vindfläkt andan. Runeberg 3: 48 (1843). De kände luften strömma emot sig. facklorna drogo andan. Lundin G. Sthm 26 (1882). — med tillagdt till l. åt sig; jfr α' slutet. När Milan börjar til at vråla, bulra och draga andan åt sig. Wallner Kol. 39 (1746).
γ') (mindre br.) i öfverförd mening: andas lättare, hämta andan, känna lättnad; jfr ANDAS 5 a. Lasterna och Våldet ryste, / När hans (dvs. Kellgrens) hand på lyran slog; / Menskligheten andan drog. Leopold 2: 75 (1795, 1815).
β) i uttr. draga (ngn gg taga, suga l. supa o. d.) efter andan, draga djupa andetag, andas med (stor) svårighet; i ä. tid i sht om döende: ligga i dödsarbetet. Thet wil thå wara förseent til at anamma noghon godh lärdom när man dragher epter andan. O. Petri Handb. A 3 b (1529). P. Erici 2: 343 a (1582). Jag just söp efter andan. Törneros Bref 1: 363 (1833). Så djupt, så tungt efter andan hon drog. Ling Tirf. 1: 38 (1836). När hon (dvs. råttan) ej slapp ut (ur luftpumpen), begynte hon draga allt djupare efter andan. Topelius Nat. 164 (1857, 1894). Björkman (1889). — jfr ANDEDRÄKT 4.
γ) [jfr holl. naar den adem hijgen, eng. to gasp for breath] i uttr. flåsa, flämta, kippa (osv.) efter andan, andas snabbt o. hörbart utan att kunna få in tillräckligt kvantum luft. Nyblom M. Twain 1: 167 (1873). Björkman (1889). Ibland under svängarna (i dansen) kippade hon / efter andan och bleknade till. Fröding N. dikt. 15 (1894).
δ) [jfr holl. adem halen l. scheppen, t. atem holen l. schöpfen, fr. prendre haleine, reprendre son haleine] i uttr. hämta (i ä. tid äfv. taga igen) andan (l. -en), (åter) intaga den för andningen erforderliga luften (i sht sedan man under ngn tid underlåtit att andas l. andats otillräckligt). (I flere skrifter är bristen på skiljetecken så stor) at läsaren ei wet, hwar han skal stadna, och taga igen andan. Swedberg Schibb. 83 (1716). Widegren (1788). Utan att hemta andan, i ett enda andetag. Lindfors (1815). Du gör mig liflös — låt mig hämta andan! Atterbom LÖ 2: 41 (1827, 1854). En krigare, hvilken blott så länge strider (för islam), som kamelen hemtar andan, är säker om paradiset. Ekelund Medelt. 55 (1828, 1834). Så höll jag hufvudet en stund i vattnet till dess jag kände ett oemotståndligt behof af att hemta andan. Blanche Bilder 3: 34 (1864). Beckman Versl. 14 (1898). — i utvidgad o. bildl. anv.: andas lättare, vinna andrum, känna lättnad l. vederkvickelse; hämta sig, (nödtorftigt) hvila ut. Ågren 56 (1757). Almqvist A. May 84 (1838). För att i friska lagerlundar hemta andan och återvinna sitt sinnes jemnvigt. Strandberg 1: 349 (1862).
ε) (hvard.) i uttr. med andan (l. -en) i (äfv. ur) halsen (äfv. i halsgropen), i hög grad andtruten (i sht på grund af brådska); jfr 2. Stiernstolpe DQ 2: 491 (1818: anden); jfr Lidforss DQ 1: 711 (1891: andan). Allmogen kom springande, med anden ur halsen. Crusenstolpe Mor. 2: 322 (1840); jfr 2 g. En vacker dag kom ett bud med andan i halsen ifrån hennes nåd. A. Blanche i Nordstjernan 1845, s. 17. SAOB (1870). Björkman (1889). jfr: Hon låter helsa Eder med tårarna i ögonen och andan i halsen. Dalin Vitt. 3: 244 (1736).
b) om den utandade luften. jfr: Ande .. Är i sin egenteliga betydelse den insupna luft som lungorne blåsa tillbaka. Kellgren i Underr. ang. sv. ordb. 29 (1787).
α) (numera mindre br. o. bl. hvard.) om andedräkten ss. synlig. (Leviatans) ande är glödhande koll. Job 41: 12 (Bib. 1541; öfv. 1897: andedräkt). Faller Qvicksilfret .. (under 15°), blifver andan mer och mer synlig. T. Bergman i VetAH 36: 11 (1775). Meurman (1846). Det är så kallt, att anden eller andan syns. SAOB (1870).
β) [fsv. fore ondan andha] (numera mindre br.) om andedräkten ss. förnimbar för lukt- o. känselorganen; i sht i uttr. ond, elak, stinkande (osv.), god, ren anda (l. -e). Mijn hustru stygges widh min anda. Job 19: 17 (Bib. 1541; öfv. 1897: Min andedräkt kännes vidrig för min hustru). Iagh är frusin om händerna, och wil nu gärna wärma them medh andhan. Balck Esop. 140 (1603). Hennes Maij:tt haffver fuull (dvs. skämd, stinkande) och illaluchtande anda. RP 6: 150 (1636). Anda som luchtar aff Wijn. Lex. Linc. (1640, under anhelitus). Elak anda af maskstungna tänder hjelpes genom dessas utdragande. Hartman 393 (1828). Hagberg Shaksp. 4: 331 (1848). Så full af smädelse jag var, att anden stank. Bååth Vogelw. 15 (1897). — med afs. på Gud, tänkt med mänsklig skepnad (jfr VII). Iordennes grund wardt blottat genom Herrans straff. och genom hans näsos anda och bläst. 2 Sam. 22: 16 (Bib. 1541; öfv. 1896: hans vredes stormvind). Himmelen är giord genom Herrans ord, och all hans häär igenom hans munz anda. Psalt. 33: 6 (Bib. 1541; öfv. 1897: anda).
γ) (i poetisk stil) bildl.
α') [jfr holl. de adem der winden, des winters, t. der atem des frühlings, eng. the breath of summer, fr. l'haleine des vents, lat. spiritus auræ] med poetisk personifikation af vindar, årstider o. d., om luftström, fläkt o. d., som tänkes utströmma från dessa (jfr a α β'); jfr ANDAS 3 a. Lidner 2: 3 (c. 1785). Knappt ett löf för vädrens anda spelar. Leopold 1: 74 (1790, 1814). Hvad skall vintern väl med rosen? .. / .. hans kalla ande kläder knopp och blad och stjelk med is. Tegnér 1: 117 (1825). Solens guld rann opp, och dagen sände / Sin milda anda öfver vågens barm. Sätherberg Blommorna 1: 18 (1841). Snoilsky 2: 52 (1881; i bild). — [jfr holl. een adem der liefde] Det fläktar en vind, / En kärlekens anda, / Kring lock och kring kind. C. F. Dahlgren S. arb. 1: 274 (1832); jfr VIII 4.
β') [jfr t. der atem der blüte, eng. the breath of flowers, fr. l'haleine des fleurs, lat. spiritus florum] om en från ngt föremål, i sht blommor, utströmmande (angenäm) doft; jfr ANDAS 3 c. Blomstrens Anda. Kellgren i Underr. ang. sv. ordb. 30 (1787). Låt med blommans anda / Och fåglens morgonsång ditt hjertas suck sig blanda. Franzén Skald. 1: 100 (1810, 1824). I rosornas anda, / I vårvindens pust, / .. Jag känner Amanda. Stagnelius 2: 576 (c. 1815). Doftande af myrrhas anda. Tranér Anakr. 31 (1827, 1833). Vallmodoft och liljans anda. Wirsén N. dikt. 178 (1880).
γ') [jfr eng. the breath of brazen trumpets] (föga br.) med afs. på tonerna från ett blåsinstrument. Lutors suck och valdthorns milda anda. Arnell LR 1: 52 (1829).
2) (numera föga br. utom i a o. c—j) andning, andhämtning, andningsförmåga; ofta med framskymtande uppfattning af andningsförmågan ss. en mer l. mindre materiell lifsprincip l. ett väsen, som kan helt o. hållet lämna kroppen o. åter infångas ur det omgifvande mediet. När anden är trång tå brukes thesse (medel). B. Olavi 40 a (1578). När .. Anden är tungh. Lindh Husapot. 104 (1675). Andan är ur honom. Serenius (1734, under breath). Få, draga igen anden. Dens. (1741); jfr 1. Ett öga (af talg) satte sig i Erics trånga svalg .. / En sådan feter kluns för andan var ett hinder. Livin 135 (1781); jfr 1. Hastig .. Svår .. trög .. Lätt, obehindrad .. Jemn .. svag anda. Lindfors (1815). — (†) Dyspnea .. kijka, ther en icke wel kan komma vnder andan (dvs. få luft). Var. rer. 16 (1538). Een stoor Swamp, then the (dvs. dykarna) fylla full medh Olio, hwarvthinnan the kunna både låta och taga igen sin Anda. Kiöping 67 (1667); jfr 1. — särsk.
a) (i biblisk stil) närmande sig II. Job 26: 4 (Bib. 1541). The Hedhningars gudhar äro silffuer och guld .. The haffua öron och höra intet, och ingen ande är j theras munn. Psalt. 135: 17 (Därs.; öfv. 1897: ande, i denna öfv., i enlighet med t. ex. Job 27: 3: Guds lifsfläkt i min näsa, uppfattadt ss. ”lifsande”, alltså ss. hörande till II); jfr Rudin Läran om menniskosjälen 15 (1875).
b) [fsv. for en stakkot anda; jfr ä. d. en stakket aande, t. ein kurzer atem, fr. la courte haleine] (numera föga br.) närmande sig 3: i uttr. en kort (i ä. tid äfv. stackot) anda, kort andedräkt, andtäppa, samt dess motsats en lång anda; jfr KORTANDAD. Een får så kort Anda (i denna sjukdom), att man inthet kan gåå 3 Steeg, för än man måste hwijla sigh. Kiöping 90 (1667). Een stackot Anda. Lindh Husapot. 29 (1675) [jfr sv. dial. stackånnad (Rietz 667), d. stakaandet]. Serenius (1734, under breath). Lindfors (1815). — (†) bildl. Att jag ej kan uthärda med något arbete af lång anda (dvs. som fordrar uthållighet). Kellgren i 2 Saml. 7: 112 (1788) [efter fr. de longue haleine]; jfr j. — jfr ANDEDRÄKT 1 b.
c) [jfr d samt fr. sans haleine] (mindre br.) i uttr. utan anda, andlös, utan att andas. Han låg en lång stund utan Anda. Kellgren i Underr. ang. sv. ordb. 29 (1787). SAOB (1870). jfr: Vara utan anda, se andtruten. Lindfors (1815).
d) [jfr holl. uit den adem zijn, t. ausser atem sein, eng. out of breath, fr. hors d'haleine] (†) i uttr. utur andan, andtruten, utan förmåga att andas; utmattad. Sig uthur andan qväda. Düben Sat. 2 (1722). Nu är jag utur andan och derföre slutar jag med tusende hälsningar. Höpken 1: 438 (1765). Till des de .. utmattade komma utur andan och nedfalla orörlige. Ödmann Beskr. om Kamt. 47 (1787).
c) [jfr t. einem den atem benehmen; jfr äfv. ags. þe deuil benimiþ him is breþ] i uttr. betaga (l. förtaga) ngn andan (l. -en), taga andan (l. -en) från ngn (o. d.), göra ngn andlös l. andtruten, beröfva ngn andningsförmågan. A. Oxenstierna Bref 4: 341 (1647). Weste (1807). Magistern .. stjelpte hela glaset på en gång i sig. Denna oförsigtighet var hardt nära att bringa honom från andan. C. F. Dahlgren S. arb. 5: 33 (1832). Förskräckelsen betog honom andan. SAOB (1870).
f) [jfr eng. my breath begins to fail] (mindre br.) i uttr. andan (l. -en) tryter (ngn l. för ngn) l. ngns anda (l. -e) tryter, om andningsförmågans upphörande l. försvagande. Ack! skynda er! Min anda tryter. C. I. Hallman 134 (1776). Mitt blod är isadt, andan tryter. Beskow Vitt. 1: 95 (1829, 1862). jfr: Andan feltes mig. Ågren 146 (1757).
g) [jfr holl. zich uit den adem loopen, t. sich ausser atem laufen] (hvard.) i uttr. löpa, springa (osv.), blåsa, sjunga (osv.) andan (l. -en) ur (i ä. tid äfv. från) sig l. ur halsen på sig, löpa (osv.), blåsa (osv.) sig andtruten (jfr d samt 1 a ε). Serenius (1741). Jag har sprungit andan ur mig. Kexél 1: 241 (1789). Jag (har) sprungit andan ur halsen på mig. Crusenstolpe Mor. 6: 45 (1844). Jag (dvs. en musikant) .. tänker (inte) blåsa andan ur mig på baler och kalaser. Blanche Bilder 3: 61 (1864).
h) [jfr eng. to keep l. catch l. hold one's breath, äfvensom t. den atem an sich halten, holl. den adem inhouden, fr. retenir son haleine, lat. spiritum sustinere] i uttr. hålla andan (l. -en), eg. hålla kvar den inandade luften (jfr 1 a); hejda andhämtningen, inställa andningsprocessen. Mickel lågh rätt som en dödh, / Och höll anden rätt medh stoor nödh. Fosz 20 (1621). Serenius (1741). Man stum och lyssnande anden höll. Gumælius Engelbr. 28 (1858). Nordenskiöld Vega 1: 148 (1880). jfr: Jag lyssnade, jag återhöll min ande. Österling Ter. 3: 175 (1708). — oeg. Vinden höll andan. Runeberg 3: 285 (1837). Nyblom Hum. 195 (1874, 1883; om låga). — Anm. Ex. från Fosz är möjl. att föra till AND, sbst.3
i) [jfr d. tabe aanden, holl. zijnen adem verliezen, t. den atem verlieren, eng. to lose one's breath, fr. perdre haleine] (hvard.) i uttr. mista l. tappa l. förlora andan (l. -en), blifva andtruten l. andfådd. Ehrenadler 117 (1723). Han hade nästan mist andan, af det han gick upför trapporna. Linné Sk. 404 (1751). Han på vägen var att andan platt förlora. Lenngren 247 (1787). Stopp, jag mister anden. Wennerberg 2: 142 (1850, 1882). Han var så ond att han tappade anden. Wieselgren Gm hvirfl. 2: 202 (1891). — bildl. Vår lycka uppå sjön har andan mist / Och dignar ömkligt ned. Hagberg Shaksp. 12: 210 (1851).
j) [efter fr. haleine] ridk. normal andhämtning; förmåga att vid andning undvika flåsning, kippande o. d.; jfr HALÄN. Nu äro hästarna i anda igen. När hästen .. utan tecken till mattighet framkommer i god anda till målet. Ehrengranat Ridsk. I. 1: 7 (1836). Näsborrarnes storlek är en god måttstock för bedömande af hästens ”anda”. C. G. Wrangel Handb. 2: 685 (1885). jfr: För att så småningom sätta hästarne i anda var denna första jagt ej lagd öfver större terräng än 3- à 4000 meter. SD (L) 1895, nr 281, s. 7 [jfr t. in atem setzen, fr. mettre en haleine].
a) [jfr holl. in eenen adem, t. in einem atem, eng. in the same breath, fr. tout d'une haleine] (föga br.) i uttr. i en anda, i ett andetag. Han drack ur glaset i en Anda. Kellgren i Underr. ang. sv. ordb. 29 (1787). SAOB (1870). — jfr ANDEDRAG b, ANDEDRÄKT 3 b, ANDETAG b.
b) med afs. på andedräkten ss. nästan ljudlöst passerande talorganen, med större l. mindre fördunkling af den eg. bet.; minsta möjliga yttring af talverksamheten; knyst; numera bl. i uttr. en halfdragen l. halfkväfd anda o. i sht i satser af nekande innehåll. Dem .., som sade honom en anda emot. Dalin Arg. 2: 208 (1734, 1754). Tala aldrig et ord: nämner du en anda, så är hela värket skämdt. Dens. Vitt. II. 6: 89 (1739). Hon fattar med snabbhet och förstår en halfdragen anda. Därs. II. 4: 229 (c. 1760). Man har ej fått höra, Han har ej låtit märka en halfdragen Anda derom. Kellgren i Underr. ang. sv. ordb. 29 (1787). (Låten I) en halfdragen anda undslippa er om hvad j veten. Crusenstolpe Mor. 2: 23 (1840). Sedan förslaget blifvit lag, har man knappt hört en halfdragen anda om alla de olyckor .., som man däraf förutspått. De Geer Minnen 2: 218 (1892). jfr: Farleder, hvilkas tillvaro man icke ens borde omtala med en halfqväfd anda. SD (L) 1896, nr 69, s. 1. — jfr ANDEDRAG f, ANDEDRÄKT 3 e samt ANDAS 1 c α.
II. [jfr t. atem o. geist, lat. anima o. spiritus, gr. πνεῦμα, hebr. rūăkh; betydelsen intager en förmedlande ställning mellan I o. III samt har beröring med IX 1] (numera utom i b o. e nästan bl. i biblisk stil l. i framställning, som direkt ansluter sig till bibeln) eg.: andedräkt(en) ss. det yttre tecknet för den animala lifsverksamheten, uppfattad ss. denna lifsverksamhets innersta väsen o. grund; det lefvande o. verkande hos människan (l. djuren); det lifvet konstituerande; själ(en ss. lifsprincip); lif, lifsgnista (jfr IX 1); ofta närmande sig III; jfr LIFSANDE. Croppen vtan anda är dödh. Jak. 2: 26 (NT 1526). Thetta sägher Herren .. om thenna (dvs. dessa) benen, Sij, iagh skal läta komma anda vthi idher. Hes. 37: 5 (Bib. 1541; öfv. 1898: ande). Tu (Gud) tagher theras (dvs. alla lefvande varelsers) anda bortt så förgåås the. Psalt. 104: 29 (Bib. 1541; öfv. 1897: ande). Ty menniskionne gåår såsom fää, Såsom thet döör, så döör ock hon, och haffua alle enahanda anda. Pred. 3: 19 (Bib. 1541; öfv. 1897: ande); jfr I 2 a. Hoo weet om menniskionnes ande faar vp åt, och fänadhens ande nedher åt vnder iordena? Därs. 3: 21 (Bib. 1541; öfv. 1897: ande); jfr III 1 e. Anden förswinner (vid döden) såsom itt tunt wädher. Vish. 2: 3 (Bib. 1541). Så länge åndan i migh är. Kolmodinus Genes. C 3 a (1659; efter Job 27: 3). Hästen war uthan anda (dvs. död). Verelius Herv. 150 (1672; isl. andarvani). Många löpa allareda .. (för att få pastoratet), strax anden för någon tid sedan war ur Probsten. Swedberg Schibb. 444 (1716). — i förb. lif och anda. Gudh .. geffuer allom lijff och anda. Apg. 17: 25 (NT 1526; gr. ζωὴν καὶ πνοήν). Alles anda och lijff. Job 34: 14 (Bib. 1541). — särsk.
a) med epitetet lefvande (jfr I samt IX 1). (Gud) inbläste vthi hans näsa en leffuande anda. 1 Mos. 2: 7 (Bib. 1541; hebr. nifmat khajjīm; öfv. 1893: lifsande). Alt kött, ther en leffuande ande vthi är. Därs. 6: 17 (Bib. 1541). Så länge / Lefvande ande bor i min kropp. Adlerbeth Æn. 91 (1804, 1811). jfr: Lijfzsens ande. G. I:s reg. 13: 145 (1540).
b) (nästan bl. i biblisk stil utom i förb. med ordet lif samt i uttr. allt hvad anda har) i uttr. hafva, ega (l. få) (en) anda, vara (l. blifva) lefvande, lefva. Josua .. gaff til spillo alt thet som anda hadhe. Jos. 10: 40 (Bib. 1541; öfv. 1896: anda). Alt thet anda haffuer, loffue Herran. Psalt. 150: 6 (Bib. 1541; öfv. 1897: anda). Iagh wil tigh Herre siunga, / Så länge jagh anda haar. Ps. 33: 5 (1695). — i förb. med ordet lif, i sht (relig. o. hvard.) i uttr. allt hvad lif och anda har (l. eger). Stiernhielm Parn. 2 öppn. 3 intr. (1651). Alt thet lif och anda har, .. / Lofwa Herran gladelig. Swedberg Ps. 128: 4 (1694); jfr Ps. 271: 4 (1819). Här pudrar sig allt hvad lif och anda eger. J. Wallenberg 87 (1769). Vi äga ju jordiska kroppar, / Som för en tid fått anda och lif. Adlerbeth Hor. sat. 81 (1814). Åt allt, hvad lif och anda har, / Du gifver uppehälle. Wallin Vitt. 1: 62 (1821). (Solen) smeker med sin stråle .. / Det minsta grand, som lif och anda fick. C. F. Dahlgren S. arb. 2: 132 (1841). Hagberg Shaksp. 5: 361 (1848).
c) (i bibeln) i uttr. ngns ande kommer igen, om lifvets l. lifskrafternas återvändande. Hennes (dvs. Jairi dotters) ande kom igen, och hon stoodh strax vpp. Luk. 8: 55 (NT 1526). Och som han drack, kom hans ande igen. Dom. 15: 19 (Bib. 1541).
d) ss. utsatt för afmattning l. plågor. Tå han sågh wagnarna .. wardt hans ande leffuandes. 1 Mos. 45: 27 (Bib. 1541; öfv. 1893: fick .. Jakobs ande åter lif). Min ande är swagh, och mine daghar äro affkortadhe. Job 17: 1 (Bib. 1541). En grumlig bitter tåreflod / Upfriskar hennes (dvs. turturdufvans) matta anda. Nordenflycht QT 1746—47, s. 104. Tag ifrån mig den anda, / Som .. nu dignar af plågor. Adlerbeth Ov. 226 (1818).
e) [fsv. iak giuar min anda up; jfr t. den geist aufgeben, lat. reddere animam l. spiritum] i uttr. gifva upp andan, dö. Ååter ropadhe Jesus medh högha röst, och gaff vpp andan. Mat. 27: 50 (NT 1526). När dhe skola gifwa up andan. Rudbeck Atl. 2: 508 (1689). Dalin Arg. 1: 104 (1733, 1754). Om en människa gifvit upp andan, hvar finnes hon då? Job 14: 10 (öfv. 1897). — (nästan †) med anslutning till III. Sverige, der Oden nu upgifvit sin sluga och hämdgiriga Anda. Dalin Hist. 1: 293 (1747). — hyperboliskt, om verkningarna af ett kraftigt rus. En (af dryckeskämparna) geer op andan, och alt. Stiernhielm Herc. 241 (1668).
III. [jfr d. aand, t. geist, fr. esprit, lat. spiritus, gr. πνεῦμα, hebr. rūăkh] med afs. på människans psykiska egenskaper.
1) sammanfattningen af människans psykiska egenskaper; väsende l. substans, som tänkes ligga till grund för de psykiska företeelserna hos en människa; det som tänker, känner o. vill hos människan, i sht uppfattadt ss. en immateriell själfständig substans motsatt kroppen; i de ä., i sht de bibliska, språkprofven med anslutning till II.
Anm. Ehuru orden SJÄL o. ande utgöra benämningar på en o. samma af de två substanser, kropp o. själ, af hvilka enl. gällande populära uppfattning människonaturen består, så hafva dock dessa ord ej alldeles lika anv. Ordet ande förekommer i denna bet. bl. i religiös l. högre vitter l. filos. stil o. är främmande för så väl normalprosan som det vanliga talspråket; denna olikhet i brukligheten motsvaras äfv. af en olikhet i betydelsenyanseringen: SJÄL är det vidare begreppet, det omfattar äfv. djurens intellektuella egenskaper; ande är det mera upphöjda begreppet o. användes speciellt med afs. på de egenskaper hos människan, gm hvilka hon drifves att höja sig öfver det materiella, rikta sig mot det ideella o. det gudomliga, l. med afs. på människan ss. anande o. troende l. då hon tänkes ss. mottagande förnimmelser utan direkt förmedling af de yttre sinnena. Denna högre bet. hos ande torde ytterst vara beroende af bet. 3 samt, hvad den nyare religiösa stilen beträffar, af den i bibeln stundom framträdande skillnaden mellan rūăkh, πνεῦμα, ande, o. nefĕʃ, ψυχή, själ, hvarvid ande anses beteckna ngt gm en omedelbar gudomlig skapelseakt människan meddeladt l. ock framhålla människans andliga förmögenheter ss. ngt icke-jordiskt, gudomligt (jfr a α). Ordet ande är vidare å ena sidan gm inflytande från 3 o. V mera abstrakt än SJÄL o. förekommer i denna bet. ej gärna i pl., medan det å andra sidan i vissa fall gm beröring med IV (särsk. b) tenderar åt en mera personlig bet.; jfr: Man (har) gamla nordiska sägner om själen såsom ande, att han i sömnen far ut ur kroppen och gör irrfärder. Hyltén-Cavallius Vär. 1: 354 (1864).
Anden är weluiliogher, men kotit (för kötit) är swaght. Mat. 26: 41 (NT 1526); jfr 3. Och barnet wäxte vpp och sterktes j andanom. Luk. 1: 80 (Därs.). Prijser nw gudh vthi idhar kropp, och j idhrom anda. 1 Kor. 6: 20 (Därs.). Om wår Siäl när Kroppen affdöör, dödde, / Ok Döden Andan iempt Lekammen aldels ödde. Lucidor Hel. D d 2 b (1673). Dalin Arg. 1: 27 (1733, 1754). Jag känner, at min ädla anda, / Som ifrån Gud sit ursprung har, / Sig icke bör med stoftet blanda, / Och jemt vid jorden hänga qvar. J. M. Fant i Vitterhetsnöjen 1: 106 (1769). Den odödelige Anden, den gnista af Guddomligt ursprung, som är åt menniskan förunnad, är oskiljaktigt förenad med en Aetherisk (kropp) eller Lyskropp. Jung-Stilling Andelära 104 (1812). Det var icke genom kroppslig styrka, utan genom andens kraft, hon (dvs. människan) skulle blifva djurens kung. Nilsson Ur. 1: 88 (1838, 1866). Till skilnad från djurens själ betecknar man .. menniskans själ med namnet ande. Thorell Zool. 1: 253 (1860). Lemmarnes sammanstämmande mått (på en stod af Augustus) påminner om hans andes jämvigt. Rydberg Rom. d. 18 (1882). Min bortgång borde lärt dig hur bedrägligt / .. allt sinnligt är, och lärt din ande / Att .. höja sig, och icke taga tillflykt / Till .. kvinnokärlek, / Och flärd. Wulff Dante 16 (1897). — filos. närmande sig l. på gränsen till V. Vi kalla det föreställande väsendet hos människan Själ, i motsats mot Kropp: Ande, i motsats mot Materia. Ekman 23 (1822). Det lif, som (enl. Schlegel) ”anden, genom själen, lefver i Gud”. Atterbom Fil. hist. 511 (1835). Menniskans rena förnuftiga ande, hennes sanna ursprungliga väsen och substans, är i och för sig sjelf evig och oföränderlig. Boström Proped. 68 (1851). Med ”själ” menar Hegel anden, såvida som han ännu är beroende af naturen, närmast kroppen. Rein Psyk. 1: 280 (1876). Känslan (är enl. Biberg) hvarken .. i anden såsom ren ande eller i kroppen såsom sådan, utan i själen, som i sig förenar kropp och ande. Nyblæus Forskn. III. 2: 301 (1888). — särsk.
a) ss. en (enl. vissa åskådningssätt) jämte själen i människans väsende ingående beståndsdel af högre art än själen. Almqvist (1842). Dalin (1850). — särsk.
α) [ss. öfvers. af gr. πνεῦμα utgörande en led i den nytestamentliga, i sht paulinska tredelningen af människans väsende: πνεῦμα, ψυχή, σῶμα; jfr t. geist, lat. spiritus] relig. Ath idhar heele ande, och siel, och krop, motte wara behålden vtan straff. 1 Tess. 5: 23 (NT 1526). Gudz oord .. åtskilier siälen och andan, och ledherna, och merghen. Ebr. 4: 12 (Därs.). Själen är det vi hafve gemensamt med djuren ..; med anden förstås deremot det, hvarigenom vi menniskor stå öfver djuren: genom vår ande tillhöra vi och stå i förbindelse med andarnes verld, den öfversinnliga verlden. Norbeck 60 (1845, 1866). Menniskan Jesus .. hade (enl. Apollinaris) .. blott kropp och själ (animalisk lifsprincip), men icke ande (sjelfbestämningsprincip); .. den gudomliga naturen .. (hade) hos honom trädt i stället för den menskliga anden. Cornelius Lärob. 27 (1860, 1875). Det råder mellan anden och själen, oaktadt deras bestämda åtskilnad, den innerligaste lifsförbindelse; ja, själen är till genom anden, hvilken är den egentliga gudomliga lifsprincipen i menniskan. Rudin Läran om menniskosjälen 32 (1875).
β) [ss. öfvers. af ind. ātman i buddhistisk uppfattning] i den nyare teosofien: den högsta l. sjunde principen af människans ”sjufaldiga” konstitution; det som utgör människans väsensenhet med det gudomliga; atma. Pfeiff o. Åkerberg Sinnett 36 (1887).
b) med särsk. afs. på tankelifvet.
α) tanke- o. föreställningsförmåga, organ (l. säte) för tänkandet; medvetande om sig själf. En vansinnig människas omtöcknade ande. Hoo weet huad j menniskione är, vtan menniskiones ande som är j henne. 1 Kor. 2: 11 (NT 1526). Jagh .. talar medh mino hierta, min ande ransakar. Psalt. 77: 7 (Bib. 1541). Ej tysta jag kan de qväljande frågor, som anden / Evigt sig gör. Stagnelius 1: 6 (1817). Detta tillfredsställde dock ej i längden hans genialiska, städse forskande ande. L. H. Åberg i NF 14: 628 (1890). (Gifva) lyriska uttryck åt sitt hjärtas känslor och sin andes tankar. K. Warburg i GHT 1897, nr 56, s. 2. Zakarias Topelius (har) genom sin blida, ljusa och varma andes skapelser satt djupa spår i de svensktalande folkens andelif. SDS 1898, nr 119, s. 2. jfr: När tu .. således Bedher, at tin Anda och Tanckar löpa hijt och tijt. L. P. Gothus Pest. 30 a (1623).
β) (bl. i bibeln l. i från bibelspråket lånade uttryck) summan af (ngns) tankar o. föreställningar (o. känslor; jfr c). Sij, iagh wil vthsäya idher min anda, och göra idher mijn ord kunnogh. Ordspr. 1: 23 (Bib. 1541). En dåre giuter sin anda allan vth. Därs. 29: 11; jfr c.
c) med särsk. afs. på känslolifvet: sinne. Thå suckadhe han j hans (dvs. sin) anda. Mark. 8: 12 (NT 1526). Hans ande (vardt) vptänd j honom, thå han sågh stadhen åffgudha dyrkan vndergiffuen wara. Apg. 17: 16 (Därs.; öfv. 1883: förbittrades han i sitt sinne). På samma stundena fröghdadhe sigh Jesus j andanom. Luk. 10: 21 (NT 1526; öfv. 1883: i anden). Tå thet wardt morghon, war hans (dvs. Faraos) ande bedröffuat. 1 Mos. 41: 8 (Bib. 1541; öfv. 1893: han .. var orolig till sinnes). The hörde honom intit för andans ångest skul. 2 Mos. 6: 9 (Bib. 1541). Iagh är så full medh ordom, at min ande ängslas j minom bwk. Job 32: 18 (Därs.). Hon medh gladeligh Ande siunger .. Magnificat. Lælius Jungf. E 4 b (1591). Rothovius 4 Pred. T 7 b (1645). Hon kunde ej förstå / mitt hjärtas tysta sorg, min andes ve. Fröding N. dikt. 16 (1894). Jag vill tala i min andes betryck, jag vill klaga i min själs bedröfvelse. Job 7: 11 (öfv. 1897). Jag (dvs. Dante) betogs av bävan och beklämning / Hvar gång min ande kände hennes närhet. Wulff Dante 13 (1897).
Anm. till c. I st. f. ande i denna bet. ss. subj. l. obj. med poss. pron. användes numera (utom ngn gg i högre stil) motsvarande pers. pron.; i förening med lokalpreposition numera: SINNE, (ngns) INRE o. d.; gen. andens ersättes med attr. INRE l. sammansättningsleden SJÄLS-.
d) med särsk. afs. på viljelifvet, om sinnesriktning, sinnelag, karakter o. d. Hans kraftiga ande tålde intet tvång. Warer icke tröghe vthi thet j haffuen för hender, warer brinnande j andanom. Rom. 12: 11 (NT 1526). Then fördolde menniskian som j hiertat är, om så är ath hon haffuer ingen wank, så ath anden är sactmodugh och stilla. 1 Pet. 3: 4 (Därs.). Them som en förkrossat och ödhmyuk anda haffua. Es. 57: 15 (Bib. 1541); jfr c. En toligh ande är bätre än en högh ande. Pred. 7: 9 (Därs.). En förändring föregick i hela hans väsende. Den vilda, obändiga anden stannade väl qvar, men tyst och sluten inom sig sjelf. Fryxell Ber. 6: 207 (1833). (Reformatorernas) allt var den brinnande anden. Weibull Lundag. 17 c (1884) [jfr Rom. 12: 11 samt uttr. lågande nit, brinnande ifver o. d.]. jfr: Ett förnuft, som söker ljuset .. men .. drages neder i stoftet, fast andan vill uppåt. Wallin 1 Pred. 2: 52 (c. 1830); jfr 3. — särsk. (bl. i öfvers. af GT) i uttr. uppväcka ngns ande. Vthi Första årena Cores .. vpweckte Herren Cores anda .. at han lät vthropa .. och säya. Esra 1: 1 (Bib. 1541; i Gezeliska bibelverket med förklaringen: d. ä. ingaf honom i hjertat, att han med all håg var villig). Altså vpweckte Herren emoot Joram the Philisteers anda. 2 Kr. 21: 16 (Bib. 1541).
e) närmande sig IV b, om själen tänkt ss. egande fortbestånd efter döden l. ss. egande en renad tillvaro vid skilsmässan från kroppen; det innersta l. högsta af människans väsende, tänkt ss. evigt l. ss. substrat för odödligheten. Herre Iesu tagh min anda. Apg. 7: 59 (NT 1526); jfr II. Longt kan thet icke wara, / För än anden fullskäär och reen, / Sigh befoghar til kroppen igen. Ps. 1572, s. 113 b. Så hvila nu med all den ära, / Som bland oss vinns, Du Tysta Mull; / .. Din anda öfver Stjernors loft / Jag lemna bör. Dalin Vitt. I. 3: 98 (1747). Ur djupet af Messinas grus / Spastaras frälste ande hastar. Lidner 1: 105 (1783). Snart ligger bojan krossad / I grafvens mörka klyft / Och anden är förlossad / Och öfver jorden lyft. Ps. 488: 1 (1819). Anden, en evighets son, landsflyktig och fjättrad i tiden, / rycker på kedjorna jämt och sträfvar som lågorna uppåt. Tegnér 1: 192 (1820); jfr V. Ögat han lyckte, / kunglige anden / flög med en suck till Allfader igen. Dens. 1: 124 (1825). I detta rum, der hans stora anda förenades med sin skapare och der hon kanske i detta ögonblick kringsväfvar oss. Crusenstolpe Mor. 5: 177 (1843). I Gud min trötta ande uppgå må, / Som daggen uppgår uti solens stråle. Östergren Dikter 221 (1871, 1879); jfr II d. jfr: Din kropp är död, din Andas gnista / Intagit vida Himmelen. Nordenflycht Turt. 17 (1743).
f) (i biblisk stil o. med anslutning till bibliska uttr.) i uttr. i andanom l. (numera i allvarlig stil hellre) i anden i motsats till den yttre kroppsliga l. påtagliga verkligheten.
α) med själen, med hänsyn till sin varelses okroppsliga del, i andligt afseende, i andlig måtto. Än doch iach är kötzligha frå idher, är iach doch när idher j andanom. Kol. 2: 5 (NT 1526; öfv. 1883: i anden). Sönerna i andanom af 1700-talets frihetsmän. Fahlbeck Stånd 115 (1892). — särsk. [efter Mat. 5: 3; jfr t. arm im geiste, fr. pauvre en esprit] i uttr. fattig i andanom l. i anden; jfr ANDLIGEN 2 b α.
α') relig. Således är den fattig i andanom, som i sit sinne är ringa; som .. är i sit samvete nederslagen och innerligen öfvertygad om sin ovärdighet, uselhet och andeliga brist. Nohrborg 429 (c. 1765). Saliga äro de i anden fattige. Mat. 5: 3 (NT 1883; NT 1526: andeligha fattighe; gr. πτωχοὶ τῷ πνεύματι). — Anm. På detta uttr. beror uttr. andens (l. -ans) fattigdom. Nohrborg 429 (c. 1765). Andans fattigdom eller christelig ödmjukhet. Melin Jesu lefv. 1: 158 (1842, 1855).
β) i ett tillstånd af ekstas l. gudomlig hänryckning. Iach war j andanom om en söndagh. Uppb. 1: 10 (NT 1526; öfv. 1883: i anden).
γ) (numera i sht med skämtsam anstrykning) i l. med sina tankar, i föreställningen, i fantasien; i sht med afs. på ngt, som man hoppas l. fruktar skola ske. Tessin Bref 1: 43 (1751). Det måtte vara någon som behagat förlofva sig med mig i andanom. Kexél 1: 237 (1789). Den andre stallbrorn .. / Ren säll i andanom sig prisar. Lidner 2: 93 (c. 1790). I andanom såg jag redan min lilla son .. huru han sprang och tultade i en liten kolt. Cederborgh OT 1: 55 (1810). (Kristian IV) ansåg sig redan i andanom såsom evärdlig ägare af Elfsborg. Fryxell Ber. 6: 24 (1833). När Dante i anden företog sin färd genom underjordens fasansfulla ängder. Rydberg Sägn. 11 (1874, 1884). Fredrik .. såg i andanom en rysk flotta framför Stockholm. Odhner G. III:s hist. 1: 178 (1885).
2) i fråga om ngt, som i analogi med människan tänkes besitta själ (jfr II). — särsk.
a) i fråga om Gud, se VII 1 b.
b) i fråga om naturen l. världsalltet (jfr II); i sht med afs. på det enhetliga i naturen l. det ändamålsenliga i dess utveckling. Hele Naturen, och then all-wärckande lefuandes Werldenes krafft, och Lijfgifuande Anda (i margen: anima mundi) .. består (allenast) vthi een tarflig (dvs. nödig) saman-stämning, och bequäm genlijkhet. Stiernhielm Arch. Dedik. A 2 b (1644). Detta svärmeri, att läsa själ och anda i hela naturen, är ämnadt att följa oss från vaggan till grafven. Lidbeck Anm. 255 (1817). Naturens ande vaknar upp med våren. Tegnér 3: 40 (c. 1842). Anden i naturen af H. C. Örsted. Åstrand (1850; boktitel); jfr V b. jfr: All Tings formerande Anda, Naturen, (smyckar) sine barn eller affödingar. Rel. cur. 306 (1682). — med afs. på en i naturen rådande l. af konstnären vid framställning efter naturen däri inlagd stämning o. d. (Konstnären) skänker .. naturen en ande och ger henne en talande tunga .. Och denna ande uppenbarar sig i grässtråna, när vinden fattar dem. Hon lefver i skogen i dess högstämda resning, i dess doft, i dess tystnad, dess ljusdunkel. Hon bor i hafsstormen. R. Bergh i Ord o. bild 1897, s. 110.
c) själ, drifkraft, driffjäder, verkande kraft; numera nästan bl. i den till VI sig anslutande förb. den ledande anden. Denne namnkunnige man, som var andan i reductionen. Franzén Minnest. 1: 185 (1816). I Götiska förbundet var han (dvs. Geijer) den egentligen lifvande anden. Fries Utfl. 3: 425 (1847, 1864). Beckfriis ansågs som den ledande anden i revisionen. Odhner G. III:s hist. 2: 14 (1896). jfr: Alla (det gamla Perus inbyggare) lefde i ett omyndighetstillstånd, styrda af solens söner, i hvilkas despotism idel godhet synes varit den ledande andan. Törneros Bref 2: 108 (c. 1825); jfr VIII.
3) relig. stående i beröring med VII: om principen för det (nya) högre, religiösa o. sedliga lifvet; den förmåga, hvarigenom människan träder i gemenskap med Gud o. den osynliga världen; motsatt KÖTT (jfr 1 a). Thet som är födt aff köt thet är köt, och thet som är födt aff andanom thet är ande. Joh. 3: 6 (NT 1526); jfr: Med kött förstås i Skriften den syndiga, svaga och förgängliga menniskonaturen i motsats mot ande eller det högre andeliga lifvet, som kommer af Andanom eller den helige Ande. Melin Pred. 2: 86 (1847). Wandrer j andanom, och fulkompnen icke kötzens begärilse. Gal. 5: 16 (NT 1526; öfv. 1883: i Anden). Kötzens sinne är dödhen, men andans sinne är lijff och fridh. Rom. 8: 6 (NT 1526). Andan, eller den invärtes människan, den nya naturen, som kallas Guds natur .. har andra föremål, än köttet. Nohrborg 933 (c. 1765). Pnevmatikern .. kunde (enl. enkratiterna) .. fritt öfverlemna sig åt alla köttets lustar, utan att deraf andens menniska hos honom blefve besmittad. Sundberg Farl. 12 (1873). jfr: Min kristen, har du förstått .. uppgiften att vara ande, äfven då du äter och dricker? Rudin 1 Evigh. 1: 23 (1870, 1878).
IV. [jfr d. aand, t. geist, fr. esprit, eng. spirit, lat. spiritus, gr. πνεῦμα] öfvernaturligt, (åtm. under vanliga förhållanden) osynligt, intelligent personligt väsen, tänkt dels ss. rent immateriellt, dels ss. egande en med människans analog gestalt af ngt slags mycket fin (luft- l. dimartad) materia l. ss. egande förmåga att uppträda i en människoliknande skenkropp. Thå wordo the förfäradhe .., menandes ath the sågho en anda. Thå sadhe han til them .. Tagher på mich och skodhen, för ty anden hafuer icke kööt och been så som j seen mich haffua. Luk. 24: 38, 39 (NT 1526); jfr b. Gudh är en ande. Joh. 4: 24 (Därs.). Ängelen Raphael greep andan, och bandt honom fierran j öknenne vthi Egypten. Tob. 8: 3 (Bib. 1541). Englanar .. äro Andar, thet är, leffuande och förnufftigh creatur (dvs. varelser), men vthan lekamen. L. Petri 3 Post. 124 b (1555). Carl IX Cat. Ee 3 b (1604). En listig Ande, som kunde förskapa sig i en liusens Ängel, .. hette Skrymtare och var storsläcktad i Helvetit; ty Fadren var Bedrägeri och Far-Fadren Beelzebub. Dalin Arg. 1: 145 (1754; uppl. 1733: anda); jfr d. O sälla skymning .. / Igenom dig fylls Jorden opp / Af Gudar, Jättar, Troll och Andar. Kellgren 2: 152 (1792). Sättet at genom andar förklara händelserna är .. så naturligt för et inskränkt förstånd. Höijer S. skr. 1: 14 (1795). Kring mig, likt andars fläkt, I susen, sköna minnen. Valerius 1: 9 (1806). Andarne resonera sins emellan mycket fullkomligare och skarpsinnigare än menniskor. Swedenborg Om himmelen 235 (1821). I den Heliga Skrift omtalas .. Andar, begåfvade .. med förnuft och fri vilja samt sannolikt med sådana kroppar, som passa för deras oförgängliga verld. Lundblad Hufvudl. 10 (1825). Andarne äro (enl. Swedenborg) alltid tillstädes, de omgifva oss i hvarje ögonblick, ehuru vi ej kunna se dem. Beskow Minnesb. 2: 239 (1859, 1866). Jag vet ej, säger han (dvs. Kant), om det gifves andar; ja, hvad mera är, jag vet ej en gång hvad ordet ande betyder. Därs. 2: 245. Anden är .. alldeles icke en abstrakt varelse, obestämd, som endast tanken kan förstå; det är en verklig begränsad varelse, som i vissa fall är förnimbar genom synsinnet, hörseln och känseln. Sparre Kardec 15 (1877; spiritistisk uppfattning). Som barn jag sökte andar och jag sprang / att finna dem, när stjärnor lyste tyst / i skog, i skumt gemak. Fröding N. dikt. 175 (1894). jfr: Vnder ordet, Anda, läres (dvs. förstås) at han (dvs. den Helige ande) .. en Person är, och sådana (dvs. en sådan), som vthgår aff Fadrenom och Sonenom såsom genom itt blåsande eller andande. Emporagrius Cat. M 2 a (1669). — särsk.
a) den Helige ande, Guds ande, se VII.
b) om människosjälen, tänkt ss. gm döden frigjord från kroppen o. uppfattad ss. ett individuellt personligt väsen (jfr III 1 e); ofta för föreställningen antagande en mer l. mindre sinnligt konkret form. 1 Pet. 3: 19 (NT 1526). (Min tanke) floden sen besåg, der gamla Charon rodde, / Der nakna andan sist sin öfverförsel feck. Nordenflycht QT 1745, s. 1. Begärens .. ilar / .. De störa ej stoftet, som hvilar, / Ej anden, som lefver i höjden. Ps. 492: 3 (1819). Hennes (dvs. den döda Ingeborgs) ande sitter än / på klippan, sörjande sin vän (dvs. Hjalmar). Tegnér 1: 174 (1822). Säg mig. Angelika! är det ej så i himmelens lundar / Saliga andarnes här älskar och älskas igen? B. E. Malmström 6: 5 (1840). (Heroerna tänktes) såsom skyddande andar efter aflidne. Palmblad Fornk. 1: 371 (1844). På tappre män se tappre fäders andar ned. Runeberg 5: 7 (1860). Hennes (dvs. den döda Beatrices) ande mottogs / Av änglaskarans ljuva sång och hälsning. Wulff Dante 9 (1897). — särsk.
α) [med anknytning till främmande folkliga föreställningar] i uttr. gå till andarnas land l. hem, ss. förskönande omskrifning för: dö. Har dödens fläkt hans vissnade lemmar rört, / Säg ärnar han gå till andarnas hem? Runeberg 1: 416 (1844). Jag hade en .. vän, som .. gått till andarnes land. Nyblom M. Twain 2: 115 (1874).
β) om vålnad, gengångare o. d.; jfr GAST, SPÖKE. Borg Luth. 1: 258 (1753). Denne ande har visat sig ofta och på mångfaldiga sätt. Jung-Stilling Andelära 372 (1812; om ”hvita frun”). Jag är din faders ande, / Dömd till en tid att gå igen om natten. Hagberg Shaksp. 1: 301 (1847). Anden (näml. en afliden ”väffrus”) handlade i öfverensstämmelse med den sinnesbeskaffenhet, som varit den dominerande för menniskan under jordelifvet. Sundblad Andev. 149 (1889). jfr: Den dödes ande uppträdde (enl. lapsk folktro) i synlig, men icke kroppslig gestalt, kunde icke sammantryckas, icke fattas, och for fram med hisklig fart. Düben Lappl. 247 (1873). — jfr ANDE-UPPENBARELSE.
c) [jfr t. geister beschwören] ss. föremål för fram- l. bortmaningar l. ss. uppenbarande sig gm medier, vid borddans o. d.; i sht om aflidnas andar (jfr b). Frammana, frambesvärja andar. Af de tvenne Andar, som vanligen talade genom (den clairvoyanta) Pigan .. framkallades först Anna Stina. Kellgren 2: 113 (1787). Aladdin .. fattade lampan och framkallade på vanligt sätt Anden. Sandström 1001 natt 2: 92 (1841). Anden, som talade derur (dvs. ur bordet), en rysk jude, död för vid pass trettio år tillbaka, .. bemötte de fulväxtas frågor med hvasst skämt. Otto Klappandarne 32 (1864). Den unge mannen .. bad mig kalla på anden .. Af svaghet .. biföll jag, och i detsamma hördes det hemska ljudet tre gånger och förfärligare för hvarje gång. Sundblad Andev. 114 (1889). jfr: Se Andar, framkalla Andar, tala med Andar; äro talesätt, som vantron och vidskeppelsen påfunnit, att dermed uttrycka sina drömmar. Kellgren i Underr. ang. sv. ordb. 31 (1787). — jfr BORD-, KLAPP-, KNACK-ANDE.
d) med epitet, som angifver den ifrågavarande anden ss. en ond makt l. en oren varelse o. d. Han tror intet at onda andar äro til. Möller (1790). — särsk.
α) i enlighet med bibliskt åskådningssätt: djäfvul, demon; i sht best.: den onde (orene osv.) anden, djäfvulen, den onde. Iach sågh vthur drakans mwnd .. vthgå tree fula andar så som paddor, ty thet äro dieffuulsens andar. Upp. 16: 13 (NT 1526; Bib. 1541: orena andar). När osz pröffwer then andan leed / medh sorg olycko oc motgong. Ps. 1536, s. 96. En ond ande Asmodj benemd, hadhe dräpit them alla. Tob. 3: 8 (Bib. 1541). Man .. behöffuer (icke) .. måla then fwla Anden öffuer Dören, han kommer lijkwäl. Lælius Jungf. L 7 b (1591). The affsomnades Siälar bliffwa förde, anthen vtaff the H. Englar i Abrahams Sköte, eller aff the Onde Andar til Pijnorummet. L. P. Gothus Pest. 8 a (1623). (Satan) höll i helwetet triumph med sådan ståt / Som kunde skee ibland the onde andars låt. Spegel Återv. par. 1 (1711). Så gick då mörkret fram uti sit grymma lopp, / Och swarte andarne sig giorde seger-hopp. Lybecker 110 (c. 1715). Med bön och sång skulle (man) bortdrifva den Onda Andens besök. Schönberg Bref 2: 352 (1778). Hvad hedningarne offra, det offra de åt onde andar och icke åt Gud. 1 Kor. 10: 20 (NT 1883; öfv. 1526: dieflomen). — särsk. den onde anden l. mörkrets ande o. d., mera abstrakt uppfattad ss. det ondas princip l. närmande sig denna uppfattning. Mörksens anda har ej hvilat; klädd i sjelfva snillets drägt .., har han länge förkunnat en lära, ljuflig för verldsträlen. Wallin Rel. 1: 37 (1813, 1825). Öfver allt den mörka anden / Sina dolda härar har. Stenbäck Dikter 52 (1836, 1850). Vid vår sida / Den onde anden lurar. Oscar II Skr. 2: 84 (1861, 1887). — se för öfr. e α.
β) ond genius, se under f.
e) i enlighet med bibliskt åskådningssätt tänkt ss. inneboende i människor l. liksom inifrån påverkande deras vilja o. handlingar. Thet moste jw wara en oforskämelig (dvs. oförsynt) och odygdig ande som medh så openbarliga lögner omgååsz som thenne Paulus (Eliæ) han gör. O. Petri P. Eliæ b 1 b (1527). (Joh. Gothus') dom om .. Konungh Wisburs ändalyckt (är) vitne nogh, hvadh för een ande honom drifvit hafver. L. Petri Kr. 40 (1559). — särsk.
α) om en ond makt, tänkt ss. dels sättande sig i besittning af människan med hänsyn till hennes handlande, dels framkallande vissa så väl psykiska som rent fysiska sjukdomssymtom; jfr d. En man, besett medh then fula andan, then ther plägade boo vthi griffter. Mark. 5: 2 (NT 1526; Bib. 1541: then orena Andan). (Jesus) giorde .. monga helbrögdha vthaff theres siwkdomar och plåghor och oonda andar. Luk. 7: 21 (NT 1526). Jach beswäär tich tu orene ande .., ath tu vth faar aff thenna gudz tiänare. O. Petri Handb. B 1 a (1529); jfr KOF 1: 396 (c. 1618; där denna besvärjelseformel anbefalles endast med det förbehåll, att uttrycket icke fattas bokstafligt, utan ”inthet annat ther medh warder meent, än afmåla arffsyndenes kraft”). Raaffsteen (dvs. bärnsten) stillar spyiande. Han sägs och fördrijfwa the onda Andar. Forsius Min. 167 c. 1613). jfr: Mina tänder skallrade i munnen: en djefvulsk ande inqvarterade sig i mitt innersta hjertblod. Nicander o. Norling Syner 25 (1838).
β) med afs. på en särsk. egenskap l. riktning o. d., uppfattad ss. ett i människan inneboende l. hennes handlingar behärskande l. påverkande väsen. En pigha som hadhe en spådooms anda. Apg. 16: 16 (NT 1526). En bolerijs ande förförer them. Hos. 4: 12 (Bib. 1541). Herren haffuer idher inskenckt en swår sömpns anda. Es. 29: 10 (Därs.; öfv. 1898: ande). — bildl. med anslutning till 1 Sam. 16: 14 följ. Hon förjagade från hans sinne orons mörka andar. Carlson Hist. 5: 234 (1879). — jfr OROS-, SJUKDOMS-, SPÅDOMS-, STUMHETS-ANDE m. fl.
f) [jfr t. geist, fr. esprit, lat. genius, spiritus familiaris, gr. δαίμων] i sht med anslutning till antika o. delvis äfv. folkliga inhemska föreställningar, om väsen, som tänkas följa människan under hela hennes lefnad, vakande öfver o. inverkande på hennes handlingar; genius. Hvar och en menniska har en eller flere Skydds-andar omkring sig. .. Med barn hafva idel goda andar att beställa. Jung-Stilling Andelära 394 (1812). Den ande som styr vår födelse-stjerna / Och som är menskonaturens Gud, som föds och som dör med / Hvart och ett lif, och byter gestalt, nu svart och nu snöhvit. Adlerbeth Hor. sat. 160 (1814). En ond G(enius) kom en natt til Brutus .. (och sade): ”jag är din onde ande; vid Philippi skall du åter få se mig”. Deleen Fabell. 1: 465 (1831). — bildl. ngns goda l. onda ande, om impuls l. ingifvelse till goda l. förkastliga handlingar l. (i sht) om person, som utöfvar stort inflytande på ngn till ondt l. godt. Drifven af sin onda eller goda anda. Eurén Orth. 1: 79 (1793). Rosenstein var Gustaf (IV) Adolfs gode ande. Beskow Lefnadsm. 225 (1857). Gustaf (IV) Adolfs .. företrädesvis onda ande: högmodet. Därs. 231. Demirgian, som under Karl XV:s senare lefnadsår var hans onde ande. De Geer Minnen 2: 83 (1892). — jfr FÖLJE-, SKYDDS-ANDE.
g) [jfr t. geist, fr. esprit, lat. genius] i sht med anslutning till antika förebilder, om väsen, som tänkes innebo i l. utgöra personifikation af ngn lokalitet (berg, flod osv.) l. ngt naturföremål l. ett element o. d., i sht tänkt efter analogien af den ss. ett själfständigt väsen uppfattade människosjälen. Späde Nympher och Andar, som i Marken, / Berg, oc Jordennes höhl', i diupsens mörker, / Och wid springande Källor pläga wistas. Stiernhielm Cup. 7 intr. (1649, 1668). Ingen del af materien fanns, som ej tillika var en ande, eller åtmindstone en boning för et gudomligt underväsende af en finare osynlig materie. Höijer S. skr. 1: 17 (1795; i fråga om ett primitivt åskådningssätt). Han .. anropade ortens beskyddande ande. Adlerbeth Æn. 172 (1804, 1811). Mörka andar bo i stålet, andar ifrån Nifelhem. Tegnér 1: 119 (1825). Ännu en ton, ännu / En suck af andarne i lutans boja. Runeberg 2: 160 (1830). Se ur hafvet stormens ande / Reser sig med mulen panna. Wennerberg 4: 196 (1885); jfr III 2 b. (Shelley) tycker sig skåda en älskande ande i hvarje naturföremål. Fahlstedt i NF 14: 958 (1890). — jfr ELD-, HUS-, JORD-, LJUS-, LOKAL-, LUFT-, NATUR-, SKOGS-, TRÄD-, VATTEN-ANDE.
h) i uttr. den store anden om ett högsta väsende i indianreligioner. Gitche Manito, den starke, / Store Anden, skaparn. Westberg Hiawatha 13 (1856). Fischier Tiele 15 (1887). Tigerschiöld Dikter 64 (1888).
i) i enlighet med österländska föreställningar om andar ss. förrättande arbete åt människor o. stående i deras tjänst, i uttr. tjänande ande, tjänsteande. jfr Sandström 1001 natt 2: 62 (1841). — oeg. Lär se i den tjenande anden / Personen — en like och vän, / Tryck sjelfva den valkiga handen, / Ej blott en penning i den! Snoilsky 3: 241 (1883; om kroppsarbetare). Anm. I anslutning till det skämt. om tjänare, i sht uppasserska o. d., använda TJÄNSTEANDE brukas äfv. stundom skämt. ande ensamt i samma bet.
j) bildl. i uttr. hvars (o. d.) l. en annan andas barn, numera fattadt med anslutning till VIII, om ngns sinnesriktning. Jag vet hvars Andas barn du är. Almqvist (1842, under barn). Michel .. skref först vemodig poesi, men gjorde sig snart känd såsom en annan andas barn genom sina lustiga polisreferat i tidningar. NF 10: 1524 (1886). Det spörsmålet, hvilken andes barn .. (detta) slägte af riksdagsmän skulle befinnas vara. Svedelius Repr. 387 (1889). jfr: (Parti-)Programmet har dock tvänne specifika punkter, som säga hvars andas barn det är. VL 1895, nr 99. s. 2.
Anm. till j. Uttr. stammar från Luthers öfv. af Luk. 9: 55: wisset Ihr nicht, welches geistes kinder Ihr seid? ”Kinder” hos Luther saknar här motsvarighet så väl i gr. (οὐκ οἲδατε οἵου πνεύματός ἐστε ὑμεῖς) som i Vulgata (nescitis cujus spiritus estis), o. med dessa öfverensstämma NT 1526 (I weten icke hwars andes j ären) o. Bib. 1541. Öfv. 1883 däremot återgifver stället i enlighet med Luther: I veten icke hvilken andes barn I ären.
Jfr AFGRUNDS-, DJÄFVULS-, HELVETES-, HIMLA-, HÄLSO-, HÄMNDE-, KÄRLEKS-, MORD-, PLÅGO-, SJUKDOMS-, SKADE-, SLADDER-, SORGE-, TJÄNSTE-, TUKTO-, ÖFVER-ANDE m. fl.
V. [jfr d. aand, t. geist, fr. esprit] filos. immateriell substans i allm., motsatt MATERIE. The tv förnämsta Ting i verlden, som är Kropp och Anda. Rydelius Förn. Föret. § 6 (1718, 1737). Alt thet, som hafver tancka, förstånd och vilja, thet kallas spiritus eller anda. Därs. 274 (1721, 1737). Tanken stillar snart det frågo-brus: / Om Anda ell' materie tänker. Nordenflycht QT 1744, s. 58. Man frågar till ex., är det Absoluta (enl. Schelling) ande? Visserligen icke. Ty hvarken ande eller kropp äro predikater, som kunna tillkomma det Absoluta. Leopold 4: 155 (c. 1820). En af ande ogenomträngd massa. Lysander Rom. litt. 1: 7 (1858). Enligt Fechner (skulle) ande och materia endast .. vara två olika uppfattningar af ett och detsamma. Strömberg Själ o. kropp 35 (1897). Anden är en i och för sig varande objektiv realitet. Därs. 123. — särsk.
a) [jfr t. ich weisz wol, dasz einige alles was nicht aus materie besteht, geister zu nennen pflegen (Wolf)] (†) enskild substans af immateriell natur (jfr IV). At vi vti hela then synliga och osynliga verldene icke hafve mer än tv slags substantias .., Kroppar och Andar, och et thet tredie, som består af krop och anda tilhopa, nemligen Menniskiona. Rydelius Förn. 6 (1718, 1737). Vår Själ en Ande är, den ögat ej kan fatta. Vitterhetsnöjen 2: 72 (1770). jfr: (Det) är mächta farligit, at borttaga råmerket mellan Krop och Anda, och neka Andarnas varelse, som nu är alt för gement (dvs. vanligt). Rydelius Förn. 5 (1718, 1737).
b) uppfattad ss. ngt mera lefvande; ofta, i sht under inflytande från Schellings (o. Hegels) filosofiska åskådning, ställdt i motsats till NATUR; jfr IDÉ. Allt det härliga på jorden / verkar blindt, som anden vill. Tegnér 2: 123 (1813). Det gifves intet språng hvarken i naturens eller i andens verld. Dens. 3: 243 (1824). Söndringens tid är förbi — och hon borde ej funnits i andens / fria, oändliga verld. Dens. 2: 216 (1829). Den första (potensserien) .. är (enl. Schelling) Naturen; den andra .. är Intelligensen; medelst hvilken omsider en tredje series, den såsom enhet af intelligens och natur sig bekräftande Andens, upplåter sig. Atterbom Fil. hist. 521 (1835). Anden är ett osynligt väsende och uppenbarar sig i verk och gerning. Geijer I. 4: 331 (1838). Vi äro andens fria folk. Topelius Ljungbl. 3: 88 (1851, 1854; om studenterna).
c) om det absoluta. Platonisterne sade at en ande är utspridd öfver hela verldsalltet .., en ren, lefvande och alltid verksam låga, hvilken de gåfvo namnet Gud. Deleen Fabell. 1: 84 (1831). Den eviga andens gång genom tidehvarfven. Topelius Vint. I. 1: 172 (1863, 1880).
VI. människa ss. bärare af ande, personlighet; varelse.
1) [jfr d. aand, t. er ist ein edler, freier, kleiner geist, fr. cet esprit médiocre] med anknytning till III samt i sht i ä. tid till IV e, om person, betraktad hufvudsakligen med afs. på sina andliga förmögenheter: personlighet, natur. Han är en högtflygande, en förkrympt ande. Här är them obeskedhelighom och stoltom andom itt mål (föresatt). Förspr. t. Rom. 5 b (NT 1526). The stålta andar dämpa nid. Swedberg Ps. 262: 6 (1694); jfr Ps. 120: 6 (1819). Den rädda, den slafviska anden förtjenar sina bojor. Tegnér 3: 373 (1835). Paulus, en rik, en brinnande, en äfventyrlig ande. Dens. 3: 383 (1836). Redan hedendomens djupare, aningsrikare andar hade känt behofvet af en återgång. Sundberg Farl. 7 (1873). De tongifvande andarne. Ljunggren SVH 1: 216 (1873). Hvad höge andar verkat stort / Och ädelt tänkt. Snoilsky 2: 236 (1881). — särsk.
a) [jfr t. ein grosser geist] i uttr. en stor ande om personlighet, som gm sin mäktiga begåfning höjer sig öfver sin samtid o. utöfvar ett betydligare inflytande. Store andar ge sin form åt tiden. Tegnér 2: 224 (1836). De, som i sig sammanfatta summan af århundradens arbete, äro de stora andarne. Ljunggren i SAH 41: 4 (1866). Pascal hör tvifvelsutan till mensklighetens störste andar. Modin Pascal IX (1890).
b) person med afs. på af honom företrädd åskådning l. lära.
α) (i bibelspråket o. med anknytning därtill) med afs. på förkunnande af ngn viss lära, tänkt ss. ingifven af en gudomlig l. djäfvulsk ande. J skolen icke troo huar och en anda, Men bepröffuer andanar om the äro aff gudhi. 1 Joh. 4: 1 (NT 1526; öfv. 1883: ande); jfr IV e. — jfr VILLO-ANDE.
β) [jfr t. die schwärmerischen geister] (numera företrädesvis ss. senare led i ssg) med epitet, som angifver ett ostadigt l. upproriskt sinnelag. Några oroliga andar, som icke kunde finna sig i det bestående. Löse förrädere och swermende ander. G. I:s reg. 12: 255 (1539). The wille andar komma mykit ondt åstadh. Syr. 34: 11 (Bib. 1541). Någre onde. otrogne hierter och tvedräcktige andar, hvilke k. M:tz .. nådigiste försorgh uthi the andelige saker .. i then värste mening uthtydt .. hafve. RA 1: 346 (1544). — jfr OROS-, SVÄRME-ANDE.
γ) [efter t. man lasse die geister auf einander platzen und treffen (Luther med afs. på de Münsterska ”svärmeandarna”); jfr β] (i sht skämt.) i uttr. (låta) andarna drabba samman (l. tukta hvarandra), dels o. i sht med afs. på (skarpare) meningsutbyte mellan personer af olika åsikter (Genberg i SAH 47: 283 (1871; cit. fr. H. Reuterdahl)), dels (bl. skämt.; jfr 2) med afs. på formligt handgemäng.
δ) [efter fr. un esprit fort; jfr holl. een sterke geest, t. ein starker geist] (†) i uttr. en stark ande, person, som i fråga om sin religiösa åskådning ej böjer sig för ngn auktoritet; fritänkare. Mühlenberg Autenr. 12 (1769). jfr: Starka Andar, är någon gång nyttjat för Fritänkare; det senare är bättre och mera vanligt. Kellgren i Underr. ang. sv. ordb. 30 (1787).
2) (skämt., †) med anknytning till II, om människa l. högre djur utan afs. på psykiska egenskaper: varelse; ”själ”, ”kurre”, ”kropp”, ”lif”. En person, en särdeles (dvs. besynnerlig) anda, som jag hvarken kan hålla för missfödsel eller lagbördig. Dalin Arg. 2: 406 (1734, 1754). Så är nu (hästen) Morre död: en tapper fyrbent anda / Har sig för lod och krut med jorden velat blanda. Dens. Vitt. 4: 330 (c. 1744).
VII. [efter t. geist, lat. spiritus, gr. πνεῦμα, hebr. rūăkh; eg. bildl. till I] relig. om en från Gud utgående, (helt l. i viss mån) ss. ett personligt väsen framträdande kraft l. om den tredje personen i gudomsväsendet. — jfr AND, sbst.3 IV.
1) [ss. öfvers. af hebr. rūăkh 'ĕlōhīm, rūăkh Jahve, gr. τὸ πνεῦμα τοῦ ϑεοῦ, κυρίου osv.] i uttr. Herrens, Guds (osv.) ande.
a) uppfattad i anslutning till I. Hööt torkas bortt, blomstret förwisnar, ty Herrans ande blås ther in. Es. 40: 7 (Bib. 1541). Re'n blåser Herrans anda / I trädens kronor lif. Stagnelius 2: 162 (c. 1820).
b) hufvudsakligen uppfattad i anslutning till III l. IV; i sht om den tredje personen i gudomen; den Helige ande. Han sågh gudz anda nedherfarandes som en duffwa. Mat. 3: 16 (NT 1526). Ingen (vet) huad j gudh är, vtan gudz ande. 1 Kor. 2: 11 (Därs.); jfr III 1 b α. Gudz ande sweffde offuer watnet. 1 Mos. 1: 2 (Bib. 1541). Med Guds Ande förstås den tredie Personen i Guddomen, vår Heliggörare. Nohrborg 627 (c. 1765). Guds andes uppehållande och ledande verksamhet inom kyrkan. Sundberg Bekänn. 7 (1879). — ss. kommande öfver l. verkande i människor, förlänande dem utomordentliga krafter osv.; stundom i uttryckssätt, som framställa anden mera dynamiskt än personligt. Apg. 2: 18 (NT 1526). Christi ande .. then j them war. 1 Pet. 1: 11 (Därs.). Iagh wil vthgiuta min anda vppå tina (dvs. Jakobs) sädh. Es. 44: 3 (Bib. 1541). Herren .. haffuer vpfylt honom (dvs. Besalel) med Gudz anda. at han är wijsz .. och skickeligh til allahanda werck. 2 Mos. 35: 31 (Därs.). Herrans ande föll offuer honom (dvs. Simson), och han reeff thet (dvs. lejonet) sönder j stycker. Dom. 14: 6 (Därs.). Gudz ande kom offuer honom. så at han propheteradhe. 1 Sam. 10: 10 (Därs.). At tu (dvs. Gud) tin Anda och krafft werdighas til ordet giffua. Handb. 1541, s. G 2 b; jfr VIII 2 a. Herre .. wärdes .. / Wår Drottning mild, alt med tin Anda god; förmeera. Stiernhielm Fägn. 122 (1643, 1668). Ps. 324: 4 (1819). Utgjut denna din Ande också öfver oss. Handb. 1894, s. 115.
2) [fsv. þän hälghe ande; jfr d. den Helligaand, t. der heilige geist, lat. spiritus sanctus, ss. öfvers. af gr. (τὸ) πνεῦμα (τὸ) ἅγιον] i uttr. den Helige ande, enl. kyrkans lära den tredje personen i det treeniga gudomsväsendet (jfr 1 b). Han skal döpa idher medh then helgha anda, och medh eeld. Mat. 3: 11 (NT 1526). Lärer alt folk, och döper them I nampn fadhers och sons och then helghe andes. Därs. 28: 19. Jesus (gick) frå Jordans flodh jgen fwl medh then helgha anda. Luk. 4: 1 (Därs.). Hughsualaren then helghe ande, hwilkin anda fadhren skall senda j mitt nampn, han skall lära idher all ting. Joh. 14: 26 (Därs.). (Jesus) blååste .. vppå them och sadhe till them, Tagher then helgha anda. Därs. 20: 22; jfr I. Wedh Petrus än nw taladhe thenne (dvs. dessa) oordhen, föll then helghe ande på alla som talet hördhe. Apg. 10: 44 (Därs.). Then helgie ande hafuer idher satt til biscopar. Därs. 20: 28. Thet Paulus sägher til the Collosser, ther then helge ande genom hans mwn forbiwdher ath jngen skal göra oss noghot samwet öffuer maat eller dryck. O. Petri Klost. B 2 a (1528). Troor tu påå then helga anda ..? Dens. Handb. B 2 a (1529). Jesus .. wardt aflad aff them helga anda och een oforkrenkt iomfrw. Dens. 2 Post. 177 a (1530). Kom helge ande herre god. Ps. 1536, s. 31 b. Psalt. 51: 13 (Bib. 1541). Then helghe Ande haffuer migh kallat genom Euangelium, vplyst migh medh sina gåffuor. Kat. 1572, s. B 3 b. Then Hel. Ande (är), icke igenom Födelsen. vtan igenom Spirationem, eller Fadrens och Sonens Blåsande. Schroderus Hunn. 89 (1647). Denne war beprydder med stoora gåfwor, och mechtige Gudz Helige Anda. Reenhielm Tryggv. 46 (1691). Lindfors (1815). Heliga Anda! / Sanningens Anda! Ps. 131: 1 (1819). O Helge Anda, full af nåd. Stenbäck Dikter 143 (1868). Den helige Ande är Faderns och Sonens Ande. Ahnfelt Trosl. 40 (1889). jfr: Gud, Fadren. Sonen och den Helige Ande är .. en och den samme Ende .. Guden. .. olika benämnd efter och under olika förhållanden till menniskorna och verlden. Lundblad Hufvudl. 7 (1825; modalistisk uppfattning). jfr äfv.: Gud, såsom Fader. Son och Helig Ande. Lindblom Kat. 304 (1811). — (†) i växtnamnet den helige Andes gräs, Archangelica officinalis Hoffm., angelika, kvanne; jfr HELGEANDSÖRT. Angelica som kallas then helige Andas Gräs. I. Erici 1: 298 (c. 1640).
Anm. Det förh., att uttr. den Helige ande utgör en fast förb., som i viss mån fått karakteren af ett egennamn, har haft till följd, att det bibehållit den ålderdomliga formen utan slutartikel (jfr den Heliga skrift). I nyare tid användes dock stundom den med slutartikel försedda formen. Ekendal Kat. 195 (1849). (Bibel-)ställen, i hvilka den helige anden omtalas i personifierande ordalag. Rydberg Krist. 195 (1862, 1880).
3) [efter t. der geist, gr. τὸ πνεῦμα] best. anden = 2. (Johannes) sågh .. andan sååsom ena duffuo nedherkommandes. Mark. 1: 10 (NT 1526). Han kom vthaff andans tillskyndelse j templet. Luk. 2: 27 (Därs.; öfv. 1883: Andens). Gudh giffuer icke andan effter mååt. Joh. 3: 34 (NT 1526). Herren .. toogh aff andanom som offuer honom (dvs. Mose) war, och gaff the siwtiyo äldsta mennenar. Och när anden huiladhes vthoffuer them, propheteradhe the. 4 Mos. 11: 25 (Bib. 1541). Gud Fader skapade men genom Sonen käre, / Och Anden qweekte (dvs. gaf lif åt) alt. Spegel Guds verk 26 (1685). Den gode, milde Anden. Ps. 201: 5 (1819). Tron I på Gud, på Fadern, som skapade verlden, / Sonen, som frälsade den, och på Anden, som enar dem båda? Tegnér 1: 191 (1820). Fadern, Sonen och Anden kunna ej vara samme person. Ahnfelt Trosl. 36 (1889). Vid (kväkarnas) .. andaktsöfningar .. får hvem som hälst .. som känner sig fattad af Anden, uppträda. Tottie i NF 13: 599 (1889). jfr: O Gud Fader, Son och Ande! Ps. 500: 7 (1819). — (delvis äfv. i profanspråket) ss. gen.-bestämning med formen andans i vissa bibelspråket tillhörande o. från detsamma lånade uttr., hvilka för den vanligaste o. ursprungliga uppfattningen sättas i samband med ”den Helige ande”, men ofta fattas mera abstrakt. Androm är andans gåffuor giffne effter mååt. Gl. t. Joh. ev. 3: 34 (NT 1526); jfr 1 Kor. 12: 7 (Bib. 1541). Tagher på idher salughetennes hielm, och andans swärd, som är gudz oord. Ef. 6: 17 (NT 1526); jfr Ps. 211: 5 (1819). Andans nåd o. d. onction, onction intérieure. Weste (1807). Gif upplysta och rättsinniga Lärare, hvilke, med Andans kraft, befordra Din ära. Handb. 1811, s. 53; jfr Luk. 4: 14. Andans gåfvor äro mångahanda. Fries Utfl. 1: 25 (1843). — särsk.
a) (numera mindre br.) i uttr. andans ämbete, värf, tjänst med afs. på prästämbete l. prästerlig verksamhet (jfr 2 Kor. 3: 8). Mongen .. biuder vt penningar at få Andans embete. Swedberg Sabb. ro 1424 (1699, 1712). Den som i Andans värf plär siälar åt himmelen ana. Dalin Arg. 1: 54 (1733, 1754). Knös Förel. 1: 670 (1779). Lindblom Kat. 234 (1811). Lindfors (1815).
b) i uttr. andans man, ordets tjänare, präst (-man).
α) (i högre, i sht i relig. stil) hängifven o. inspirerad ordets tjänare, i det andligas (l. religionens) tjänst verksam person med högre ingifvelse. En man, en andans man, som, trygg i Christi spår / .., till strids mot mörkret går. Wallin Vitt. 1: 188 (1817). Det var en gång en andans man, / Biskop Thomas hette han. Wennerberg 4: 32 (1885). Hos. 9: 7 (öfv. 1898; direkt motsv. hebr. 'īf hā-rūăkh).
β) (hvard.) stundom med skämtsam l. ironisk anstrykning. Lenngren 18 (1794). Mitt förslag till dig, om att du skall blifva en andans man. De Geer Hjertkl. 200 (1841). Pastor Leonidas W. Smiley, en ung andans man. Nyblom M. Twain 1: 4 (1873).
4) med genitivbestämning, som angifver en egenskap, hvilken utgör en verkan af l. karakteriserar den Helige ande. När hugsualaren wardher kommande, then iach skall senda idher .., .. sanningenes anda som gåår vthaff fadhrenom. Joh. 15: 26 (NT 1526). Ath wårs herres Iesu Christi gudh .. wille geffua idher wijsdomsens och oppenbarilsens anda. Ef. 1: 17 (Därs.). På hwilkom skal hwijlas Herran ande, wijsheetz och förståndz ande, rådz och starckheetz ande. Es. 11: 2 (Bib. 1541). Sak. 12: 10 (Därs.). Wallin Rel. 1: 35 (1813, 1825). Ps. 131 (1819). Du, all renhets Anda! Därs. 137: 6. jfr: Din (dvs. Guds) visdoms och fruktans, din nåds och starkhets, din frids och kärleks Ande. Handb. 1894, s. 122. — jfr FRÖJDE-, NÅDES-ANDE.
VIII. [jfr d. aand, t. geist, fr. esprit, eng. spirit; bet. är väsentligen utvecklad ur IV (särsk. e), i det att den ngn besjälande stämningen l. kraften upphört att fattas ss. ett själfständigt, utifrån till honom inträngande väsen; jfr äfv. III o. VII] i öfverförd anv., om stämning, själslyftning, skaplynne, kynne, (ngts) rätta art, (sinnes) riktning o. d.
1) [delvis med anslutning till III d] (nästan † utom i a o. b) håg, begärelse, böjelse, sinne, lust(a). Giff oss alltijdh herre gudh en anda til ath tenkia och göra thet som rätt är. Mess. 1531, s. C 4 a (jfr 2 Kon. 19: 7 i Bib. 1541, där uttr. är att föra till IV); jfr IV e. Aff Adam hafwer Menniskian ärfft en kötzligh anda. Muræus 1: 19 (1648); jfr III d. Det är vi(s)st, at de då brukade både galoner och gyllende tyger, men så ha de nu Siden-tyger .. och fram för alt en föränderlig anda. Dalin Arg. 1: 60 (1733, 1754). — särsk.
a) (föga br.) intresse l. håg (för), lust l. böjelse (att). Lefvande anda för vetenskap. Strinnholm Hist. 3: 842 (1848). Det fanns ej ombord någon varmare anda att för honom (dvs. kaptenen) offra alla afseenden. Carlén Skuggsp. 1: 8 (1865); jfr 5.
b) med afs. på känslan af samhörighet bland medlemmarna af en korporation o. d.; ss. senare led i ssgr samt (numera mindre br.) i uttr. allmän anda (jfr 5 a α), allmänt intresse för det samfäldas väl, hos alla rådande benägenhet att åsidosätta enskilda intressen för det allmänna bästa; se för öfr. ALLMÄN IV g; jfr ALLMÄNANDA. (Då) stora konungars exempel lifvat en allmän anda, som .. visat sig i de största företag. Geijer II. 1: 37 (1825). Den goda allmänna anda, som var rådande i landet. Strinnholm Hist. 2: 150 (1836).
Jfr AFFALLS-, AFFÄLLIGHETS-, ALLUSIONS-, FORSKNINGS-, FÖRFÖLJELSE-, FÖRFÖRELSE-, FÖRKÄTTRINGS-, GENSÄGELSE-, HUSHÅLLS-, JÄMKNINGS-, KRIGS-, MOTSÄGELSE-, ORDNINGS-, PARTI-, SEKT-, SPEKULATIONS-, SÖNDRINGS-, TRÄTO-, UNDERSÖKNINGS-, UPPRORS-, VERKNINGS-, VERKSAMHETS-, VÄLGÖRENHETS-, ÄFVENTYRS-ANDA m. fl. samt FOSTERLANDS-, KAST-, KLASS-, KÅR-, NATIONAL-, SAMFUNDS-, SAMHÄLLS-ANDA.
2) ingifvelse, högre lyftning, entusiasm.
a) [i sht anslutande sig till VII 3] relig. gudomlig l. religiös ingifvelse l. inspiration l. hänförelse. Alla theras predikningar hafwer warit vthan anda och krafft. Rothovius 4 Pred. L 7 b (1645). (Patriarken Jakob) war vptend af en .. prophetisk Anda. Swedberg Sabb. ro 243 (1696, 1710). Hagberg Pred. 1: 11 (1822). Ett i ögonblicket ingifvet tal af apostolisk anda och kraft. Franzén Minnest. 2: 67 (1822); jfr Luk. 1: 17. Allt Hans (dvs. Jesu) tal var anda och lif. Wallin 1 Pred. 2: 81 (c. 1830); jfr Joh. 6: 63.
b) [utveckladt ur a med anslutning till III; jfr d. en mand af aand, t. ohne geist, ein mann von geist, fr. un homme d'esprit] (mindre br.) i sht i vitter framställning: ingifvelse i allm., högre lyftning (l. ”flykt” l. ”schwung”), ideal läggning, själfullhet, begåfning. Dårar tro mig Snille vara, / Och en profetisk anda ha. Lidner 2: 56 (1790); jfr a. Den poetiska andan, la fureur el(ler) la verve poëtique. Weste (1807). En skrift utan anda: sine nervis. Lindfors (1815). Med din ande och din kraft skall du ge ton. Franzén i Tegnérs ppr 65 (1815). Hans samtal .. visade i det hela en man af anda. Atterbom Minnen 30 (1817). Man må icke blott efterforska, huru rik på ting, utan äfven .. huru rik på anda en nation är. Järta V. skr. 2: 225 (1823). [jfr t. reich an geist]. Ett presterskap utan bildning och anda. Tegnér 5: 482 (1825). Det är redan mycket ande (anda) i den pojken. Almqvist (1842). Skalder med siaredyrd, apostlar mer än prelater, / Voro de andans män, och män af anda tillika. Valerius 1: 85 (c. 1847); jfr VII 3 b. Det var ande och lif i dem (dvs. bröderna Holmgren). Svedelius Förfl. lif 382 (1889). — särsk.
α) i vissa fraser, som ansluta sig till bibliska uttr. (jfr 4 Mos. 11: 25, Apg. 10: 44 m. fl. st.). Anden faller på mig, The spirit moveth me. Widegren (1788); jfr Weste (1807), Lindfors (1815). Han var sjelf en man af ande, derföre kände han när en ande fattade honom. Almqvist Kap. 22 (1838). Om än andan plötsligt fore / i någon snillrik man. Scholander 2: 123 (1866). Bragtes något på tal, som rörde hans innersta öfvertygelse, väcktes merendels hans domnade lifskrafter, och anden kom åter öfver honom. Lysander Almqv. 105 (1878). När andan faller öfver honom, fäster han på papperet sina utkast, men af hans stämning beror, om han utför dem eller ej. Ljunggren SVH 4: 483 (1889). — (hvard.) i allm. om en inre drift l. maning, som gör ngn benägen l. hågad för ngt. Ibland går han på teatern, ibland stannar han hemma och arbetar; det är (allt efter) som andan (l. -en) faller på (honom), dvs. som han känner sig hågad l. ”upplagd”, som det faller honom in.
β) (skämt., mindre br.) i gen. ss. ett slags förstärkning vid uttryck, som angifver ifver, nit o. d. Det var hofmarskalkinnan, som i andans ifver höll denna lilla predikan för det unga paret. Bremer Hem. 2: 135 (1839); jfr a samt III. Jag var med på kalaser, .. predikade och gick på i andans svett uti min tjenst. C. F. Dahlgren S. arb. 1: XXII (1842); jfr III.
3) [jfr t. ein geist des freisinns, fr. un esprit de douceur] sinnelag l. stämning af viss art, angifven gm prep.-uttr. En lika anda af sjelfrådighet, som i Vikingafärdernas århundraden, herrskade ännu. Strinnholm Hist. 3: 98 (1848). Den manliga själfständighet och den anda af frisinne, hvilken i allmänhet utmärkte hans (dvs. Leopolds) karakter. Nyblæus Forskn. I. 1: 127 (1873). (Sångerna) utmärka sig genom en anda af trefnad, frid och stilla ro. Wirsén i PT 1896, nr 272 A, s. 3. — jfr FRIHETS-, OROLIGHETS-, RÅHETS-, SJÄLFRÅDIGHETS-, SJÄLFSTÄNDIGHETS-, TRÄLDOMS-, TÅLMODIGHETS-ANDA m. fl.
4) (i religiös o. öfver hufvud i högre stil) för en viss själsegenskap o. d. karakteristisk stämning, tänkt ss. en från denna mer l. mindre personligt uppfattade egenskap utströmmande, på människan inverkande kraft. Dagligit öfwerflöd vti Maat, och i Dryck höfwer ingom / Wijsan man: Förnuftenes Anda thet dämpar, och qwäfwer. Stiernhielm Herc. 344 (1668). Träldomens Anda försvinner för den barnsliga Andan. Hagberg Pred. 2: 32 (1815); jfr Rom. 8: 15. Fyll då, hämnd, min själ .. med din ande. Wecksell D. Hjort 90 (1862, 1876). Minnets eld slocknar aldrig, så länge hämndens ande blåser på den. Blanche Bilder 3: 121 (1864); jfr I o. IV. — jfr AFUNDS-, JÄMLIKHETS-, KÄRLEKS-, MEDBORGERLIGHETS-, MISSTANKE-, TRÄLDOMS-, TVEDRÄKTS-ANDA m. fl.
5) [jfr t. der geist der deutschen, der deutsche geist, fr. l'esprit de Mahomet, de l'armée] det som besjälar ngn (l. ngt), uppfattadt ss. en karakteristisk princip, som präglar l. stämplar honom (l. det) till hvad han (l. det) är; ton, grundstämning, grundriktning, skaplynne. — särsk.
a) för person, korporation o. d. egendomlig riktning i fråga om åsikter, känslor, karakter osv. Truppen utmärker sig för god militärisk anda. När han tog emot zedelen på tvhundrade daler, war han intet af Apostelens Petri Anda och sinne, vtan af trullkarlens Simons anda och sinne. Swedberg Schibb. 461 (1716). Vi skulle uti alt detta igenkänna den andan, som uplifvat Eders K. Maj:ts Fru Fadermoder. Höpken 1: 189 (1753). (Något) som strider aldeles mot Linnés anda. A. J. Retzius i VetANH 15: 287 (1794). Verldens anda: sensus impius. Lindfors (1815) [efter 1 Kor. 2: 12]. Du .. kallat / Fädernes anda och bruk tillbaka. Adlerbeth Hor. od. 164 (1817). Ett läroverks värde .. beror (framför allt) .. på den anda, som röjer sig hos de unga. Tegnér 3: 358 (1834). Gustaf Adolfs anda lefde qvar bland hans landsmän. Fryxell Ber. 7: 37 (1838); jfr 2. En hel(t) annan anda råder inom den armé, som har sin Konung i spetsen för sig. Wingård Minnen 2: 96 (1846). Lifvade af hans (dvs. Geijers) anda nedträngde många sjelfve i urkundernas djupa schakter. Fries Utfl. 3: 435 (1847, 1864); jfr 2 b. Den sällsynta förening af nordisk anda och hellenisk bildning, som utmärkte Fogelberg. Beskow Minnesb. 1: 272 (1855). — mer l. mindre personifierande. (Hären) tänker segra nu, ej endast strida, / En annan ande hvilar öfver den. Runeberg 2: 114 (1848) [jfr 4 Mos. 11: 25 (Bib. 1541)]. Vårt folks ande är mäktig, då han reser sig i vrede. Lysander Skr. 71 (1855). jfr: Den reaktionära ande, som nu blåser i Tysklands regeringskretsar. GHT 1897, nr 5, s. 2; jfr I. — särsk.
β) [jfr t. geist der zeit, eng. spirit of the time, fr. esprit du temps] i uttr. tidens (tidehvarfvets o. d.) anda (l. ande), den under olika skeden varierande riktningen i människornas åskådning o. tänkesätt; det vid en viss tid härskande betraktelsesättet; jfr b. (Det) hörde .. till dagens ton och tidens anda att upphöja konungamagten. Fryxell Arist. 3: 162 (1846). Tidens anda är ingen annan än sammanfattningen af de särskildta menniskornas tänkesätt, som lefva i tidehvarfvet. Svedelius Norg. 12 (1866). SDS 1895, nr 14, s. 1. — mera personifierande. Det gamla återkommer egentligen aldrig i historien, och allra minst det, hvaremot tidens ande så uppenbart förklarat sig. Tegnér 3: 148 (1817). Ståndet såsom stånd sväfvade i fara att af tidens ande blåsas bort. Svedelius Repr. 188 (1889); jfr I. jfr: Den anden, som regerar vårt tidehvarf. Fremling Kantiske grunderna 91 (1798). — jfr SEKEL-, TIDS-ANDA.
γ) i uttr. i ngns anda, i öfverensstämmelse med den för ngn karakteristiska riktningen i fråga om tänke- l. handlingssätt o. d. (jfr c). Almqvist (1842). Dikta i .. Schillers anda, måla i Rafaels anda. SAOB (1870).
Jfr FOLK-, HJÄLTE-, KAMRAT-, KRIGAR-, KRÄMAR-, KÄLKBORGAR-, KÄMPA-, PROSELYT-, PRÄST-, SKRÅ-, SOLDAT-, ÄFVENTYRAR-ANDA m. fl.
b) [jfr t. der demokratische geist, fr. l'esprit de la monarchie] om den genomgående grundtanken l. grundlynnet l. grundstämningen i ngt, som utgör uttryck för l. yttring l. alster af förstånd l. känsla. Hela andan af .. (Kristi) Lära går ut på att sätta menniskorna i skick till detta budets glada och frivilliga utöfning. Lehnberg Pred. 3: 269 (c. 1800). (Olof Haraldsson) förbättrade efter Christendomens anda de gamla lagarna. Strinnholm Hist. 1: 430 (1834). I andan af de gamla bruken och sederna ordnade inrättningar. Därs. 2: 114 (1836); jfr c. En .. hymn .. af den höga anda, som (utmärker) alla de (hymner), hvilka tillskrifvas Korahs söner. Agardh Teol. skr. 1: 7 (1855). Nya visor .. som i sin naiva täckhet förråda en fläkt af den gamla folkvisans anda. B. E. Malmström 1: 8 (c. 1860). Konstens anda är frihet, icke träldom. Wegelius Musikl. 1: 45 (1888). Wirsén i PT 1895, nr 70 A, s. 3. — i ngn mån närmande sig till personifiering. En dystrare, indragnare ande utbredde sitt flor öfver menniskosinnet och följaktligen äfven öfver konsten. Tegnér 3: 476 (1812); jfr a. Handeln med sin verldsförenande ande sammanband folken. Dens. 3: 127 (1817). I sjelfva .. (dessa lag-)fragmenter .. kan samma diktande ande, folksagans ande, spåras. Lysander Rom. litt. 60 (1858). — särsk.
α) [jfr t. geist der sprache, fr. génie d'une langue] i uttr. ett språks anda (l. ande), det för ett språk kännetecknande, uppfattadt ss. en i (särsk. det ss. ett själfständigt väsen betraktade) språket inneboende enhetlig princip. Af sit egit (språk) tilhör honom (dvs. ”en rätt språkyrkare”) förstå .. rätta arten, eller des så kallade anda och genius. Liljestråle Præs. i VetA 1784, s. 43. Jag (dvs. Zamoisky) skrifver och kallar dig (dvs. hertig Karl) efter Latinska språkets anda för Du. Fryxell Ber. 5: 15 (1831). — med denna princip uppfattad mera ss. ngt lefvande l. personligt än ss. ngt blott begreppsmässigt. Den mening vårt språks ande fästat vid hvarje sådan (dvs. härledning utvisande) bildningsart. Collnér Försök 119 (1812). Det hårda ljudet -or (årr), som i vissa Svea-dialekter vill tränga sig fram, emot språkets ande. Rydqvist Hist. språkf. 28 (1851, 1863). Språket sjelf, hvars ande tydligast utdanar sitt kynne i ljudbyggnad och former. V. Rydberg i Sv. tidskr. 1873, s. 515. jfr: Man talade om språkets ande o. s. v. lika som språket skulle hafva varit något själfständigt väsende. Vasenius Vet. o. lifvet 5 (1896). — jfr SPRÅK-ANDA.
β) [jfr t. der geist dieses gesetzes, fr. l'esprit des lois] i fråga om muntligt l. skriftligt yttrande, skrift, tal o. d.: verklig l. egentlig innebörd, innersta mening; grundtanke; ofta (i anslutning till 2 Kor. 3: 6) i motsats till BOKSTAF. Vi äre, i dag, här samlade, för att lära oss fatta andan af Pauli ord. Hagberg Pred. 1: 146 (1814). Afvikelser af flera slag ifrån både andan och bokstafven af Riksdags-Ordningen. Askelöf Objudne g. nr 18, s. 3 (1829). Att återgifva urskriftens anda och mening. Hagberg Shaksp. 12: 405 (1851). Noggranna begreppsbestämningar hörde icke till forntidens sed, man fäste sig mera vid andan än vid bokstafven. Svedelius Repr. 73 (1889). jfr: (†) Jag brukar min frihet i orden, icke thermed at antingen öka eller minska Andans mening. Rydelius Förn. 414 (1737); jfr ANDEMENING. — tänkt mera ss. ngt lefvande l. personligt. Ett pröfve domaren .. måste (man) tänka sig som den lefvande anden i lagens bokstaf. Tegnér 4: 475 (1829). Anden bryter bokstafven. Svedelius i SAH 60: 242 (1883). jfr: Den allt förenande anden i en författares tankegång. Wikner Pred. 103 (c. 1874).
γ) (mindre br.) kärna, väsen, princip, kvintessens (jfr IX 2). Spådoms anda och art. Rudbeck Atl. 3: 46 (1698). (Lavaters bok Pontius Pilatus) är af alla hans snillefoster det, som ligger närmast intill hans hjerta: .. det är andan af hans anda. Leopold 6: 210 (c. 1785). Hvad är sjelfva andan af christendomen, om icke ett barnsligt hjertas innerliga tro och kärlek? Franzén Pred. 5: 143 (1845). Jemnlikhet utgör andan af en republik. Palmblad Norge 380 (1846).
δ) om lynnet i ett musikstycke. Den mer och mindre lifliga andan af ett musikstycke. Gosselman Col. 1: 262 (1830). jfr: I denna musik råder samma ande, som i den förra. Almqvist (1842).
c) om riktning l. syfte, hvari ngt utföres l. göres l. är utfördt l. gjordt; i uttr. i denna, samma (osv.) anda, i denna (osv.) riktning, i enlighet med denna (osv.) åskådning, besjälad l. buren af denna (osv.) uppfattning (jfr a γ). Handla, uttala sig i en mild, försonlig anda. I denna anda skref och varnade rikskanslern ofta. Fryxell Ber. 7: 14 (1838). Båda (skrifterna) äro hållna i fullkomligt samme ande. Claëson 2: 158 (c. 1858). I hvad anda Gustaf Adolf åter upptog detta krig, visar det trontal han här höll. Weibull i Ill. Sv. hist. 4: 105 (1881). I samma anda yttrade sig .. bröderna .. Horn. Odhner G. III:s hist. 1: 46 (1885). jfr: Haffue wij icke wandrat vthi enom anda? 2 Kor. 12: 18 (NT 1526). — (föga br.) närmande sig bet. måttstock, plan, skala. (G. I har) främjat borgelig ordning, konstflit, handel och sjömagt i en mera omfattande anda än någon af hans föregångare. Strinnholm Vas. 2: 524 (1820). Ett ordentligt, i större anda utfördt, på landvinningar .. utgående krig. Dens. Hist. 2: 376 (1836).
IX. [fsv. ande, flyktigt ämne, gas; jfr t. geist, eng. spirit, fr. esprit, mlat. spiritus] fint, flyktigt ämne af obestämd natur.
1) (†) om en enl. en ä. åskådning i människo- o. djurorganismen ingående, för lifvet konstitutiv, fin, eterisk l. gasartad beståndsdel; i sht med epitetet lifaktig, motsv. lat. vitalis, lifs-; jfr LIFSANDE. — Denna beståndsdel tänkes
a) [jfr ä. d. alle legemens leffuende aander (H. Smid), t. die geister, mht. lipliche geiste, eng. vital spirits, fr. esprits vitaux, mlat. spiritus vitales] ss. en mångfald små fina kroppar; i pl. Demanten .. måste .. stilla .. Melancholiam, och styrckia Siälen, och the lijffachtighe Andar. Forsius Min. 86 (c. 1613). Blodhet blifwer (under vårtiden) i Menniskian och andra Diwr förmeerat och Andarne wederqwäckte. Sparrman Sund. sp. 10 (1642). jfr: Din lefnads andar äro flydda. Nordenflycht QT 1745, s. 10.
b) [jfr ä. t. lebendig geist, lat. vitalis spiritus] delvis i anslutning till II o. dit hänförliga bibelställen, ss. enhetlig; i sg., särsk. i förb. den lifaktige anden, det eteriska l. gasartade ämne, som tänktes befintligt i blodet o. utgörande lifvets princip, äfv. speciellt om ”spiritus vitalis” ss. den af den Galeniska fysiologiens tre lifsandar, som ansågs hafva hjärtat o. artererna till organ (i motsats till ”spiritus naturalis” med lefvern o. venerna samt ”spiritus animalis” med hjärnan o. nerverna till organ). Gullet vpfriskar bådhe then lijffachtighe såsom och känslonnes Anda (dvs. både spiritus vitalis o. sp. animalis) i Mennskian. Forsius Min. 49 (c. 1613). Spiritus vitalis, then Lijffachtighe Andan, förwaras vthi Blodhet. L. P. Gothus Pest. 86 b (1623). Pestilentz (har) .. en häfftigh ock synnerligh fiendskap .. til at ruinera then lijffachtige Andan, som i Menniskians Hierta inrotat är. Sparrman Ber. A 2 a (1638, 1653). Lufften .. födher och wederqwäcker thet ädlaste tinget i Menniskian, som är then lijffachtige Andan. Dens. Sund. sp. 4 (1642). jfr: Elden, Wädhret, Watnet och Jorden, sampt theras Qualiteters egenskaper och Combinationer, eller tilhopa Blandelser, medh Menniskiones Anda, Blodh och Temperament. L. P. Gothus Pest. 66 a (1623).
2) [jfr t. geist des weines, fr. esprit-de-vin, mlat. spiritus vini; se SPRIT]
a) (†) dunst, utdunstning, ånga (jfr I 1 b γ β'); i sht om den flyktiga o. verksamma beståndsdelen i jästa drycker; jfr ALKOHOL 1, SPRIT. Täck ofwan vppå kärellet wäl til, at icke Ätikian gifwer Andan ifrån sigh. Forsius Min. 78 (c. 1613). Hwar blifwer all wår lust? när ögat har intet at see meer / .. Hwad är ock Lucht, och smak, ther hwarken är ång, eller anda? Stiernhielm Herc. 80 (1668). Om man i öl och vin ei lemnar rum åt anden, / Tå jäser, fräser thet, slår ändtlig sönder banden. Kolmodin Qv.-sp. 1: 123 (1732). Evaporo. släpper andan. Juslenius 172 (1745). Andan har gått af vinet, af drickat. Kellgren i Underr. ang. sv. ordb. 30 (1787).
b) (numera föga br.) mera obestämdt om det berusande o. lifvande l. det aromatiska hos vinet; bouquet, arom. Vinets uppvärmande anda. Järta V. skr. 2: 23 (1823). Korken ur! O känn, hur åren anden stärkt deri (dvs. i vinet)! Franzén Skald. 1: 266 (1824). jfr: Drick! / Skynda! det ljufva, det ädla, det höga / Söker du fåfängt, sen anden förgick. Franzén Skald. 1: 16 (1810, 1824) [jfr t. trinkt, eh' der geist verraucht (Göthe)].
Sammansättningar.
Anm. 1:o Fsv. anda- (urspr. genitivform), stundom bibehållet ännu i ä. nysv., har ljudlagsenligt öfvergått till ande-, o. detta har i de fullt folk liga ssgrna (i enlighet med de uppsvenska bygdemålens språkbruk) vidare förkortats till and-. Då för fsv. ande bet. I var hufvudbetydelsen o. de i fsv. förek. ssgrna, som lefva kvar i nysv., samtliga ansluta sig till denna bet., har ssgstypen and-, som i ANDKVAF o. ANDLÅT möjl. motsvarar fsv. *and- o. eg. hör till AND, sbst.3, blifvit särskildt förbunden med bet. I o. användts äfv. i nyare ssgr med ande i denna bet. I ssgrna ANDEDRÄKT, ANDEDRAG o. ANDETAG har dock (i enlighet med de sydsvenska bygdemålens benägenhet att bevara ”bindevokaler”) typen ande- bevarats, sannol. af tydlighetshänsyn, i det första leden annars lätt kommit att sammanfalla med prefixen AN- (jfr ANDFALLEN). Typen and- tillhör äfv. den med I nära besläktade bet. IX 2. — I de ssgr åter, som ansluta sig till ordets nuv. hufvudbetydelser III o. IV o. hvilka i allm. äro litterära o. samtliga bildade i relativt ny tid (jfr 2:o), har öfverallt typen ande- blifvit använd. Trol. har denna ssgstyp åtm. delvis kommit till användning af tydlighetshänsyn på grund af behof att skilja dessa ssgr från de till bet. olikartade med and-, äfvensom på grund af den för tillfälliga ssgr större nödvändigheten, att sambandet med hufvudordet tydligt framträder. Belysande för förhållandet mellan typerna ande- o. and- är den betydelsedifferentiering, som egt rum mellan de från samma andalös utgående orden ANDELÖS o. ANDLÖS. — I danskan är förhållandet mellan typerna aand- o. aande- motsatt det sv. språkbruket, ngt, som beror därpå, att af de båda ord, aand o. aande, som i danskan svara mot sv. ande, det förra har upptagit de immateriella betydelserna, det senare den materiella. D. aandløs motsvarar sålunda ANDELÖS, aandeløs däremot ANDLÖS.
2:o Många af de till III o. IV hörande ssgrna äro af mera tillfällig natur o. af ganska ungt datum; ofta utgå de från tyska förebilder; endast ett urval är nedan upptaget. Ssgrna till III tillhöra nästan uteslutande den filosofiska l. teologiska stilen; de till IV, utom dem, som särsk. ansluta sig till IV e, tillhöra i sht den poetiska litteraturen; särsk. hafva de romantiska skalderna gjort ett ymnigt bruk af dem, hvarvid ande- stundom närmat sig bet. mystisk, hemlighetsfull; jfr: All den ”flistring och förbistring, .. andeljusning och purpurtjusning”, hvarmed de (dvs. nyromantikerna) trakterat oss ett decennium. Stiernstolpe Skr. 164 (c. 1820). Öfverstarne i Svenska språket (sådant det ter sig i nyromantikernas skrifter): Purpurtjusning, Andesusning, Ljusning, Berusning och Andetoning .. skola .. insättas i lifstids fängelse. E. Sjöberg Skr. 230 (1821).
B: (IV e) ANDE-ANNONS30~02, i skildringar af förh. under slutet af 1700-talet, om (klapp)andars tillkännagifvande af sin närvaro. Warburg Ordensvurmen 10 (1897). —
(III) -BEHOF~02. en människas behof i hennes egenskap af andlig varelse, ideellt behof. Bergström Sv. bilder 2: 15 (1882). Rudin Ord t. ungd. 77 (1894). —
(IV e) -BESVÄRJARE~0200. Nordforss (1805). Granberg Dram. 129 (1811). Böttiger i SAH 50: 237 (1875). Saul hade utdrifvit andebesvärjare och signare. 1 Sam. 28: 3 (öfv. 1896). —
(IV e) -BESVÄRJELSE~0200.
(IV e) -BESVÄRJNING~020. Nordforss (1805). Ande-besvärjningen. Granberg Dram. 103 (1811; titel). Rydqvist Tid. 1: 116 (1840). Lundell (1893). —
(IV) -BLEK~2. spöklikt blek. Andebleka kinder. Stagnelius 1: 430 (c. 1821). Wirsén Dikter 167 (1876). —
(III) -BLICK~2. andlig blick l. syn, andligt seende l. iakttagande. Skön och klar står den eviga sanningen för hans (dvs. den blindes) .. otillyckta andeblick. Wallin 2 Pred. 1: 84 (1820). Rudin 1 Evigh. 1: 367 (1878). —
(I 1) -BLÅSANDE, sbst. (†) Ingen kan utsäja et F utan at lemna något andeblåsande emellan läpparne. Salberg Gr. 31 (1696). —
(I 1) -BLÅST. (†) om andedräkten. Ande-blåsten har altid varit 33 à 34 gr(ader). A. R. Martin i VetAH 25: 304 (1764). —
(III) -DJUP~2, sbst. [jfr t. geistestiefe] andligt djup; andens djup l. innersta. H. M. Melin i SKN 1842, s. 100 a. Det innersta andedjup, ur hvilket hans skaldeådra uppsprang. Dens. i SAH 41: 161 (1866). Värmd du var af fläkt från lifvets / Andedjup, ej från dess yta. Bååth På gr. st. 170 (1889). —
(VII) -DOP~2. [jfr t. geistestaufe] relig. dop i l. med den Helige ande. Thomander Pred. 1: 138 (1849). (Kräkarna) förkasta .. hvarje vattendop, i det de lägga all vigt på andedopet. Tottie i NF 13: 599 (1889). jfr: Försakelsen mig skäre / I andedopets bad! Stagnelius 2: 253 (c. 1815). —
-DRAG, se d. o. —
(I 1) -DRIFT. (†) Der wore en andedrift, eller aspiration som de kallan, i slutet på de orden som ändades på g oc d. Pfeif De habitu 103 (1713). —
-DRÄKT, se d. o. —
(III) -DÖDANDE~200, adj. Fehr Underr. 127 (1894). —
(V) -ENHET~20. filos. En mångfald af materiella delar kan (enl. Fechner) sammanstämma till en andeenhet. J. J. Borelius i Nord. tidskr. 1879, s. 312. —
-FATTIG, -FATTIGDOM, -FATTIGHET, se d. o. —
(III) -FEBER ~20. om andlig (l. intellektuell) förvirring l. yra. Newton sjelf en dag i Andefeber låg. Kellgren 2: 80 (1787). Läsareväsendet studsade .. mot hans (dvs. kyrkoherdens) anseende. .. Innan han dog, hade andefebern .. redan till det mesta bortdunstat. Læstadius Journ. 102 (1831). —
(IV) -FENOMEN~102. spiritistiskt fenomen. De spännande andefenomenen. C. v. Friesen i Ny sv. tidskr. 1880, s. 208. —
(IV) -FJÄT~2. Lösa stenar, vana vid blott andefjät, .. röra sig under Dantes fötter. Böttiger i SAH 50: 276 (1875). —
-FLÄKT~2.
1) till IV: i fråga om gengångare. Nu hörde jag tolfslaget från det gråa tempeltornet. En andefläkt for öfver min panna. C. F. Dahlgren S. arb. 4: 165 (c. 1830).
2) till III: Sången .. är en andeflägt, som lyfter själens vingar mot höjden. Genberg 2: 119 (1856). Rundgren Minnen 3: 92 (1869, 1888). —
(IV) -FRID~2. Stilla rike, öfverskygga / Med din andefrid vårt tjäll! Wirsén Sång. o. bild. 200 (1884). —
(III) -FRISK~2. andligt frisk l. sund, till själen frisk. I en andefrisk och frisinnig tid. Wieselgren Sv:s sk. litt. 1: 311 (1847). Hahnsson (1884). —
(VIII 2 a) -FULL~2. [efter t. geistvoll i detta ords ä., ej af fr. plein d'esprit påverkade bet.] (nästan †) full af (helig) anda, inspirerad, andlig, gudlig; jfr ANDERIK. Borg Luth. 1: 311 (1753). (Davids) andefulla sånger. Franzén Tal 464 (1830). —
(I) -FÅNG. [fsv. krankt andafang, krank anda fang; jfr ä. d. en suaar aandefang (H. Smid) samt d. aandefang, n., andedrag] (†) The .. hafwa warit bekayade medh swår Andefång (dvs. svårighet att andas, andtäppa). Hiärne Surbr. 23 (1680). —
(III o. VIII 2) -GÅFVOR~20, pl. Apostoliska andegåfvor. Leopold 3: 388 (1797, 1816). De genom rikare andegåfvor och högre bildning utmärktaste i landet. Reuterdahl i SAH 26: 181 (1852). Lundell (1893). —
(IV) -HAND~2. Nu vaknar vinden och .. stryker med andehand sömnen ur Napolis ögon. Munthe Nap. 154 (1885). Andehänder spela / Det vida alltets jättesymfoni. Wirsén Vint. 147 (1885, 1890). —
(IV) -HARPA~20. Valerius 2: 155 (1818). Själen tyst förenar sig med Gud / Vid tusen andeharpors hviskning. Stagnelius 1: 513 (1821). Atterbom Siare 5: Dedik. (1849). —
(IV) -HISTORIA~0200. [jfr t. geistergeschichte, -märchen] (numera föga br.) spökhistoria. De tolf sofvande Jungfrurna, en Ande-historia. DA 1824, nr 127. s. 5. Svedelius Förfl. lif 97 (1889). —
(IV) -HUS~2. [efter isl. draughús] med afs. på fornnordiska förh. om grafhögar o. d. ss. boningar för de däri begrafnas ”andar”. Geijer II: 1: 237 (1825). Ättehögen är ett ande-hus. Bremer Dal. 113 (1845). —
(IV) -HVISKNING~20. Stagnelius 2: 201 (1821; öfverskrift på en dikt). Lik en andehviskning, klar, sakta, hemsk. Bremer Grann. 2: 64 (1837). (Shelley) sträfvade att aflocka naturen hennes andehviskningar. Lysander Skr. 403 (1878). —
(I 2 h) -HÅLL. (anda- Lex. Linc.) (†; jfr Cederschiöld Döda ord 20) Han reciterade alt medh itt andahåll (dvs. i ett andedrag). Lex. Linc. (1640, under continens). Comma .. sättes vid huart ringste andehåll (dvs. paus). Tiällmann Gr. 151 (1696). —
(IV) -HÄGN~2. andars beskydd. Hon står visst under andehägn. Strandberg 3: 423 (1855). —
(IV) -HÄLSNING~20. Törneros Bref 2: 69 (1825). Från Axel Oxenstierna / Tycks en andehelsning sväfva hän mot Gustaf Adolfs torg. Wirsén Vint. 223 (1890). —
(VII) -INGIFVELSE~0200. Under och Andeingifvelse. J. A. Ekman (1883; boktitel). —
(IV e) -KLAPPARE~200. [efter t. geisterklopfer, eng. spirit-rapper] person, som frammanar klappandar. Otto Klappandarne 37 (1864). —
(IV) -KOR~2, r. l. m. Der är en andekor, / Närmre han sväfvar. Rydberg Faust 286 (1878). En gäst ur högre andekorn. Wirsén Toner 181 (1893). —
-KRAFT~2. [efter t. geisteskraft]
1) till III, ofta med anslutning till VIII 2: andlig kraft. Af kött är .. (människan) född, och hon saknar denna Andekraft, som trotsar alla faror, besegrar alla fiender och öfvervinner alla svårigheter. Hagberg Pred. 1: 185 (1814); jfr ANDE III 3. T(ollstad)ii predikningar äro ett talande bevis, att andekraften är något annat än orden. Wieselgren Sv:s sk. litt. 1: 338 (1833). W(ieselgren) .. grep in med brinnande andekraft, mod och .. uthållighet. NF 17: 924 (1893). i pl.: andliga förmögenheter. Med andekrafter outgrundligt rika / En sällsam främling i Firenze går. Wirsén Sång. o. bild. 274 (1884). jfr: Yttringarna af de alltid betydande, ofta stora andekrafter, som der (dvs. i Sv. akad.) varit verksamma. F. A. Dahlgren i SAH 47: 11 (1871).
2) till IV: från Gud l. andra andliga väsen utgående l. härrörande kraft. Inflytelser af andesyner, andekrafter. Leopold 3: 189 (1798, 1816). I Guds verld .. röra sig .. de andekrafter .., hvilka .., hvarhelst syndaren irrar, klappa med täta slag på hans hjerta. Wallin 2 Pred. 1: 234 (1838). —
(III) -KROPP~2. Det är, som om den inneboende ”andekroppen” så småningom lossade på sina fjettrar, hvarunder han blir synlig både för den sjuke och hans omgifning. Sundblad Andev. 184 (1889). —
(III) -KROPPSLIG~20. teol. med afs. på människans natur ss. på samma gg kroppslig o. andlig. Björling Dogm. II. 4: 150 (1877). Döpelsen .. verkar på menniskans .. andekroppsliga natur. Östrand i NF 3: 1383 (1880). —
(IV) -KUNG~2. Arnell LR 1: 42 (1829; om Salomo, som enl. österländsk tradition var herre öfver andarnas hela släkte). —
(IV) -KÖR~2, r. l. m.
-LIF~2.
1) till III: själslif, i sht om högre psykiskt lif; motsatt kroppens lif l. animaliskt lif. Stagnelius 1: 540 (1821). Förslappning är andelifvets död. Claëson Skr. 2: 309 (1853). Bekantskapen med Grekiska litteraturen, med ett .. mera utveckladt andelif, tillintetgjorde det naturtillstånd, som Romarne i litterärt hänseende åtnjöto. Lysander Rom. litt. 1: 5 (1858) [jfr d. aandsliv]. Det lägsta psykiska underlaget för människans andelif. Rydberg Var. 1: 9 (1888). med anslutning till IV: Det högre, saliga Andelifvet i Gudi. Hagberg Pred. 3: 180 (1817). Wikner Pred. 118 (c. 1874).
2) till V, delvis motsatt NATUR(LIF). Atterbom Fil. hist. 14 (1835). Profet, så viss om andelif i tingen, / hur lycklig du! Rydberg Dikter 2: 34 (1891). Utvecklingsbegreppet .. tillämpadt på såväl naturens som andelifvets företeelser. Rein Psyk. II. 1: 56 (1891). Borelius Metaf. 334 (1895; se under ANDELÖS).
-LIK~2, adj. lik en ande l. påminnande om andar: spöklik, mystisk.
a) till IV. En lång gestalt, en andelik. från klippan der / Uppreser sig. Atterbom LÖ 2: 151 (1827, 1854). En eolsharpas klara men andelika toner. Runeberg E. skr. 2: 238 (1839). Riddaren var så blek, .. hans röst så andelik. Rydberg Sing. 103 (1865, 1876).
b) (tillfällig anv.) till III. Det sköna vexlar om, men ej det sanna, / Som, andelikt, deri fördöljer sig. Franzén Skald. 4: 372 (1832). —
-LJUS~2, sbst.
1) mot det naturliga ljuset svarande medel i andevärlden, gm hvilket det andliga blir förnimbart för ”själens öga”. Medelst Naturljuset skåda vi (enl. Swedenborg) blott utvärtes former, hvaremot vi medelst Andeljuset skåda de invärtes formerna, som äro nyttor och godheter. Atterbom Siare 1: 98 (1841). jfr: (Kväkarna antaga) ett inre, omedelbart andeljus (lumen internum) såsom ovilkorligen nödvändigt för ett rätt förstående af den heliga skrift. J. H. Björnström i NF 3: 1554 (1880).
2) i bild, med afs. på bildning l. (förstånds)upplysning. I ett land, hvarest andeljuset en gång är tändt, .. der skall ej .. någon statsklok Styrelse neka det sin vård. Wallin Invign.-tal 6 (1837). —
(I 1) -LUKT. (anda- B. Olavi 32 b (1578), O. Martini) (†) andedräkt(ens lukt). B. Olavi 33 a (1578). O. Martini Läk. 31 (c. 1600). —
(IV) -LÄPP~2. Andeläppar hviska, / Och andevingar flägta kring oss der (dvs. i grottorna). Stagnelius 1: 249 (1822). —
(IV) -LÄRA~20. Andelära .. framställd .. af Doctor Johan Henric Jung. kallad Stilling. (1812; boktitel). Svedenborgs andelära. Beskow Minnesb. 2: 238 (1859). Andeläran var rikt utvecklad hos letto-slaverna. Fischier Tiele 145 (1887). —
-LÖS(HET), se d. o. —
-MAKT~2.
1) till IV. Carlstedt Herodot 3: 33 (1833). Stå i förbund med onda andemakter. Wikner Pred. 482 (1881).
2) till V: andlig makt. Antingen kunskapen gifver oss makt i det lekamliga eller icke, så är den en andemakt. Rundgren Minnen 3: 147 (1878, 1889). —
(IV) -MANING~20. särsk.: frammanande af andar. A. G. Silfverstolpe i LBÄ 9—10: 101 (1798). Fries Grönl. 145 (1872). —
(IV) -MATERIALISATION~10— l. ~0101002. Astralhänder och andematerialisationer. A. Lindgren i AB 1890, nr 276, s. 2. —
-MENING, se d. o. —
-PORT~2. särsk. (†) till I 1, om läpparna. Rodnan af thess andeport / Har nu döden bleker gjordt. Rudeen Vitt. 258 (1686). —
(I) -PUST~2.
-RIK, se d. o. —
(IV) -RIKE~20. Gå i tysta anderiket, / Usla par, att tillflykt finna! Stagnelius 2: 708 (c. 1820). Ett barn en gåta är. Vid jordens stränder / Det landat nyss från lugna anderiken. Wirsén I lifvets vår 52 (1888). —
-RIKHET, se d. o. —
(IV) -ROMAN~02. Röfvarromanerna .. och anderomanerna (till en del framlockade genom Schillers Andeskådare). Bagge Wendt 264 (1835). —
(III) -ROT~2. Himmelskt jubel har fattat hennes varelse i dess djupaste anderot. Rudin 1 Evigh. 1: 108 (1872, 1878). —
(III 1 o. VIII 2) -RUS~2. Den af siareingifvelse berusade Hejdis qväde öfver .. sitt anderus. Atterbom Minnest. 2: 59 (1840). —
(I 1) -RÖK. (†) om andedräkten ss. synlig. Halitus .. Anderöök, som går aff näsan. Lex. Linc. (1640). —
(IV) -RÖST~2.
1) andes (l. andars) röst(er), tänkt(a) ss. förnimbar(a) för örat. Ur orakelhålan / det mörka ödets anderöster stego. Tegnér 2: 205 (1820). De valda sångarrösterne från orgelläktaren (tycktes) liksom sköna anderöster i ljuf samklang kringsväfva de väldiga pelarraderna. Brunius Metr. 425 (1854). Böttiger i SAH 50: 343 (1875).
2) om ett talande, som ej kan uppfattas med hörselorganen. I stora symboler uttrycker naturen menskliga känslor, .. och till en anderöst ur djupet förvandlas den döda bokstafven på dess yta. Tegnér 3: 160 (1819). Hvad är Samvetet annat än en anderöst ur en osynlig verld? Hagberg Pred. 2: 126 (1822). Hwasser V. skr. 1: 356 (1841). med anslutning till ANDE VII: Om blott du hörde i lydigt bröst / Den store, helige Andens röst. / Hör anderösten, den klara, djupa, / Och i hans ärende upprätt gack. Wallin Vitt. 1: 51 (1839). —
(IV) -SAMFUND~02 l. ~20. De öfverjordiska verldskretsarnes andar och ande-samfund. Atterbom Siare 1: 172 (1841). —
(IV) -SEGEL~20. Af andesegel öfver dunkel sjö / (hafven I döde) Förts bort till hamn, der inga drömmar stranda. Wirsén Dikter 1: 238 (1876). —
(IV) -SFÄR~2. Franzén Skald. 1: 83 (1797, 1824). Guds eviga härlighetsrike, der andesferernas konungatron intages af Gud sjelf. Wikner Pred. 519 (1881). —
(IV) -SIARE. [jfr t. geisterseher] (†) andeskådare, visionär. Möller 1969 (1790). Weste (1807). Andesiare .. Säges bättre Andeskådare. Almqvist (1842). Dalin (1850). —
-SINNE~20.
1) till III. Hvilken klarhet, ordning och öfverensstämmelse i alla andesinnets förmögenheter, när mennisko-andan blifvit Guds Ande underdånig. Wallin Rel. 4: 222 (1837). Almqvist (1842). Dalin (1850).
2) till IV: andligt organ, hvarigenom andevärldens företeelser uppfattas. De substanser hvaraf de (för Swedenborg sig uppenbarande andarna) betjente sig, voro för menniskor i allmänhet osynliga och kunde ej förnimmas utan genom ett andesinne. Ehrenheim Fys. 225 (1822). Atterbom Siare 1: 84 (1841). Dalin (1850). jfr Stiernstolpe Skr. 87 (c. 1815). —
-SJÄL~2. Andesjälen (beteckning) för vår individualitets princip efter döden. Sparre Kardec 5 (1877). jfr Atterbom Siare 1: 78 (1841; om Swedenborgs ”mens”). —
(IV) -SKEPNAD~20. Han stått som en förklarad / Andeskepnad. Strandberg 1: 152 (c. 1858). Vattnet (i luftrymden) är en .. än osynlig, än molnens andeskepnad tagande vandrare. Santesson I Sv. 2 (1887). —
(IV) -SKÅDARE~200. [jfr t. geisterseher] Andeskådaren. Berättelse af Grefve v. O. Utgifven af Friedr. Schiller. (1798; boktitel). Man har icke funnit, att visionärer, .. andeskådare o. s. v. .. vetat något mera om det gudomliga .. än andra dödlige. Claëson 2: 133 (1858). Böhme, Svedenborg, Oberlin, alla andeskådare voro män af liflig inbillningskraft. Beskow Minnesb. 2: 254 (1859). —
(IV) -SKÅDERI~102, med ngt nedsättande bibetydelse. Atterbom Siare 1: 54 (1841). Lusten för andeskåderi och hemliga vetenskaper utbredde sig i sednare hälften af 18:de seklet. Geijer Gust. pap. 2: 213 (1843). Hedberg Glanskis 121 (1878). —
(IV) -SKÅDERSKA~200. Wikforss (1804, under geisterseherinn). Andeskåderskan ifrån Prevorst .. Af Justinus Kerner. J. W. Tullberg (1835; boktitel). Lundell (1893). —
(IV) -SKÅDNING~20. Wikforss (1804, under geisterseherei). Böttiger i SAH 52: 174 (1876). Andeskådningen hör .. till hallucinationernas klass. Broberg i NF 1: 719 (1876). —
(III) -SOL~2. (Trons) örnblick söker andesolens ljus. Stagnelius 2: 217 (1821). Wirsén Sång. o. bild. 250 (1884; om Gud). —
(IV, V) -SPRÅK~2. Ifrån allt utgår ett andespråk till din själ. Wallin 2 Pred. 3: 94 (1819). Den högre tonkonstens andespråk. Ling i SAH 16: 36 (1835). Lundell (1893). —
(I) -STAF. (enst., †) aspirationsljud l. bokstaf, som betecknar aspirationsljud. H är en andestaf. Ljungberg 3 (1756). —
(IV) -STUND(EN)~2. [efter t. die geisterstunde] om midnatt ss. den tid, då andarna menas företrädesvis visa sig; jfr -TIMME(N). Du återstår mig dock, du minnets lilja, / som i din kalk förvarar nattens tårar / och doftar starkast uti andestunden. Tegnér 2: 445 (1815). Det är midnattsklockans toner, flicka, det är andestunden! Wirsén N. dikt. 271 (1880). —
(IV) -STÄMMA~20. Till dig .. / En sorglig andestämma klingar, / Som ensam aningen förstår. E. Sjöberg 78 (1819). Hon lyss till andestämmans sus. Snoilsky 4: 92 (1887). —
(III) -SVAG~2. andligen svag; i intellektuellt l. andligt hänseende lågt stående. Hvad .. en profetissa egentligen vill säga, det är för oss, .. så andesvaga menniskor, icke lätt att .. göra oss åskådligt. Rudin 1 Evigh. 1: 144 (1878); jfr ANDE VIII 2. särsk. [upptaget efter d. aandssvag, t. geistesschwach] med abnormt svaga förståndsgåfvor l. själsförmögenheter; sinnesslö, idiot(isk). FFS 1882, nr 10, s. 29. En bildningsanstalt för andesvaga, slöa och idiotiska barn. Alopæus Abnormsk. 22 (1889). PT 1894, nr 130 A, s. 2. Såsom misstänkt för mordbrandsanläggningarna .. har .. häktats andesvage ynglingen E. S. K. VL 1894, nr 266, s. 2. jfr: ”Andesvaga” är ett nytt .. uttryck för hvad man hittills menat och betecknat med epitetet ”sinnesslöa”. DN 1895, nr 9232 A, s. 2. —
(III) -SVAGHET~20. Att äktenskap mellan kusiner skulle leda till .. döfstumhet, andesvaghet eller vansinne. Westermarck Äkt. 376 (1893). —
-SYN~2.
1) till IV: syn l. uppenbarelse af andar, vision. Man kan ej säga, .. att andesyner äro absolut omöjliga. Leopold 3: 166 (1798, 1816). Hemska drömmar, främmande och stora / Som andesyner i besvärjarns hvalf. Stagnelius 1: 147 (1812). Andesyn .. fanaticus error. Lindfors (1815). Om andesyner skola vara rent poetiska, skola de komma inifrån, vara foster af en genom någon öfvermäktig lidelse ofri vilja. C. A. Hagberg i SKN 1841, s. 123 a. Föreskrifter .. meddelades honom i andesyner af aflidne store mästare. Estlander Konsth. 36 (1867). (Professor Knös) lefde tankspridd i sina lärda andesyner. Böttiger 6: 112 (c. 1875). mera bildl.: En andesyn, som sänkt sig från det höga. Böttiger 3: 207 (1838). Snillet är ett söndagsbarn, som skådar / andesyner från en fjerran verld. Brinkman 1: 19 (1842).
2) (tillfällig anv.) till III: andlig(t) l. inre syn(organ). Redan / stiger .. / färdens mål inför din andesyn. Rydberg Dikter 1: 155 (1882). —
(IV) -SÅNG~2. Nattvinden höjer, en andesång lik, / I lummiga kronan sin klagomusik. Stagnelius 2: 157 (1821). De röda läpparna, de friska, / som öppnas endast för att hviska / om tröst och hopp en andesång. Tegnér 1: 162 (1822). Ofta, väckta af en himmelsk flägt, / Andesånger i mitt inre klinga. A. Grafström 2: 188 (1826?, 1864); jfr -RÖST 2. Wirsén Vint. 73 (1890). —
-TAG, se d. o. —
(I) -TECKEN. (†) språkv. aspirationsmärke. Norrmann Eschenburg 1: 60 (1817). Hammarsköld Gr. spr. 5 (1818). —
(IV) -TIMME(N)~20. [jfr t. die geisterstunde] den timme l. det bestämda klockslag, då andarna menas uppträda; spöktimme; jfr -STUND(EN). I gångne fäder! I, hvars hamnar oss / I andetimmans helga stund omsväfva. Stagnelius 1: 131 (1812). Atterbom LÖ 2: 294 (1854). Midnatt — andetimman — slog. Oscar II Skr. 2: 234 (1859, 1887). Snoilsky 1: 309 (1878). —
(V) -TING~2. Törneros Bref 1: 374 (1833). Att i hvartenda natur-ting skåda det ande-ting, som deri betecknar eller uttrycker sig. Atterbom Siare 1: 138 (1841). —
(VIII 2 b) -TOM~2, adj. AB 1831, nr 17, s. 4. De högre klassernas andetomma salonger. Cronholm i SKN 1842, s. 66 a. Dessa andetoma Afroditer, som stå i muséerna. Rydberg Rom. d. 196 (1882). —
(IV) -TON~2, r. l. m. Fryxell i SAH 21: 16 (1841). De sista orden förrn man dör, / Likt ande-toner, skaffa ju gehör. Hagberg Shaksp. 3: 29 (1848). Wirsén Sång. o. bild. 254 (1884). —
(I) -TRÅNG, sbst. (†) andtäppa. Forsius Min. 40 (c. 1613). Hosta, andetrång, qvickdrag och fång. Florman Pharm. 66 (1809). —
(IV) -TRÄD~2. träd, i l. vid hvilket andar mena(t)s hafva sitt tillhåll; vårdträd. NDA 1896, nr 249, s. 4. —
-TVÅNG~2.
2) (tillfällig anv.) till IV. (Harpans) strängar gunga / .. af ett osynligt andetvång. Atterbom LÖ 2: 169 (1827, 1854). —
(IV) -TYST~2. Andetysta timmar. Wirsén Dikter 146 (1876). P. A. Gödecke i Nord. tidskr. 1888, s. 587. —
(I) -TÅG, n.
2) (†) själtåg; jfr ANDEDRÄKT 4. In til sitt Andetog och Skilsmässa ifrån thenne Werlden. Sylvius Er. Ol. 391 (1678). —
(IV) -UPPENBARELSE~10200. Jag känner flere, helt tillförlitelige ande-uppenbarelser, hvilka härrört deraf, att andar i lång tid .. icke komma till ro, derföre att deras ben och jordiska qvarlefvor icke blifvit behörigen begrafne. JungStilling Andelära 366 (1812). C. A. Hagberg i SKN 1841, s. 122 b. Wirsén i SAH 61: 69 (1884). —
-VARELSE~200.
1) till IV. Strinnholm Hist. 2: 468 (1836). Liknande en andevarelse sitter hon der blek, hvit som en marmorbild. Wetterbergh Altart. 40 (1848). E. H. Tegnér i 3 SAH 6: 266 (1891; om mystiska väsen i allm.).
-VÄRLD, se d. o. —
(IV, V) -VÄSEN~20. J. G. Oxenstierna 4: 171 (1815). Två andeväsen hvar dödlig följa: / En mörk, en ljus gestalt. Nyberg 1: 195 (1831). Själen är .. en immateriel substans, ett ande-väsen. Trana Psyk. 1: 80 (1843). Molnens skuggor glida öfver / Taflan tyst som andeväsen. Gellerstedt 2 Dikt. 68 (1881). —
(IV, V) -VÄSENDE~200. = -VÄSEN. Geijer o. Afzelius i Sv. folkv. 3: 159 (1816). Under- och öfverjordiska andeväsendens ingripande i de menskliga angelägenheterna. Strinnholm Hist. 2: 472 (1836). Cornelius Lärob. 14 (1860, 1875). —
(VIII 2) -YRA~20. När .. andeyran fattade honom (dvs. Ling), skedde dikterandet under häftigt vandrande i rummet. Atterbom Minnest. 2: 65 (1840). —
(I) -ÖPPNING. (†) andhål (se d. o. 1 a), stigma. C. De Geer i VetAH 9: 226 (1748; i fråga om fjärilar).
-FALLEN, se d. o. —
-FÅDD(HET), se d. o. —
-FÅRA. (†) De sex andfåror, som åfvan berörde ändtarmsLarv bak til eger. A. Modeer i VetANH 7: 147 (1786; om häststyngslarvens andhål). —
-HÅL, se d. o. —
-HÅLA~20. bot. (För reglerande af växternas utdunstning har deras) epidermis en slags munnar (hudmunnar, klyföppningar), som genom under varande större tomrum (andhålor) stå i förening med intercellular-gångarne. Nyman Bot. 28 (1864). Sandahl i NF 8: 907 (1884). —
-HÄMTNING~20. (ande- Strandberg 3: 239 (1854; i vers)) [jfr holl. ademhalen, t. atemholung]
1) handlingen att andas, andning; handlingen att hämta andan. Jämn, god, tung, trög andhämtning. Om vid andhämtning bröstet hålles spändt, fyllas lungorna med mera luft. Kindblad (1867). Böttiger i SAH 50: 247 (1875). (Rubini) var hufvudsakligen koloratursångare och en mästare i andhemtningen. A. Lindgren i NF 13: 1552 (1889). Försvårad samt påskyndad andhemtning. A. Levertin i Ill. hels. 482 (1889). Gossens .. lugna andhämtning. Rydberg Vap. 330 (1891). jfr: Öfverraska djuren (dvs. själarna) under deras andhemtning eller hvila på isen. Fries Grönl. 98 (1872).
2) andetag. Och så en liten andehemtning, / Ett hväsande, en sakta flämtning, .. / En suck .. och dermed allt. Strandberg 3: 332 (1853). Andhemtningarnas antal och beskaffenhet. Hallin Hels. 2: 553 (1885). —
-KVAF~2, sbst. [jfr nyisl. andköf samt sv. dial. an(d)-kjövr, som har svår bröstvärk med andnöd (Rietz 315)] (föga br.) svår andtäppa. Holmberg (1795, under apnée). Almqvist (1842). Lundell (1893). —
(II) -LÅT, r. l. m. (†) [jfr sv. dial. andlåt, n., dödskamp (Ihre Dial. lex., Rietz), isl. andlát, n., uppgifvande af andan; senare leden vbalsbst. af LÅTA i bet. uppgifva, förlora; jfr LÅTA (sitt lif)] eg.: uppgifvande af andan; dödskamp. Björner Norn. 27 (1737). Schultze Ordb. 2659 (c. 1755). När någon ligger i sjelfva andlåten, sätter den närmaste fränden ett .. ljus i hans hand. Hyltén-Cavallius Vär. 1: 456 (1864). — -LÖS(HET), se d. o. —
-MUN~2. De .. under huden liggande .. andedrägtskanalerna, hvilka på hvarje led af kroppen (hos eksilkesmasken) utmynna med en liten af röda kanter begränsad andmun. Läsn. f. folket 1869, s. 239. —
-NÖD~2. [jfr d. aandenød] Wising i NF 1: 1241 (1876). Ormens bett medför utan ryckningar och andnöd ett sömnlikt borttynande. Cavallin Skr. 89 (1885). A. Levertin i Ill. hels. 478 (1889). jfr ANDNINGS-NÖD. —
-PROF~2, n. med. om prof för att utröna, huruvida ett barn varit dödfödt l. lefvat efter förlossningen. Utrönandet af dessa (förändringar i organismen) kallas, med ett gemensamt namn, Lifsprof, Andprof, Docimasia biomantica. Wistrand Forens. 131 (1838). —
-RUM, se d. o. —
-RÖR~2. andningsrör; traké; stigma. A. Modeer i VetANH 7: 132 (1786). Spindeldjuren .. andas genom andrör. Berlin Lärob. 62 (1876, 1880). Théel i NF 3: 1340 (1880). —
-SPRÄNGD~2. (föga br.) som är nära att bli sprängd af andtrutenhet. Framåt .. / Gick det i dundrande galopp, / Att andsprängd fålen fnyste. A. C. af Kullberg 1: 140 (1816). —
-TRUTEN(HET), se d. o. —
-TRÖTT. (aantrött Spegel Gl. 1 (1712)) (†) Att man .., liksom en, som springer .., genom blodet, som tränger på lungorna blifver andtrött. Linné Ungd. 2: 126 (1732). jfr ANDE-TRÖTT. —
-TÄPPA, -TÄPPT, se d. o.
Spoiler title
Spoiler content