publicerad: 1898
ANDAS an3das2 (a`ndas Weste), v. dep. -ades; p. pr. (mindre br.) -ande (C. F. Dahlgren S. arb. 3: 113 (1819), Franzén Skald. 3: 474 (1829) osv.) l. (föga br.) -andes (Johansson Hom. Il. 3: 8 (1846), Wieselgren Sv:s sk. litt. 1: 496 (1847, 1866)); p. pf. -ad (Nicander S. arb. 2: 228 (c. 1830) m. fl.). vbalsbst. -ANDE (mindre br.), ANDNING (se d. o.). — jfr ANDA, v.1
Etymologi
[fsv. anda, andas; jfr d. aande; se för öfr. ANDA, v.1, o. ANDE. Med afs. på den för sv. egendomliga öfvergången till passiv form jfr särsk. SVETTAS. Med afs. på betydelseutvecklingen jfr t. atmen, hauchen, holl. ademen, eng. breathe, lat. spirare, fr. respirer]
1) om den för människan o. de högre djuren gemensamma lifsprocess, att atmosferisk luft (l. vatten ss. luftförande medium) periodiskt insläppes i särskilda kaviteter i kroppen för att komma i beröring med dennas blodförande organ o. därefter utdrifves: draga in o. släppa ut andedräkten.
a) i allm. Andas genom munnen, näsan. Andas lätt, tungt, hastigt. Lex. Linc. (1640, under halo). Så offta som .. Hiertat slåår, så offta andes man. Rel. cur. 334 (1682). Menniskiorna skola (på yttersta dagen) .. få sådan ångest, at the nepligen må kunna andas. Swedberg Sabb. ro 67 (1705, 1710). Fiskarne andas .. med gälar. Sundevall Zool. 107 (1835, 1864). Menniskor och djur dö (qväfvas), om de icke få andas. Berlin Lärob. 12 (1852, 1880). Andandet måste (hos sköldpaddorna) tillgå på ett afvikande sätt (mot hos däggdjuren). Thorell Zool. 1: 110 (1860). Hur kall (är icke) den luft vi andas i. Wirsén Jul. 60 (1887). i bild: Thet är ont andas när strupen är tillsnörd. RARP V. 1: 123 (1652). jfr: Att den ursprungliga föreställningen om själen verkligen varit den af andedrägt eller något andande, blåsande ting, synes framgå af benämningarne på själen i flera .. språk. Rein Psyk. 1: 18 (1876); jfr ANDE II, III. — med obj. Han andas djupare och längre andetag. Laurén 17 (1877). — särsk.
α) med afs. på andedräktens ringa hörbarhet (jfr c α). Jag vågade knappt andas för att ej störa henne. C. F. Dahlgren S. arb. 4: 127 (c. 1830). jfr Lindfors (1815).
β) betecknande det första l. sista l. svagaste lifstecknet. Förblifven der (dvs. vid korset): Han andas än. G. F. Gyllenborg i Förslag t. kyrkosånger 140: 1 (1793); jfr Ps. 95: 1 (1819). Blott en åder behöfver brista; och vårt hjerta upphör att klappa och vi andas icke mera. Franzén Pred. 5: 97 (1845); jfr 4. Lybeck Dikt. 1: 83 (1890).
b) med särsk. afs. på inandningen.
α) intr. Andas djupt. Genom .. (luftstrupen) hemtas med näsa och mun luft in i lungorna; detta kallas att andas. Berlin Lärob. 11 (1852, 1880).
β) tr. G. F. Gyllenborg Vitt. 1: 176 (1795). Uti den suck jag drar, den luft jag andas, / Hans kärlek blandas. Ps. 481: 2 (1819). De kanelångor, hvilka .. sjöfarande påstått sig i .. (Ceylons) grannskap hafva andats många mil utpå hafvet. Palmblad Nov. 3: 16 (1841). Kom, låt oss andas några drag / Af sommarluft i lunden. Runeberg 5: 56 (1860). (Hon) andades småländsk barrdoft alldeles som på beting. Hedenstierna Fru W. 21 (1890). — oeg. o. bildl. Den oskuld man här andas. Björn Förf. yngl. 14 (1792). Andas himmelsk sjöluft! Bröstet stärkes på den höga sjö. Tegnér 2: 482 (1825). När du .. i den herrliga naturen andas lif och vederqvickelse. Wallin 1 Pred. 3: 14 (c. 1830). Folket i Svea och Göta landen .. andades frihetens rena luft. Strinnholm Hist. 1: 547 (1834). I luftens susning dig jag andas. Sätherberg Dikter 2: 28 (1844, 1863). I alpluft andades jag Sverge åter. Böttiger 1: 52 (1856). Det är hans land — ja, han andas det. Snoilsky 4: 51 (1887).
c) med särsk. afs. på utandningen. En spetälsk besmittar andra medh sitt andande. Muræus 2: 136 (1648). (Engelskt th-ljud består) af något, som liknar t och d, jämte ett tillsläpt .. hväsande eller andande. Hof Skrifs. 104 (1753). Det dugde ej att låta dem (dvs. katterna) andas i munnen på barn. Hildebrand Sv. medelt. 1: 199 (1880). På den fjerde (fönsterrutan) hade han andats, så att isen tinat upp. Rydberg Vigg 4 (1883). jfr: A(ndas) hvitlök. Weste (1807). — särsk.
α) [jfr fr. ne soufflez mot de cela] (mindre br.) med (ytterst) svag röst uttala, hviska, knysta (jfr a α); jfr ANDE I 3 b. Om jag gör visiter ofta eller sällan, (får min man) aldrig andas deremot. Stagnell Risbast. B 1 b (1755). Jag har ej rättighet att andas ett ord derom, äfven till Sverges högsta Bigt-Fader. Leopold i 2 Saml. 9: 55 (1805). Om så det är, så andas i mitt öra / Ett slut på mina qval. Hagberg Shaksp. 2: 187 (1847). jfr: Så har hon andats bönens varma sommarfläkt / Emot den älskade. Runeberg 1: 240 (1841). — (föga br.) om sång. Hon .. andades (hauchte) med sakta röst några harmoniska toner til sit spel. Weste Werther 102 (1783, 1796). — bildl. Längtan / andas ur himlen / stjärnornas här. Rydberg Dikter 2: 133 (1891).
β) (mindre br.) gm utandning åstadkomma l. anbringa. Rutan var frusen, men han hade andats ett titthål på isen. — mer l. mindre bildl. Klar i sig sjelf och ren är den himmelska sanningens spegel; / hvarföre andas vi dit af vårt eget — blott fläckar, som skymma? Franzén Skald. 7: 227 (1822). Konstnärer som Zenodoros kunde på denna (Apollo-bildens) skönhet andas ett tycke af kejsarens vackra drag. Rydberg Rom. d. 125 (1882).
γ) i annan bildl. anv. (Gud) Andhas och bläs på wårt trånga hierta. P. Erici 2: 114 a (1582). Alt hennes (dvs. otrons) andande är förgifftigt. Balck Krist. ridd. A 7 b (1599). Förgängelsen andas — och skådeplatsen är förändrad, verket afbrutet, arbetarena borta. Wallin Rel. 1: 111 (1813, 1825). — tr. Det (dvs. Göta lejon) är så gladt, det andas lågor. Tegnér 2: 149 (1818).
2) fysiol. i utvidgad anv. ss. allmän beteckning på de lifsprocesser, som hafva till resultat ett gasutbyte mellan en lefvande organism o. det omgifvande mediet; jfr ANDNING 1 b. Vissa maskar andas blott genom huden. Växterna .. andas med alla sina organ. Wittrock i NF 1: 726 (1876). Hvarje lefvande cell andas. G. Andersson Därs. 19: 245 (1895). — tr. De (bladlösa parasitväxterna) andas ingen syrgas. Agardh Bot. 2: 163 (1832).
3) (i sht i poesi) bildl. om andra föremål l. företeelser, som åstadkomma (l. tänkas åstadkomma) en med andningen jämförlig rörelse l. förändring i luften; jfr ANDE I 1 b γ. — särsk.
a) (sakta) blåsa. Vädret andades uti Seglen. Mörk Ad. 1: 29 (1742). Vestan .. andas bland rosor. Stagnelius 1: 36 (1817). jfr: Våren andas i blånad sky. Tegnér 1: 79 (1825). — tr. Vinden andades sina sista djupa andetag. Castrén 1: 233 (c. 1844). C. A. Kullberg Dikt. 4 (1847). Först vill jag (dvs. vintern) andas frost på hans (dvs. C. XII:s) krans. Snoilsky 2: 56 (1881).
4) [jfr fr. respirer] (i sht i poesi) lefva; jfr ANDE II. Allt som andas. Så länge jag andas. Tessin Bref 1: 313 (1753). Bäst man andas, skall man dö. Bellman 6: 195 (1787). Bronsen rörs och marmorn andas. J. G. Oxenstierna 1: 18 (1805) [jfr lat. spirantia æra]; jfr 1. jfr: M(ozart) tänkte, lefde och andades i musik. A. Lindgren i NF 11: 419 (1887). — särsk.
a) (mindre br.) med obj. Menskligheten .. andas ett nytt lif. Wallin Rel. 1: 196 (1815, 1825). Det godas lif jag vill för dig blott andas. Nyberg 3: 194 (1842); jfr b.
b) i förb. andas för ngn l. ngt, lefva för ngn l. ngt. (Din flicka) Står .. rodnande, och ler, / Och för dig blott andas. Franzén Skald. 1: 186 (1824). För äran blott han andas. Arnell LR 1: 27 (1829). C. F. Dahlgren S. arb. 2: 134 (1841).
c) bildl. Inom vår krog, vet, glädjen andas. Bellman 3: 187 (1790). Så länge vår kärlek andas. Almqvist Drottn. j. 13 (1834). Verlden, sådan den andas omkring oss. Runeberg 6: 354 (1838). Den verlden (dvs. sagans värld) är mig kär, hon lefver och hon andas. Tegnér 1: 239 (1841).
5) [jfr t. ich atmete wieder freier] i uttr., som beteckna (i sht psykiskt) befinnande, hvarvid välbefinnande, särsk. känsla af frihet l. lugn, betecknas som en ohindrad l. lätt andning, motsatsen som en hämmad l. plågsam andning samt återvunnet lugn l. återvunnen frihet ss. en frigjord andning osv.; jfr ANDRUM. Drif bårt de Nidings-Män, som vilja Dygd förtrycka, / Och sällan andas lätt när de se andras lycka. Tessin Bref 1: 251 (1753). Jag andas åter, utbrast den hittills tröstlösa sonen. Leopold 3: 475 (1794, 1816). I någon stilla nejd kanhända tjället röjes, / Der jag får andas fritt. Wallin Vitt. 2: 81 (1821). Flickan andades som i sitt eget hem. Almqvist Det går an 31 (1839). Den nya tidens kraf ej rätt du känner, / Du andas tungt i den, och längtar hem. Rundgren Minnen 1: 183 (1865, 1870). När jag inte såg honom längre ... andades jag lättare ... liksom om jag kommit undan en stor fara. Wijkander Onkel Sam 81 (1875). — särsk.
a) [jfr fr. respirer] (föga br.) andas = åter andas, andas lättare, andas ut (i bet. 2); jfr ANDE I 1 a α γ', δ. Nordenflycht Turturd. 16 (1743). Tryckta rimmarskara, / Frälst ur sexton-årig fara, / Andas: — Kellgren är ej mer! Leopold 2: 73 (1795, 1815). Valerius 1: 93 (1809). Min själ reste sig och andades! Bremer Nina 514 (1835). jfr: Andas, hvila sig .. interquiescere, .. quid ex negotio remittere. Lindfors (1815). — närmande sig 1. Jagh moste tala at iagh må få andas. Job 32: 20 (Bib. 1541; öfv. 1897: skaffa mig luft).
6) [utgående delvis från 4, delvis från 1 c o. 3, stundom möjl. fattadt som en passiv anv. af 7] (i högre stil) om egenskap, som röjer sin tillvaro i l. liksom en andedräkt slår fram ur ngt: gifva sig luft, strömma fram, uppenbara sig. Denna längtan (efter förlossning) andas i hedningens .. bön. Thomander Pred. 1: 152 (1849). Kraft och mod andas ur .. (Dahlstiernas) sång. Carlsson Hist. 5: 340 (1879). Den underbara förening af barnslig enkelhet .. (och) djuphet .., som andas mot läsaren af Johannes' evangelium. Rudin Bib. enh. 43 (1888).
7) (i högre stil) vara genomträngd l. uppfylld af.
a) [jfr fr. il ne respire que vengeance, lat. puella spirat amores] med personsubj.: hafva till sin lifsluft, lefva uteslutande i o. för; (icke) tänka på (annat än); äfv.: vara genomträngd af begär efter, af hela sin själ längta efter. Dalin Arg. 1: 151 (1733, 1754). De (dvs. lybeckarna) andades ej annat än mord och Städers undergång. P. J. Bergius Intr. i VetA 1758, s. 12. Er dotter, som icke andas annat än kärlek. De Geer Hjertkl. 295 (1841). Saulus andades (εἰςπνέων) ännu hot och mord mot Herrens lärjungar. Apg. 9: 1 (öfv. 1883). Mot mig uppstå falska vittnen och män som andas våld. Psalt. 27: 12 (öfv. 1883, 1897). — (föga br.) I början .. andades (hattarna) intet annat än frihet, lag och allmänt väl. C. F. Scheffer i HSH 16: 188 (1764). Hon (dvs. Lovisa Ulrika) andades blott nya planer att komma till sitt mål. Crusenstolpe Mor. 1: 110 (1840).
b) [jfr fr. ses discours respirent la bonté] med saksubj.: uttrycka, röja. En musik. som andas ömhet och medlidande. Lidbeck Psyk. 10 (1796). I .. (kristendomens ursprungliga karakter) ligger ingen dysterhet, ingen munklefnad; den andas tvärt om lugn och glädje. Tegnér 3: 476 (1812). (De nordiska myterna) andas det hopp, att dygden efter striden här i lifvet skulle evigt segra. Ling Gylfe Föret. s. 4 (1814). Så länge folken ej blifvit afledde från naturen, andas språken endast poësi och religion. Fries Utfl. 1: 135 (1843). Grekernes och Romarnes dramatiska föreställningar .. andades för mycken hedendom. B. E. Malmström 8: 3 (1860). Utan att han (dvs. Leopold) .. vill förneka möjligheten af den nordiska sagans användbarhet, andas likväl hans uppsats stark misstro mot denna poesi. Ljunggren Sm. skr. 2: 6 (1879). Ängen .. prunkade med vackra blommor. Rundt omkring hördes munter fogelsång. Allt andades lust och glädje. Läseb. f. folksk. 37 (1892). jfr: Så, retadt, skall på ärans fält / Det (dvs. folket) hämd och blod och lågor andas. Stenhammar 31 (1789); jfr 1 c γ slutet. — särsk.
α) närmande sig 4. Endast djurframställningarna (i den persiska konsten) .. andas ett rörligare, mera uttrycksfullt lif. Upmark Lübke 51 (1872).
β) närmande sig a. Til torget skyndar han der alting andas krig. Rudbeck Bor. 13 (1776). Allt, som omger honom (dvs. Göthe), andas vördnad, lof och beundran. Beskow Vandr. 1: 88 (1833).
γ) (mindre br.) Mina sällhet andande känslor. Lidner 1: 352 (c. 1785). Hon (dvs. sångmön) sjöng en höst, som endast stormar andas. Runeberg E. skr. 1: 10 (c. 1830).
Särskilda förbindelser:
ANDAS BORT10 4. till 1: gm andedräkten aflägsna, blåsa bort, smälta bort osv.; ofta mer l. mindre bildl. En flägt, som andas rosens vissna blad / Från grenen bort. Stagnelius 1: 391 (c. 1815). På rutan innan kort / isblommorna du andas bort. J. Nyberg († 1854) enl. Kindblad (1867).
1) till 1 c: liksom gm andning frambringa. Det (ljuset) är ett luftsken, andadt fram af solen. Hagberg Shaksp. 10: 219 (1850).
2) till 1 c α: sakta hviska. (Hon) hviskar, rodnande, det namn / Hon ej törs andas fram vid dager. Strandberg 3: 257 (1854). jfr: Jorden .. andades fram sin morgonbön i blommornas tysta men ljufligt doftande språk. Bremer Pres. 304 (1834). — se för öfr. anm. till ANDAS.
ANDAS IN10 4.
1) inandas; jfr ANDAS 1 b. Weste (1807). Wadman Saml. 1: 91 (1830). Är det helsosamt / Att vandra halfklädd kring och andas in / Den våta morgondimman? Hagberg Shaksp. 12: 38 (1851). — bildl. Kellgren 1: 126 (1788). Vandra kring bland Ombergs furulunder / Och andas helsa in vid Vetterns strand. Wirsén Ton. o. sägn. 46 (1893).
2) [jfr t. einhauchen] blåsa in, fläkta in.
b) tr., mer l. mindre bildl. Mig tilläts i din mun att andas in min själ. J. G. Oxenstierna 5: 43 (c. 1817). Fader, länge fördoldt i din borg / Splitet grott och förbittring / Andats lömskt i vårt hjerta in. Runeberg 1: 390 (1844). Hwasser V. skr. 3: 123 (1857).
ANDAS OMKULL10 04. till 1 c. A(ndas) omkull, renverser d'un souffle. Weste (1807). jfr anm. till ANDAS.
ANDAS UPP10 4. [efter t. aufatmen] (mindre br.) ånyo andas, få nytt lif; vanl. bildl.; jfr ANDAS 5. Bremer Sysk. 1: 334 (1848). I Finland har man andats upp. De hotande anslagen mot storfurstedömets konstitutionella frihet hafva fallit till marken. GHT 1896, nr 125, s. 2.
ANDAS UT10 4. [jfr lat. exspirare, fr. expirer]
1) till 1: utandas. Ehrencrona (c. 1730). Vi fortfara att andas ut, vi drifva luft ur lungorna in i munhålan. Lundell Rättst. 6 (1886). i bild: Kloakrören andades ut sin pestbärande andedräkt i .. natten. Ahrenberg Vår landsm. 78 (1897). — särsk.
a) syftande på det sista, lifsverksamheten afslutande andetaget.
α) intr. Nu är det slut, / Jag andats ut, / Min själ är hos min mö. Hagberg Shaksp. 1: 90 (1847). — bildl. Din sång, en Edens hviskning, andats ut. Böttiger 2: 213 (1848, 1857).
b) [jfr fr. exhaler sa douleur en plaintes] gifva (ett befriande) uttryck åt (en känsla o. d.). Geijer I. 3: 297 (1822). (Hon) begynte .. sjunga såsom ville hon i tonerna andas ut sin själs kufvade känslor och tankar. Bremer Sysk. 1: 235 (1848). Att hon icke behöfde .. lägga band på sin ungdomliga hänförelse, utan fick andas ut den fullt och fritt. Lundegård F. Ulla 35 (1894).
2) (eg. efter ett arbete, som gör en andtruten) få luft, få andrum; hvila ut, pusta ut; äfv. bildl.; jfr ANDAS 5. Flåsa ut, hwila och andas ut, sedan man hafwer lupet. Spegel Gl. 350 (1712). Hvad det smakar, att få andas ut! Atterbom LÖ 2: 362 (1827, 1854). (Hvilodagen) ville den barmhertige hafva fridlyst för betungade själar, att de måtte andas ut en gång under mödorna. Thomander Skr. 1: 199 (1842). Jag lägger mig att andas ut en stund. Hagberg Shaksp. 5: 44 (1848). För första gången på långa tider fick det hårdt pröfvade landet andas ut efter stormen. R. Kjellén i NF 12: 1209 (1888).
3) motsv. ANDAS 6. En annan stämning än den som andas ut från Edelfelts tafla. Rydberg Varia 1: 191 (1893).
Anm. till andas. 1:o Ngn gg förekommer ordet i pass. bet. Formellt kunde denna anv. föras till ANDA, v.1, men sannolikare är, att den utgår från det ojämförligt vanligare andas. Här andas omkull / De rotfasta träd. Dalin Vitt. 1: 3 (c. 1730). Orsaken (till den stora dödligheten i större städer) ligger (bl. a.) i den skämda luft som där andas. Odhelius Præs. i VetA 1785, s. 3. Med de ord han (dvs. afgrundsfursten) ryter / En dödslukt andas ut med gnistor, rök och dam. J. G. Oxenstierna 5: 93 (c. 1817). Italiens Paradis. der .. / .. hälsan andas in med himlens vind. Nicander S. arb. 1: 404 (1827). Jag önskar, att hans namn aldrig ens andas fram i min närvaro. Nyblom Hum. 59 (1874, 1883).
2:o I omedelbar anslutning till isl. andask, dö, förekommer ngn gg andas användt i bet. utandas sin sista suck, dö. Kongs barnen voro då unga, när deras moder andades. Björner Frith. 2 (1737). Schück Segerhialtet 8 (1884; parodiskt arkaiserande).
Spoiler title
Spoiler content