ANDEFATTIG an3de~fat2ig, adj.; adv. -T.
som saknar l. lider brist på högre ingifvelse l. lyftning, fattig på anda l. originella idéer; själlös, idéfattig; fadd, tarflig, trivial. Saftlös och andefattig är till största delen Svebilius, ännu saftlösare och andefattigare är Lindbloms omarbetning (af Svebilius' katekes). Thomander Skr. 2: 183 (1839). En lärd, men andefattig compilation. Palmblad Fornk. 1: IX (1843). Man har kallat denna poesi (dvs. det Gustavianska tidehvarfvets) konventionell, andefattig, tom, prosaisk. Hagberg Tegnér 8 (1847). Dessa antikens andefattiga eftergörare. Böttiger 4: 102 (1847). Ju mera denne pedant ökade sin visdomsskatt .. dess andefattigare blef han. Lysander Faust 23 (1875). Intet bud är lättare att fatta på ett andefattigt eller, som vi pläga säga, formalistiskt vis än just sabbatsbudet. Wikner Pred. 464 (1881). — i ordlek med anslutning till ANDE IV. Skalden är en magus, hvilken kallar / Opp andar i det mödosamma lifvet, / Som i sig sjelf är temligt andefattigt. E. Sjöberg 192 (1820).
