ANDEFATTIGDOM an3defat1ig~dωm2 l. 30~200, r. l. m.; best. -en.
andlig fattigdom, egenskap(en) att vara andefattig; brist på tankar l. idéer l. högre lyftning. Melin Jesu lefv. 1: 158 (1842, 1855). Knappt har någon af våra författare .. kunnat vid så många tillfällen sjunka ned i andefattigdom och tråkighet (som Almqvist). Lysander Almqv. 60 (1878). Den tyngd och andefattigdom, som syntes honom utmärka kejsarstadens sällskapslif. E. C. Tegnér Armf. 3: 13 (1887). — Anm. Ordet är, till skillnad från ANDEFATTIGHET, åtm. i formellt hänseende mindre att betrakta ss. afl. af ANDEFATTIG än ss. en på uttr. andlig (l. andans) fattigdom beroende ssg af ANDE o. FATTIGDOM; jfr ANDERIKHET (ej -RIKEDOM) ss. abstraktum till ANDERIK.
