ANDRAKE an3~dra2ke (a`ndrake Weste) l. (i södra o. sydv. Sv.) ANDRIK an4drik, m. l. r.; best. -en; pl. -ar.
Etymologi
[jfr d. andrik, ä. d. anddrage, mnt. andrake, antdrake, anderik, enderik, mht. antrach, antreche, t. enterich; förmodl. en urgammal ssg af AND, sbst.1, o. ett ord, som synes vara besläktadt med lat. regere, härska, o. rex, gen. regis, konung; jfr DURK, d. durik. På folketymologisk omtydning beror då det likbetydande DRAKE; jfr skrifningen anddrake, sv. dial. lankdrake, ankbonde (Bodorff Folkspr. på Öl. 70 (1875)), o. nt. dial. drake, eng. drake; se Grimm D. gram. 2: 516, 3: 341, SAOB, Tamm; en annan åsikt framställes af Kluge, Murray, jfr äfv. B. Liebich i Beitr. zur gesch. d. deutsch. spr. 23: 230]
andhanne, ankbonde. Lucidor Hel. Pp 3 a (c. 1674). And-Drake .. das Männlein unter wilden Enten. Lind (1749). För sex eller åtta Ankor kan en Ankbonde eller Andrick vara tilräckelig. Fischerström 1: 122 (1779). På böljornas rygg han som anddraken flöt. Stagnelius 1: 584 (1823). Skjuter man (and-)hanen, eller som han gemenligen kallas anddraken, så kan det hända att honan flyttar till en annan trakt. Svederus Jagt 261 (1832). (Ank-) hannen .. (kallas) ankbonde, andrake eller andrik. Smitt i NF 1: 788 (1876).
Anm. Andrik, som i södra Sv. är ett fullt folkligt ord, användes om så väl den tama som den vilda fågeln. Andrake tillhör hufvudsakligen litteraturen o. jägarspråket o. användes nästan bl. om vildanden.
