ANDTRUTENHET an3dtrɯ1ten~he2t, äfv. 3~201, hvard. an3tr- (a`ndtrutenhet Weste), r. l. f.; best. -en.
egenskap(en) l. tillstånd(et) att vara andtruten. Sahlstedt (1773). Han hade klar röst at sjunga, ingen andtrutenhet eller andra hectiska tecken. A. M. Wåhlin i VetANH 1: 190 (1780). Hvad såg jag då under all min andtrutenhet och förskräckelse? Bellman 5: 177 (1781). — om öfverdrifven ifver. Att en sådan andtrutenhet ofta arbetar och samlar i en ihålig pung. L. Landgren i 1 Minn. fr. nord. mus. III. 1: 2 (1881).
