SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1898  
ANDTRUTEN an3d~trɯ2ten, hvard. an3~ (a`ndtruten Weste), adj. -tet; -tne, -tna; -tnare.
Ordformer
(ande- Lind (1749, under andetäppt) osv., Wallin Rel. 4: 305 (1838). and- Sahlstedt (1757) osv.)
Etymologi
[af ANDE (se d. o. I 2 f) o. TRUTEN, p. pf. af TRYTA; jfr Rydqvist SSL 1: 227]
eg.: för hvilken andedräkten tryter; med flämtande l. flåsande andhämtning; som (i sht till följd af häftig rörelse) har svårt att andas; andfådd. Han .. lopp andetruten til sin Herre med tidningen (dvs. underrättelsen). Celsius G. I:s hist. 768 (1753, 1792). Bland yra fålars traf och andetrutna spann. Bellman 2: 117 (1783). Springa sig a(ndtruten). Nordforss (1805). Andtruten följde han den flyende. Tegnér 2: 205 (1820). Hon anländer .. och förkunnar oss andtruten och flämtande (detta). Nicander Minnen 1: 13 (1831). Det var lilla Alfred som kom springande andtruten. De Geer Hjertkl. 270 (1841). En andtruten bärare, åtföljd af en ännu mera andtruten resande. VL (V) 1894, nr 22, s. 3. — i anslutning härtill:
a) oeg. ss. förstärkande bestämning till uttr. för den häftiga rörelse o. d., som framkallar svårighet att andas. Andtruten ifver l. brådska. Glad åt stranden / Jag flög med andetrutet lopp. Franzén Skald. 2: 332 (1799, 1828). De täflande, som, i andetruten oro, oupphörligt fäkta och fika. Wallin Rel. 2: 199 (1821). Ett fåfängt spring och andtrutet jägtande i backarne. Lundgren 1: 414 (1874).
b) bildl. Det ser .. ut som om sjelfva skalden ibland blefve för andtruten att sjunga. Strandberg 1: 370 (1863). — i ordlek med anspelning på ANDE VIII. Vi blifve då (dvs. efter arbetsveckans slut) i sanning andetrutne, ty den rätta andan börjar tryta oss. Wallin Rel. 4: 305 (1838). (Reuterdahls) stil, som var andtruten deraf att andan tröt. Wieselgren Sv:s sk. litt. 5: 320 (1849).
Spoiler title
Spoiler content