ANDTÄPPA an3d~täp2a, hvard. an3~, sbst.1, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
Etymologi
[jfr sv. dial. andtäppa (anf. från Östergötl. o. Skåne. Ihre Dial. lex.), antäppa (anf. från Södermanl. o. Nerike, Rietz 12) samt ssgrna antäppegärdsgård (Rietz), andtäppegärdsle (Ihre); af AND, sbst.2, o. TÄPPA i bet. litet inhägnadt land; sannol. eg. täppa, på hvilken man arbetar l. där man tager skörd (i motsats till trädesjorden)]
(i bygdemålsfärgad framställning) särskild inhägnad (på trädesjord) för odling af ärter, rofvor o. d.; ärttäppa. Såkallad ”andtäppa” intagen å trädesjorden. Läsn. f. folket 1859, s. 187.
Ssg: ANDTÄPPE-SÄD310~2. Ärter skola sås i Nedanet och allahanda legumina (dvs. skidfrukter) eller antäppe-Säd uti Nymånaden. Salander 95 (1727).
