SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1898  
ANFAL an3~fa2l, n.; best. -et; pl. = (Rinman 1: 435) l. -er (Dens. 1: 208).
Ordformer
(anfahl (anphal) Rinman 2: 899 (1789); anfall Dens. 1: 58 (1788))
Etymologi
[af t. anpfahl (jfr PÅLE) o. anfall, m.; den sistn. formen beror på folketymologisk ombildning]
bergv. trästycke, som vid förtimring i grufvor sättes emellan stämpeln o. berget. De uthuggne spåren i Anfahlerne .. kallas ock Träbijlock. Rinman 1: 208 (1788). — jfr BILOCK.
Spoiler title
Spoiler content