BI bi4, sbst.2, n. ((†) m. Möller(1807)); best. -et; pl. -n, äfv. =; pl. best. bina l. bien.
Etymologi
[efter t. biene (Grimm Wb 1: 1818), dialektisk biform till t. bühne, gm felaktig identifiering med biene i bet. BI, sbst.1; jfr BINA]
bergv. afsats i grufschakt afsedd att utgöra hviloplats under nedstigning o. uppstigning, steglafve. Slå, på hvilken et Bij hänger. Rinman(1788). Desse lafvar kallas .. bijnor eller Bij. Dens. 2: 537(1789). Till förekommande så vidt möjligt af svårare olyckshändelser genom djupa fall, äfvensom för att en arbetare, som far t. ex. uppåt, må kunna komma förbi en annan, som far ned, finnas på ungefärligen 40 fots afstånd från hvarandra så kallade bin eller hvilbin, små plana plankbottnar, som vexelvis äro så anbragta på ömse sidor om farkonsten, att den gruffarande tvingas att stiga af på hvarenda en utaf dem. Uppf. b. 3: 125(1873). — jfr HVIL-,HÄNG-, LIGG-, STOPP-,STÅND-BI.
Ssgr: BI-LOCK3~2, n. [efter t. bühnenloch] hål i bergvägg afsedt att gifva stadigt fäste åt vase l. stämpel vid konstbyggnader o. d., skrubba. Om Vattukonster, huru de i Schakten antingen på Skullbjelkar i deras bilock, eller på Hängebröst skola anläggas och nedsättas. Vallerius Præs. i VetA 1744, s. 21. Et dubbelt Bijlock. Rinman 1: 207(1788). Möller(1807). jfr TRÄ-BILOCK.—
-LOCKS-HACKA—0~20. Bilockshacka, hvarmed bilocken samt andre spår och hål i berget varda inhuggne. Rinman 1: 689(1788). —
-LOCKS-HÅL—0~2. Fotpåle kallas et litet brädstycke, som lägges i anfahlet på bilockshål. Rinman 1: 527(1788). —
SAOB
