publicerad: 1898
ANING a3niŋ2 (a`ning Weste), sbst.1, r. l. f.; best. -en; pl. -ar.
Etymologi
1) till ANA, v.1 1: dunkel känsla af l. föreställning om ngt i tiden förestående; förkänsla. Jag hade en dunkel aning, att det skulle gå så. Aning, en känsel (dvs. känsla) hos sig sielf af något som skall hända. Dalin Hist. 1: 241 (1747). Björkegren (1784, under pressentiment). Svike ej din glada känslas aning! / Må du blifva säll, som du är god! Wallin Vitt. 2: 36 (1805). Tegnér 3: 217 (1823). Det är .. hoppets och aningens längtan, som alltid varit och ännu är min själs starkaste spänningskraft. Hwasser V. skr. 1: 14 (1852); jfr 2. (Natten) aflopp .. stilla, trots våra följeslagares aningar. G. E. Beskow Resem. 213 (1861, 1881); jfr 2 a. Mörka aningar intogo de förut hysta, svaga förhoppningarnes ställe. Carlson Hist. 4: 63 (1875). Aning, i allmänhet en förkänsla eller dunkel uppfattning af något tillkommande, hvilken hos den anande sjelf merendels är förbunden med fruktan eller hopp. G. Sjöberg i NF (1875). Om Honom (dvs. Kristus) seklen gömde / En helig anings skatt. Wirsén Sång. o. bild. 107 (1884). (Hon) öfverfölls .. af dystra aningar. Heidenstam End. 205 (1889). jfr: Det var icke det, vi vanligen kalla våren, det var vårens tidigaste aning. Hallström Brilj. 100 (1896); jfr 3. — (mindre br. uttr.) Hertig Johan .. sade sig hafva någon aning deraf. Celsius E. XIV:s hist. 237 (1774). Jag känner grafvens aningar i min själ. Lehnberg i 1 SAH 2: 288 (1788, 1802). En stark aning Widegren (1788). Ängsliga aningar öfver mitt kommande lif. Bremer Nina 697 (1835).
2) [gm utvidgning af 1] till ANA, v.1 2 o. 3: dunkel, omedelbar känsla af ngt, som icke varit l. är tillgängligt för pålitlig iakttagelse l. klart begripande. Si således, min Nådige Herre! vet den blindaste Hedning, af blått ahning, at en Gud är til. At Han är Alsmägtig .. (osv.). Det öfriga .. vete vi .. af Ordet och Uppenbarelsen. Tessin Bref 1: 92 (1751). Emedlertid har denna idé ända till vår tid mera varit en dunkel aning hos philosopherna, än en välkänd, på erfarenhet grundad och genom dertill egnade undersökningar framletad sanning. Berzelius Kemi 3: 1 (1818). Det tempel, der .. hjertats dunkla aningar klarna till visshet. Tegnér 4: 157 (1832); jfr c. Min länge, blott i aningens morgondimma lefvande tanke antog en bestämd och åskådlig form(, då jag fann dess språkliga uttryck). Hwasser V. skr. 1: 185 (1847). Då öfverkom mig en aning, att någon var mig nära. Rydberg Vap. 362 (1891). Det var ingenting klart eller medvetet; det var blott ett kaos, någonting liknande aning eller instinkt. Lundegård Titania 224 (1892). — särsk.
a) till ANA, v.1 2 a β; med bibegrepp af misstanke l. fruktan. Lågan af qväljande aningar. Eurén Orth. 1: 34 (1793). För min del hade jag ingen aning om fara. Ödmann M. Park 44 (1800); jfr b. O mina aningar, min farbror (är mördaren)! Hagberg Shaksp. 1: 303 (1847). Runeberg 2: 46 (1848). — jfr OLYCKS-ANING.
b) (i sht hvard.) till ANA, v.1 2 a α, med anknytning till aningens egenskap af en blott dunkel kunskap, i sht i nekande, frågande, konditionala o. d. satser: hum, (ens den ringaste) föreställning; jfr IDÉ. Någon liten aning hade han om sin läxa. Om jag bara hade den aflägsnaste aning om den saken. Icke .. ens en aning om hvad frågan gäller. V. Rydberg i Sv. tidskr. 1873, s. 499. Af (dvs. om) den inrättning vi kalla tambur, hade man ingen aning den tiden. Topelius Vint. III. 2: 47 (1897).
c) till ANA, v.1 3, med framhållande af aningen ss. omfattande sådant, som icke (l. blott så småningom) kan göras tillgängligt för den omedelbara erfarenheten l. det klara begripandet: intuitiv förnimmelse (i sht af ngt öfversinnligt). Det eviga lifvets aning .. är en naturligen inplantad känsla i vårt hjerta. Lehnberg Pred. 3: 124 (c. 1800). Der låg i hans rika och lifliga sinne en aning af (dvs. om) det rätta och gagnande i hvarje sak. Tegnér 3: 452 (1843). Ribbing Anthrop. 37 (1861, 1879). Aningen i qvinnans hjärta tränger ofta längre än tänkarens skarpaste tanke. Starbäck Hist. bild. 2: 357 (c. 1870). En aning om lifvets hvadan och hvarthän. Larsson Intuition 35 (1892). jfr HIMLA-ANING. — fattadt mer l. mindre ss. en förmåga: aningssinne, divinationsförmåga, intuition. (Kärleken) Sökte förgäfves här, flyttas af aningen dit (dvs. bortom grafven). Stagnelius 2: 357 (c. 1815). Blåa hvalf! i nattens timma / O låt aningens facklor glimma! Böttiger 2: 53 (1857). Den dunkla, men säkra aning, som leder uppfinnaren. Carlson Hist. 5: 89 (1879). Snoilsky 2: 249 (1881). jfr: (Förnuftet) tycker väl, at det har en aning, et, jag vet ej hvad, hos sig sjelf, som är skapadt för något högre än blott at hälsa på detta lifvet några år. Dalin Vitt. I. 1: 22 (1744).
3) [jfr fr. un soupçon de fièvre, un soupçon de rouge, äfvensom t. eine ahnung von blau (Goethe)] (i sht hvard.) i allm. minsta möjliga kvantitet l. grad; hårsmån, smula, tillstymmelse, gnista; i sht med afs. på abstrakta begrepp; jfr LIKNELSE, TANKE. En enda aning till en orolig dröm skulle kastat henne (dvs. den vid bergsbranten sofvande flickan) direkt ned i djupet. K. af Kullberg i Sthms Fig. 1845, s. 131. Af Herr Strauss' synkoperade takter / knappt än en aning i valsen fanns. Sturzen-Becker 3: 48 (1861). Ej .. en aning af allegorisk anläggning. C. R. Nyblom i Sv. tidskr. 1875, s. 146. De gröfsta drag få en aning af själ, när ögonen lysa af längtan. Lundegård Titania 270 (1892). I hans framställning .. finnes icke ett spår af konventionelt, icke en aning om något maniereradt. Nyblom i NF 17: 495 (1893). (Vattnet) har en aning af sälta. S. Hedin i GHT 1896, nr 231 B, s. 1. — särsk.
a) (ny anv.) i förening med obest. art., ss. gradbestämning vid adj. (l. adv.) o. verb: ngt litet, en smula, en hårsmån. Sömmerskor, som presenta bort strumpor, närma sig visst en aning till öfverklassen. Ord o. bild 1893, s. 493 a. Lagret må .. hellre glappa en aning (än åtskrufvas för hårdt). Östberg Vel. 97 (1894). Färgen (på den vilda kamelen) stöter en aning i rödbrunt. S. Hedin i GHT 1896, nr 220, s. 2. Ute i tryckeriet var det en aning svalare än på byrån. H. Cavallin Kipling Mannen, som ville bli kung 15 (1897).
b) (ny anv.) ss. måttsbestämning vid sbst. Champignonstufning .. kryddas med hvitpeppar och en aning socker, om man tycker om denna brytning. Iduns hjälpreda 1898, s. 81.
(2 c) -DJUP~2, adj. Ingelman 89 (1843). En högtidstimma / Då vi i aningsdjupa tankar stå. Strandberg 2: 77 (c. 1860). —
-FULL, se d. o. —
1) till 1. Ekman Psyk. 42 (1822). Singoalla egde .. en utbildad aningsförmåga. Rydberg Sing. 132 (1865, 1876).
2) till 2. Icke behöfs det väl så skarp aningsförmåga för att kunna föreställa sig, att resan har ett politiskt syfte. Lunds veckobl. 1888, nr 88, s. 2. särsk. till 2 c. Palmblad Fornk. 1: 349 (1844; om Sokrates daimonion). Ihre var .. ett språksnille .., hvilket .. genom sin skarpsinnighet .. (och) sin aningsförmåga .. ännu väcker förvåning. Beskow Præs. i VetA 1856, s. 15. —
(2 a) -LÖS~2. J. G. Oxenstierna 4: 106 (1815). särsk.: intet (ondt) anande. (Fång-)Förarn (åkte) aningslös och säker. Runeberg 2: 295 (1833). AB (L) 1895, nr 276, s. 3. —
-RIK~2. = ANINGSFULL 2. Den aningsrika förkänsla af naturens hemligheter som är snillets sällsamma lott. Geijer I. 7: 51 (1819). (G. II A.) var en stor, följaktligen äfven en aningsrik och profetisk natur, som i mycket var före sin tid. Tegnér 6: 317 (1837). Tankar, .. som aningsrikt hänvisa på en högre verldsåsigt. Nyblæus Forskn. I. 2: 32 (1875). —
(2 c) -SINNE~20. Aningssinnet .. detta underbara sinne, som är likasom en inre evighet i menniskan och derför alltid är en anknytning för det eviga, för Gud. Rudin 1 Evigh. 1: 220 (1872, 1878). —
-TUNG~2.
1) om person: tyngd af dystra aningar. Strandberg 2: 69 (c. 1860).
2) om sak: framkallande dystra aningar. Strandberg 3: 217 (1854). —
-VIS~2, adv. B. E. Malmström 4: 292 (c. 1860). Jag känner aningsvis att dig (dvs. Kristus) skall jag kunna älska så som ingenting annat i verlden. Wikner Pred. 343 (1877). Den utdragna konseqvensen af sanningar, som långt förr blifvit — ehuru mera aningsvis — uttalade. A. Lindgren Verslära 27 (1880). —
Spoiler title
Spoiler content