SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1898  
ANINGSFULL a3niŋs~ful2, adj. -are; adv. -T.
Etymologi
[jfr t. ahnungsvoll]
uppfylld af l. rik på aningar.
1) som hyser (många l. starka) aningar; eg. om person; ofta hänfördt till ett sbst., som betecknar en förnimmelse, ett själstillstånd, ett åskådningssätt osv. hos den, som hyser aningar.
a) till ANING 1. Aningsfull dig vår förhoppning följde. Tegnér 2: 320 (1823). Stunder .., då .. hoppet låter framtiden lyfta sin slöja för själens aningsfullt spejande öga. Wisén Tal 4 (1881). Hon hyste en aningsfull fruktan, att detta svar en gång verkligen skulle frambäras till honom. Heidenstam End. 254 (1889).
b) till ANING 2, i sht 2 c. En djup och aningsfull längtan efter en ny och högre tingens ordning. Melin Jesu lefv. 1: 204 (1842, 1855). (Geijer) Såg en framtids bilder sväfva / För sin aningsfulla syn. Wirsén Dikter 66 (1876). Du aningsfulla ängel, du! Rydberg Faust 189 (1878; yttradt af Faust till Margareta med anledning af hennes fruktan för Mefistofeles). Filosofien var stadd i öfvergång till en aningsfull teosofi. Dens. Rom. d. 226 (1882). jfr: Helig allvar tiger / öfver grafven aningsfull. Tegnér 1: 436 (1807; i personifikation).
2) (föga br.) om ngt, som framkallar (många l. starka) aningar.
a) till ANING 1. Hvilken högtid i mitt hus beredes, / Med så tyst och aningsfullt bestyr. Franzén Skald. 1: 225 (1806, 1824). Den feg är och hopplös / På dystert aningsfulla bädden hvile qvar! Adlerbeth Hor. od. 193 (1817).
b) till ANING 2, i sht 2 c. I nattens aningsfulla stund. Ingelman 115 (1843). De djupt aningsfulla melodiernas verkan. SvT 1852, nr 17, s. 3. Bakom morgonskyn med rosig strimma / sig låter solen aningsfullt förnimma. Sturzen-Becker S. arb. 6: 17 (1868).
Spoiler title