ANKLAGARE an3~kla2gare, äfv. aŋ3~ (ankla´gare Weste), m.||(ig.) (f. J. G. Oxenstierna 4: 334(1815); om kvinna användes hellre ANKLAGARINNA l. ANKLAGERSKA); best. -en, hvard. äfv. -n; pl. =.
a) till ANKLAGA 1 a.At .. förswara mig emot min Wederpart och Anklagare. Rättegångspr. 23 Juni 1615, mom. 16. Der ingen anklagare är, der är ingen domare. Rhodin 28 (1807). — särsk.
α) (nästan †) person, som har att å ämbetets vägnar åtala; åklagare, aktor. Thet äger å nästa Häradzting ransakas, och Konungens Jägemästare äger anklagare wara. Lagförsl. 59(1609). Lagerbring Hist. 1: 132(1784).
β) i bild. (Ditt samvete skall) på din yttersta Stund .. wara antingen din Anklagare eller Förswarare för Gudz Domb. Rudbeckius Kon. reg. 263(1616). See nu wil (dvs. väl) til rättsinnige Christen, huru tu kant bruka honom (dvs. Kristus) .. för tin Advocat och fördagtingare (dvs. försvarare) emot tina anklagare. Muræus 2: 4(1648). Samvetet är icke blott en anklagare, utan en domare. Franzén Pred. 2: 134(1842). — om djäfvulen. Våra bröders anklagare är nedkastad. Upp. 12: 10 (öfv. 1883; jfr under ANKLAGA 1 a).
b) (föga br.) till ANKLAGA 1 b.Hvad kan ej den ryta fram — som är alla sakers, icke anklagare, icke domare, utan genast bödel? Thorild 3: 160(1791).
a) till ANKLAGA 2 a.Anklagarne syntes icke märka, att han (dvs. Reuterdahl) hade slutit sig till rationalismens starkaste besegrare. Genberg 1: 107(1872).
b) (knappast br.) till ANKLAGA 2 b.Huru kan du tanklöst jollra med detta englalika barn, utan att häpna för denna heliga anklagare öfver ditt förderf? Franzén Pred. 5: 204(1845).
