SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1898  
ANKLAGNING an3~kla2gniŋ, äfv. 3~ (a`n-klagning Weste), r. l. f. (m. Sahlstedt (1773)); best. -en; pl. -ar.
(numera knappast br.) vbalsbst. till ANKLAGA.
1) till ANKLAGA 1: anklagande; åtal l. käromål (inför rätta). Reatus .. Then tijdh man står vthi anklagning. Lex. Linc. (1640). Flera tilämnade Criminale anklagningar emot Rådet. Schönberg Bref 3: 135 (1778). All Anklagning anses för intet, eller för fega ord, som icke sker inför Domstol enligt Lag. Thorild 2: 178 (1786); jfr 2. Biberg 3: 432 (c. 1823). — konkretare: innehållet af det, som anföres mot en anklagad; anklagelse. Konung Philippus trodde Persei anklagning emoot Demetrium. Schroderus Liv. 738 (1626). Den dygd, som är i hans (dvs. åklagarens) vaksamhet och nit, kastar en vacker dag (dvs. dager) äfven på det orätta, som är i hans anklagning. Thorild 2: 244 (1793).
2) till ANKLAGA 2: anklagelse, beskyllning. Må man icke låna öronen till obevista anklagningar. Rosenstein 2: 35 (1811).
Ssgr: (1) ANKLAGNINGS-GRUND310~2. Gustaf III Skr. 2: 146 (1788).
-PUNKT~2. särsk. till 2. A. G. Silfverstolpe i LBÄ 23—24: 55 (1799). Kolmodin Liv. 2: 397 (1832).
Spoiler title
Spoiler content